Till jag sovit klart

Jag är ensam och har tråkigt.
Det är precis vad jag suktat efter hela hösten, men för tillfället allt annat än trevligt. Säkert nyttigt och nödvändigt, men inte roligare för det.
Jag kämpar mot mina tunga ögonlock. En förlamande trötthet som håller mig hårt.
Det är inte kul. Mardrömmarna avlöser varandra och jag kliver runt i mjukisbyxor och helly hansen som första klassens zombie.
Är det verkligen det här som ska kallas semester och rekreation.
Det är sorgligt att inse hur stressad och trött jag varit.
Men samtidigt spännande att se vad drömtiden gör. Och hur kroppen läker mig om jag bara lyssnar.
Så det kommer säkert något bra ur det här.
Så småningom.

Därför är det så jävla svårt

Det är nyttigt att röra på sig.
Det vet alla.
Det håller alla med om.
Nyttigheten i kroppsrörelser har vetenskapen bevisat.
Och vetenskapen vet mer än både mamma, pappa, fröken i skolan och gud tillsammans.
Så är det med det.

I media, runt fikabord och på kontor pratas det om den utebilvna träningen. Jag pratar också om den. Den träning som inte orkas, inte hinns med. Det dåliga samvetet växer.

Jag pratar om motivationen som är svår att hitta.
Men har jag letat?
Har jag letar helhjärtat?
Har JAG letat?

Varför har glädjen och lusten till att röra på mig försvunnit?
Rörelse, motion, träning bör utföras på ett strukturerat sätt. Men i samma andetag blir det kravfyllt. Och i mina ögon automatiskt urtråkigt.
Att det skulle vara roligt att röra på sig låter för bra. För att hålla med om det måste man nog vara elit.
För hela tiden hör jag om bristande motivation, svackor, förkylningar, sträckningar och överbelastningar.
Träning är synonymt med problem. I centrum står det tråkiga. Att det är dyrt, tidskärvande, hysteriskt, jobbigt, farligt…

Träning är sammankopplat med stress. Med något som ska pressas in i ett redan pressat tidsschema. Det är ytterligare en punkt på duktiglistan att pricka av.

Att jag vill röra på mig och aldrig ångrar ett träningspass har drunknat i dåligt samvete och duktighetsorgier.
Istället bara snack om måste och dåligt samvete. Om man matas och övergöds med budskapet om att det är svårt och jobbigt, inte tusan blir det roligt att springa eller att hänga på gymet då.

I media får vi inte sällan höra om hur roligt, lustfyllt, snabbt och lätt det är med matlagning.
Får man den inställningen är det faktiskt litet lättare att hitta glädjen i att slänga ihop en fruktsallad. Varför är det så lätt att göra sin egen buljong, men så svårt att ta en långpromenad?
Nej inga mer fisljumma vindpustar från gamla fotbollskor eller övermänskliga Usain Bolt-resultat.
Alla kan röra sig. Och gör man det på rätt sätt kan alla hitta något som de trivs med.

Men visst. Om man skulle hålla på så. Då skulle ju försäljningen av läkemedel gå ned och människor hade blivit både friskare och gladare. Och hur skulle det se ut. Om det blev förändring.

Himlen är högre

Jag smyger runt på min gamla hemstads gator.
Smyger för jag vet inte vad som ändrats.
Smyger för att det är halt. Några meters promenad känner jag mig hemma för att några meter senare känna mig som en främling.
Ögonen är annorlunda. De blir ju det med åren.
Det är ett fantastiskt ljus här.
När solen kommit upp är ljuset ljusare. Himlen högre. Jag har aldrig tidigare sett det. Jag vet inte om det är nytt eller om det är mina ögon som är avdammade.
Det är lättandat.
Upplyst. Oförorenat av alltför mycket utandningsluft.

Snö

Tjugo minusgrader. Inställd löpträning.
På sitt lilla sätt så saknar jag Malmö. Östersund har gått från att vara det dundernormala till att kännas litet lagom främmande.
Östersund är inte borta.
Det är ohemma.
Jag antar att det är precis så här det känns då man bott från en plats ett tag, snart nio år.
Konstigt känns det.

Skatans gener

Under alla år som student och vikarie har jag avundats mina nära och kära som årligen fått julklapp från jobbet. Jag har aldrig fått några serviser, kylbagar eller julkorgar med skarp ost.
Jag har klarat mig fint ändå. Inget konstigt med det.
De nordkoreanska arbetarna får nog ingen julklapp från jobbet. Och inte de i Brasilien heller. Inte för att jag ska jämföra mig med dem. Men det finns dem med större problem än utebliven julklapp från jobbet.

Men ändå...
Efter många år som skattebetalare, extraknäckare, vikarie och trots att jag fortfarande befinner mig ljusår från en fast anställning så fick jag ett rött kuvert. Julklapp från jobbet.

Som den samlarskata jag är så infinner sig lycka. Inte för att jag absolut måste ha en kockkniv eller en pilatesboll ur den lilla broschyren med julklappsalternativ jag fick, utan för att julklapp från jobbet ändå är ett bevis på att jag är uppskattad. Värderad.
Och för att saker, prylar, grejer faktiskt kan ha förmågan att göra mig glad.

Snart snart snart

Fotokreativitet, kaffedrickande, skrivande, funderande, drömtydande, läsande, renoverande, sovande, bakande, stickande, virkande.
Jag kan knappt vänta på semestern som närmar sig med sjumilakliv.

Resan fortsätter och börjar här

Nu lämnas Skåne åt sitt öde. Fram till i början av januari kommer Skåne att få kämpa sig fram i universum utan mig.
Jag är övertygad om att det kommer förflyta problemfritt.
Imorgon är det jag som kör Jonas till flyget, för att sedan placera mig själv på tåg till Östersund tillsammans med råttorna. Vi har bokat plats med djur och jag ser verkligen fram emot en injektion Norrland.
Jag ska köpa skor som inte har hål i sulan.
Jag ska sticka.
Jag ska läsa böcker.
Jag ska tyda drömmar.
Och försöka minnas hur det går till att andas lugnt.

Vila litet...

Nu har det nynnats på fredagsmyslåten på jobbet halva dagen.
Nu ser jag fram emot en helg med repning med bandet, att umgås med Jonas, sovmorgon och kanske popcorn.
Litet mindre ser jag fram emot helgbestyren; besiktiga bilen, fortsätta att umgås med min tandvärk och hushållsarbete.
Men det ska väl vara balans av gott och ont antar jag.
Det är väl bäst så.

Arbete

Arbete är inte nödvändigtvis en daglig fröjd.
Ingenting är kul alla dagar.
Men jag är så sjukt glad (till och med tacksam) för att jag har ett jobb att gå till. Inte lika kul att minst åtta timmar dagligen klia sig i håret, svettas, pressa fram formuleringar, ringa, planera, gruva sig, köra, svettas mer och allt det där som det innebär att arbeta.
Men just att ha ett jobb att gå till är så skönt. Mitt skrivbord med pennor, kaffefläckar, gem och uråldriga pressmeddelanden väntar så tålmodigt på att jag ska umgås med dem.
Den dåliga belysningen, den usla kaffebryggaren och toapappret som är slut är bagateller. Jag är bara så glad att ha ett jobb att gå till.
Även om det inte blir så mycket producerat alla dagar. Även om det inte är så roligt.
Hur tragiskt det än låter så ger det mitt liv en liten portion mening.
Och det uppskattar jag.

Det känns som minusgrader

Det har blivit kallt.
Mina fejk-converse är dåliga på att stänga kylan ute. Fotsulorna blir fort kalla. Kalla luften biter i örsnibbarna och världen är vacker.
Ogästvänlig.
Klar.
Vacker.

En mås skriker vid en damm. Hjärtskärande och ledset skriker den. Både måsar och änder står och blänger besviket på dammen. Det ligger is på dammen och fåglarna kan inte göra något åt det. Under isen, plågsamt synligt ligger stora brödbitar som vare sig måsar eller änder kommer åt förrän isen dör.
Måsen fortsätter att skrika. Och hoppas på att isen ska smälta.

Jag felbedömer tiden och får vänta i fyrtio minuter på tåget till Ystad. Det gör mig ingenting. Jag välkomnar en paus i stress och njuter av att mina fotsulor blir kalla. Jag njuter av att få vara i fred med mina tankar och inte ha möjlighet att vara det minsta nyttig.
Att bara få höra vad min egen röst säger.
Det är ganska kort tid, men väldigt värdefull tid.

Jag upptäcker att jag inte dör

Man lär så länge man lever.
Det är en gammal klyscha, men ändå så skön att luta sig mot.
Jag utvecklas hela tiden. Det är faktiskt sant, även om allt verkar stå rätt still ibland.
Nya tankar, utmaningar och funderingar gör att jag hela tiden klättrar till en annan nivå. Det är på alla plan. I alla mina världar.
Då jag är på ett yogapass och är skiträdd för att tappa balansen och kontrollen då jag ställer mig på huvudet. Då hela världen hamnar uppochned.
Jag svettas ångest och är jätterädd.
Sen gör jag det några gånger.
Upptäcker att jag inte dör! Utan det enda som händer är att jag vågar prova att släppa på balansen och kontrollen...
Det är häftigt att inse att jag aldrig kommer att bli klar med min process, med mitt liv, min utveckling. Jag kommer aldrig att bli fulländad eller perfekt.
Det är som en åktur i en bergochdalbana som aldrig tar slut.
Det är en rätt skön insikt att luta sig emot.

Konsten att uppleva ett fynd

Det ser inte mycket ut för världen.
Blött, sönderregnat, flagat, klottrat, krossat av tiden, ätet av vädrets lek, eldat och uppbullat med sopor så finns det ändå inget jag kan komma på som gör mig lyckligare än övergivna, bortglömda och för många oönskade hus.Det här hittades i lördags. Jag satt i bilen och ville mest spy av min huvudvärk. Men jag tyckte samtidigt att jag behövde komma ut trots ljuskänslighet och en svikande hjärna. Om inte annat i ångestdämpande syfte.
Då huset hittades försvann huvudvärken och kräksuget i nästan en timme. Eller det mildrades åtminstone en smula. Malmö är fantastiskt bara man tittar på litet andra ställen än Möllan, Västra hamnen eller för all del Värnhem. Inget fel på Malmö. Inget fel på Skåne. Inget fel på civilisationen i allmänhet. Men den kanske inte fyller alla våra mänskliga behov. Den fyller åtminstone inte alla mina behov.Alla renoverade hus och alla polerade och designade ytor kan stundtals bidra med en äcklande mättnadskänsla. Trots att ytorna är perfekta är det inte tillräckligt. Det är de här husen som jag vill ha.De utochinvända husen ser så råa och kaxiga ut där de står.
Nakna i november och bara suckar åt mänskligheten.
Och där kan jag få trava bland sopor och vara lika lycklig som tjuren Ferdinand under sin korkek.
Typ precis så känns det.

Så är man anmäld till Broloppet

För att visa för mig själv att jag tänker bry mig om mig själv på allvar har jag nu anmält mig till Broloppet.
Jag ska springa över två mil. Jag kommer att göra det. Och träningen dit kommer att vara tid som investeras i mig själv. Och jag ska inte jobba utan ta det lugnt. Och i lugn och ro se till att jag segar mig över den där bron.
Det lovar jag.

Worship him

Efter två migräniga dygn och en hel söndags arbete var jag värd att uppsöka Kulturbolaget.
Samael såg jag på Wave Gotik Treffen, men det var mycket mycket bättre nu på KB.
Det var kul att få se Mas, basisten i Samael spela Into the Pentagram och vara glad. Det är inte så ofta man ser så kallat arga musiker glada på scen. Men jag blir verkligen glad av det. Det är ingen begravning när det är livespelning. Alla är glada och det är verkligen okej att bandet visar det också. Även om man hållit på sedan 1987.Paradise Lost har jag inte sett sedan Arvikafestivalen 1999 och jag hade aldrig vågat hoppats på att det skulle vara så här bra.
Jag är så sagolikt nöjd.
Jag är tacksam över att jag bor i en stad dit bra band kommer och att de gör bra spelningar.
Jag är tacksam över att jag har pengar och möjlighet att gå och se så många konserter som jag gör.
Jag är verkligen lycklig över det.
Men däremot, hoppas jag att min nya hälsosamma livsstil kommer att innebära att jag årminstone ibland kan använda öronproppar. Det är hemskt dumt att låta bli. Men det har bara inte blivit av att jag lagt mig till vanan att använda sådana där proppar. Och jag känner allt oftare att mina öron sviker mig.
Men just nu kan jag bara tycka att det är så otroligt värt det.

Det där med hälsan

Mina avsikter om ett väl utfört arbete är ambitiösa och på alla sätt beundransvärda. Jag försöker.
Jag försöker verkligen.
Jag gör mitt bästa.
Min kropp tycker inte om det.
Och nu är gränsen nådd. Efter två veckors influensa, varav en vecka sjukskriven börjar jag känna mig litet bättre och jobbar på...
Tills 2009 års stora plåga åter väljer att hemsöka mig.
Migränen.
Huvudvärk. Jag sätter mig i bilen och kör nio mil hem. Kräks nästan i korsningarna, men kör hem.
Sedan blir jag liggande i två dygn. Ingenting hjälper. Jag kan inte äta eller dricka utan bara kräks. Inga tabletter hjälper mer än en timmes lindring.

Nu ska jag verkligen rannsaka mitt liv på allvar.
Så här skulle det ju iallafall inte bli.
Jag skulle inte sitta med ont i magen som vara en tickande bomb som när som helst kan brisera i migrän.
Jag ska ta hand om mig själv.
Och nu är det på riktigt.
Hej då karriär.

Några höns

För att lyckas med det jag vill måste jag kunna se mig själv lyckas.
Men jag vet inte hur jag gör.
Jag får inte fram en enda lyckosam bild.
Jag får bara fram en känsla av förkylning, magsår och stress.

Det var inte alls så här det skulle bli.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Jag som bara ville ha ett hus av trä och några höns...

Dam över bord

Feber. Jobb. Oro.
Jättedålig kombination.
Jag tror att jag ska dö vilken sekund som helst. Skitlöjligt.
Men också sant. Jag slängde vaccinationserbjudandet i papperskorgen bredvid brevlådan och läste det aldrig. Det hade ju varit så ironiskt om jag dog av svininfluensan. Men troligen är det något mycket allvarligare. Det gör ont i kroppen och jag känner mig svag. Och febrig.
Ge mig styrka.

Prodigy

Man kan tycka att en söndag, i hamnen i Köpenhamn ska utgöra grogrund för en trött och seg konsert.
Man kan tro att män som startade ett band 1990 ska ha tappat glöd och energi.
Det kan också vara helt fel.
Trots skyhöga decibeltal och en ihållande dövhet är jag så sjukt nöjd.
Prodigy var så sjukt bra.

Jag vill ha mer information

Jag skulle så gärna vilja veta hur den här till åren komna motionscykeln kom att stå parkerad i supercentrala Malmö förra veckan.
Motionscykeln var omsorgsfullt låst vid ett cykelställ så att ingen skulle trampa iväg på den.
Mig veterligen är inte motionscyklar det mest stöldbegärliga godset i landet.
Men vad vet jag.
Jag är bara nyfiken. Och det smärtar mig att den här historien nog kommer att fortsätta att vara ett frågetecken.

Det är jag värd

Idag undrar jag hur många nyanser av grått det finns.
Men jag kommer inte att gå utanför dörren för att ta reda på det.
Istället tokjobbar jag.
Skriver så att tangenterna svettas.
Och piggar upp mig själv med ett glas vin.

Den globala mörkrädslan

Idag gick solen aldrig upp. Jag försöker lära mig att leva med att det inte alltid kan vara ljust. Att mörkret måste få komma och få stanna ett litet tag.
Jag ska inte fly utan ta del av det.
Sjunka in i det.
Lära mig att uppskatta det istället för att förneka och skrämmas av det.

Jag blir så ledsen av alla ständigt lysande lampor. All dag-simulering. All påklistrad framtidstro och sken av att alltid vara på topp. All framtvingad prestation och all krystad utveckling.
Alla gatlyktor lyser hela tiden och vi förväntas marschera framåt...
Utan att vi tänker på vad som är målet.
Är framåt och uppåt ett mål?

En värld som inte får vara mörk kan inte hålla i all evighet.
Jag tror inte att allt kan gå framåt hela tiden. Tillväxten i samhället kanske kan öka till en viss gräns, men kan den verkligen öka i all oändligthet.
Och vill vi det?
Jag vet iallafall att jag inte vill det.
Jag vill få låta det vara mörkt ibland. Mörkt, eftertänksamt och ingenting. Hur plågsamt det än är så tror jag att det är där någonting nytt kan börja.
Jag måste ligga under en filt i ett par dagar ibland. Mina tankar måste processas, förmultna. Jag vill ha ett tydligare mål än framåt.


Vi är rädda för mörkret. Vi är rädda för balans. Samhället föraktar det fula och förruttnande. För att gråsuggor inte är så söta, men utan dem skulle jorden inte vara någonting...
Vi föraktar döden och det fula. Sminkar, parfymerar och asfalterar över det ojämna, det mörka och det fula. Vi kan inte fortsätta att leva i en konstant ljus värld. Och visst kan det vara otäckt med det okända, men det är också där det finns något att utforska.

Mörkerföraktet kommer att bli vår död. Och bara för att döden inte är lika glamourös som hollywoodfruar eller idoldeltagare betyder det inte att vi kan bli av med den. Där under alla mattor ligger vi andra, vi som blivit undansopande. Vi som sjunger falskt och ligger under mattorna och smider planer tillsammans med gråsuggorna.
.

Fredag den trettonde

Min syster är stark.

Det är inte jag. Jag är nog den minst stresståliga människan i världen. Jag får hjärtklappning för allt. Oroar mig för minsta lilla.
Vaknar 20 gånger per natt om jag ska köra en obekant sträcka. Måste förbereda mig mentalt för alla telefonsamtal, måste le och tacka hela tiden, inte vara i vägen.
Och så vidare.

Det har varit en fruktansvärt plågsam vecka.
Både på jobbet och inte-på-jobbet.
Utsikter och insikter som kommit till mig har varit smärtsamma. Men det ska väl göra ont om det ska verka...
Men nu känns det litet bättre. Jag vet vad jag ska stressjobba med under helgen och ... livet kommer att ordna sig.
Det finns kloka människor och krafter som hjälper mig att höra min inre röst som inte alltid är så högljudd som jag skulle vilja.
Men jag jobbar på det.
Även om jag inte lägger allt mitt krut på att vara alla andra till lags. Jag hatar den egenskapen hos mig själv och lovar att försöka vara andra mindre till lags.
Sen stressar jag vidare.
Men efter nästa vecka ska jag sluta med det.

Tatueringstips

Som plåster på såren fick jag en handgjord tatuering också. En tatuering gjord helt för hand, utan maskin. Det var inte plågsamt alls.
Jag kan verkligen rekommendera handtatuering. Trevligt, tyst och i det allra närmaste smärtfritt!
Så fantastiskt att få prova på massa nya roliga saker.
Även om allt känns trist så händer det att portar till nya världar öppnar sig.
Bild på det färdiga resultatet kommer.

Den jag är

Jag försöker pigga upp mig själv med fruktläppglans.
Sedan med bärläppglans.
Men när vare sig jordgubbsdoft eller mangosmak kan tvinga mungiporna mot skyn letar jag nya kickar.
Barnfilm, te, varma strumpor, långpromenader och bubbelbad.
Jag myser.
En liten stund.
Men sedan vaknar det där projektet någonstans långt långt inne i djupaste hjärnan. Jag måste ha något mer. Jag älskar glasyr, kaninungar och mjuka koftor. Men jag behöver balans. Jag behöver kranium, blod och smärta också.
Det var bara att boka tid för att få litet... balans.
Och att åter få ställa frågan.
- Varför gör jag det här.
Sedan får jag ändå ingen vidare dialog med mig själv. För det är bara impulser och en känsla av "jag-vet" och det är ingenting att diskutera eller intellektualisera emot.Ett gammalt självskadeärr har suttit och irriterat mig på min högra överarm sedan jag var sexton och ledsen. Landsting och sjukvården hävdade att man inte kunde åtgärda det. Jag har försökt acceptera det. Ärr anses fult, misslyckat och tecken på att något gått snett. Så kan man se på det. Eller så kan man vända det hela och göra konst av det. Göra det till sitt. Låta det fula bli fint då jag själv tar makten över det.Metoden skulle vara väldigt skonsam.
Ett livets träd med snirklig topp och djupa rötter skissades upp på min arm. Sedan lade jag mig på en brits och blundade. Ett glödande operationsredskap med en tråd på 1200 grader Celsius brände in mönstren på min kropp. Det gjorde ont. Men stundtals nästan uthärdligt. Jag har inte så mycket att jämföra med så jag vet inte vad skonsamt är. Och jag hade bestämt mig för att det var görbart.
Brännsmärtan var stickande, plågsam. Jag började skaka och fick flera gånger koncentrera mig på att inte skaka. Medan Eddie bränner in mönstren på min allt rödare arm gör det faktiskt så ont att en tår nästan kryper fram i ögonvrån. Jag skakar. Vågar inte kolla. Hela rummet luktat bränt kött.
Efter en stund börjar jag svettas ordentligt. Britsen klibbar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så jag ligger kvar och undrar vad jag gör här. Men ångrar mig aldrig.
Jag måste leta litet under huden för att hitta mig själv. Men jag vet inte om hela jag var där den här gången heller.
Och så är det alltid skönt att känna att jag klarar av det.
Nu häller jag väteperoxid i såren så att det bubblar som Samarin två gånger om dagen. Och jag känner mig alldeles nöjd med mig själv.

Produktionskramp

Det går så sjukt segt framåt. Jag är ensam. Jag är hejdlöst ensam på kontoret. Det är mörkt. Ingen av dem jag ringer till för att intervjua eller boka intervju med svarar. Jag blir stressad till tusen. Jag vill bara lägga mig under en sten och konvertera till gråsugga.
Eller så vill jag hitta en väg ut ur det här.
Jag har provat promenad i ljuset, massa frukt, massa positiva tankar, kaffe, negativa tankar, tokskriva, fråga om hjälp... Men det är bara så mörkt och ensamt. November är jobbigt. Men jag har inte givit upp att det kommer att komma något bra ur det här.

Då blodet stelnat

Ibland (nu) känns varenda tanke betongtung att tänka. Varje andetag fullt av damm och inget i hela världen andas glam och lust. Må så vara. Det går över men jag vet inte hur.
Det är ensamt på kontoret och jag väntar på att inspirationen eller iallafall jävlaranammat ska slå till som ett baseballträ i bakhuvudet. Jag har väntat nästan hela dagen. I väntan på blomstertid i sinnet roar jag mig med att göra fåniga internettest.

Hur gammal är du om fem år? 33 nästan.
Vem var den senaste du träffade? en av säljarna på jobbet
Hur lång är du? 174
Vilken var den senaste film du såg? Råttatouille
Vem ringde du senast? En MC-skola i Ystad
Hur löd ditt senaste sms och till vem? primör, till Jonas
Vad är dagens planer? Skriva klart tre artiklar
Föredrar du att ringa eller skicka sms? det beror på syftet och om det är kallt. smsa med vantar är svårt
När såg du senast din mamma? Första september. Alldeles för länge sedan
Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Ganska nygifta
Vilken ögonfärg har du? Blå
När vaknade du idag? Gick upp 07.25 efter minst en timme av helsjuka drömmar.
Vilken är din favoritplats? Där det är varmt och lugnt
Vilken plats föredrar du minst? Där det är kallt, instängt och många barn
Var tror du att du befinner dig om tio år? Långt från det tillstånd jag nu befinner mig i
Vad skrämde dig som barn? Mörkret, källare, mördare. Samma som nu.
Vem fick dig att skratta senast? Min syster
Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej
Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar
Sover du med eller utan kläder på dig? med kläder, men helst utan skor
Hur många kuddar har du i sängen? så många som möjligt, 3-12 stycken
Har du någon gång spytt på fyllan? ja
Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Beror på. Men är det inte snö så gärna barfota.
Är du social? Ibland.
Vilken är din favoritglass? Vaniljgräddglass
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala av mina skulder. Köpa ett litet hus och några höns och några getter.
Tycker du om kinamat? ja
Tycker du om kaffe? hemskt mycket
Vad dricker du till frukost? kaffe, te eller vatten
Kan du spela poker? Nej
Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, men jag har alltid önskat mig en låtsastvilling!
Kan du några andra språk än svenska? Hjälpligt, men det är inte okej att vara född på 80-talet och bara kunna svenska så ja visst kan jag massa språk.
Har du någonsin åkt ambulans? Tyvärr inte
Föredrar du havet eller en pool? havet
Vad spenderar du helst pengar på? Resor, allt som känns roligt och rätt
Äger du dyra smycken? Jag har ett halsband som nog kostade nästan 200 kronor. Det tycker jag är ganska dyrt
Vad var det senaste du stoppade i munnen? En pepparkaka (tjuvstart av jesusfirande)
Vem är den roligaste människan du känner? Det måste vara jag själv, hahaha.
Välj ett ärr på din kropp? Ett nygjort ärr som jag betalade för. Cover-up för ett gammalt självskadeärr. Jag häller väteperoxid i såret varje dag för att det inte ska läka för snabbt. (Bilder och utvärdering av hela proceduren kommer snart)
Vad har du för ringsignal? Någon sony. Inte lönt att lägga ned tid på det där för mobilen är så hal och rymmer så ofta.
Vart togs din profilbild för din blogg? Hemma i köket av mig själv
Kan du byta olja på bilen? Jag vet inte, men jag ska prova snart för bilen ska besiktigas snart
Har du fått fortkörningsböter? Nej och jag kör aldrig för snabbt för det är bara puckat.
Vilken var den senaste bok du läste? "Det osynliga barnet" av Tove Jansson
Läser du dagstidningen? Tidningen??? Jag läser alla jag kommer över.. Tyvärr
Prenumererar du på någon veckotidning? Nej
Dansar du i bilen? Nej. Men jag tränar på mitt avgrundsvrål i bilen så länge jag bor i lägenhet
Vilken radiostation lyssnade du på senast? p1
Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Anteckningar från en intervju
När var du i kyrkan senast? Jag knep ett kulturpoäng då jag var inne i Domkyrkan i Roskilde sommaren 2008.

Att hitta rätt väg

Jag älskar de vägbeskrivningar jag får av människor som bor på landet.

- Kör till skogen tar slut. Sedan ser du ett hus med halmtak. Det är jättelätt att hitta.

- Sväng vänster efter två brevlådor. Sen ligger huset precis efter 70-skylten och längs grusvägen.

- Det ligger mitt inne i skogen. Det är inte alls svårt att hitta. Bara sväng vänster vid krönet och vid det stora träder så är det höger. Och om du ser kor på båda sidorna så ska du vända.

Det är som en saga.
Intervjuandet är skattletande.
Och ibland är jag nästan litet glad.

Att inte veta bättre

Pendlande är inget vidare. Jag har ofta en kliande hemlängtan hela dagen då jag inte är på hemmaplan. Men pendling har sina fördelar. Att tvingas in i en tågvagn med vem som helst ger mig insyn i andra människors liv.
Idag såg jag ett litet barn. Han åt äppelklyftor, satt på sitt säte och dinglade med fötterna. Hans mamma läste skvallertidningar. På sitt motoriskt omogna sätt pillade han in äppelbitar i sin lilla barnmun.
Jag tyckte om honom där han satt. Ensam, utan sin mamma som var upptagen med bantningstips drömde han sig bort.
Han klättrade upp och såg ut genom det otvättade tågfönstret med sina barnögon.
Då insåg jag igen att jag inte vill ha någon sån där filur själv. Även om han var söt, hade en trevlig mössa, var tyst och snäll. Även om jag befinner mig i högst barnafödande ålder.
Jag tyckte synd om honom. För där då hans blick for iväg över slätterna så tror han att allt är möjligt. Han tror att allt kommer att vara en lek för evigt.
Jag tyckte synd om honom för att han inte kommer att få uppleva det. Utan han kommer att få uppleva ångest, mobbing, tandläkare, skoldiscon, betygskrav och kanske kommer han at ångra sin existens.
I bästa fall hittar han ett sätt att stå ut med allt, att mellan allt elände försöka njuta av några stunder som är bra.
Jag tycker synd om honom för att han inte vet vad som väntar.
Jag tycker synd om honom för att han sitter där med sina små barnfingrar och pillar in äppelklyftor i munnen som om inga krig fanns.
Jag önskar att så få som möjligt fick uppleva det.
Samtidigt avundas jag honom litet för att han kan sitta där och pilla in äppelklyftor i munnen och se ut genom fönstret och tro att allt är möjligt. Han är liten, kanske tre år, söt och oförstörd. Tiden har inte rynkat hans hud och verkligheten har inte låtit honom sörja. Han är inte kantstött ännu. Han bara sitter där i sin overall och för stora skor som hans mamma hoppas att han ska växa i snart och vet inte bättre.

Kraniumsurfande

Kraniumsurfande är ett avbrott i ordninarie verksamhet till förmån för att via internet söka efter bilder och information om kranium och andra skelettdelar. Företrädelsevis från djur, men i viss mån även människor.

Mitt sjukliga läppglansberoende håller alltmer att transformeras in till ett kranium- och skelettberoende. Jag måste ha dem, se dem, känna på dem. Skelettet är så bräckligt, så fascinerande och så snyggt.
Glossig yta byts ut mot benhård substans. Inte för att ett beroende är bättre än något annat.
Men just nu finns inget bättre än kranium. Ingen bättre symbol för livet, döden, kärnan och ärligheten. Och för förgängligheten och svagheten i livlösa bentrabekler.

I söndags var jag ute och tittade på sälar. Levande sälar. Men mitt på kalla stranden har moder jord placerat ut en gåva till mig. Ett litet sälkranium. Det är inte i helt fotograferbart skick ännu. Till dess får det duga med ett icke-kranium.

En hyllning till gråheten

Det är en bluff att tro att livet är antingen bra eller dåligt.
Det låter som en klyscha, men det är sant. Inget är svart eller vitt. Extra sant nu då allt känns gränslöst grått.
Jag har fått förtroende att skriva för asschyssta Wowow. Jag får skriva vad jag vill nästan och det ska vara lustfyllt. Jag känner mig så hedrad, glad och som en människa med existensberättigande.
Men samtidigt är det ingen ordning på mig. Hemma är det kaos-kaos och då jag har två tuggor kvar av lunchen inser jag att mungböngroddarna definitivt är mögliga. Jag har tänkt på annat och groddarna har möglat ifrån mig. Det är bara att svälja och försöka be kroppen om ursäkt.
Det är en sorg att inte livet kan vara en orgie i muffins, kaninungar, vaniljdoft och fnitter. Det är ledsamt att inse att jag sover bort stora delar av livet, lägger pengar på toalettpapper, lägger tid på pendling och suckande. Det är det är samtidigt ett tankefel att tro att det ska vara antingen himmel eller helvete. Världen är cyklisk och förändring är jobbigt och förändring sker hela tiden.
Jag skriver några rader, kraniumsurfar, skriver och fokus går vilse igen.
Det är tråkigt att behöva inse att livet bara är en medioker, uppblandad grå sörja. Men det fina är att sörjan hela tiden förändras. Jag måste lära mig att leva i den här ständiga transformationen och förstå att det inte finns något som är konstant. Vare sig kaninungar eller mögliga luncher.Det är svårt.

Inre strider

Om inte helgen skulle spenderas på västkusten med synth och syster så skulle den0 utan tvekan spenderas här. Två dagars festival för 60 kronor. Bra syfte och massa obskyra band.
Men nu blir det Göteborg och det blir säkert också bra.

Att falla... på plats

Slutet på oktober är tid av stagnation, sterilitet, mörker och tystnad.
Och jag är så totalt drabbad av det. Totalt uppslukad. Det har jag aldrig varit innan. Det är som att allt har kommit i kapp mig. Gudinnan Hel. Jag håller inte på att bli galen, utan jag har bara känt efter hur det ligger till, i tid och i rum.
Efter att ha läst detta har allt fallit på plats.

Att få hjälp med riktningen

I hopplöshet, avgrund och litet vanligt höstsuckande kan det kännas svårt att reda ut min situation, mitt jobbgrubblande och min förstoppade kreativitet.
Eller så ringer man till en spågubbe.
Mamma och hennes häxiga kompisar tipsade om en spågubbe. Han var 70+ och bosatt i norr.
Det tog mig några veckor innan jag samlat ihop tillräckligt mycket mod för att slå numret.
Jag var skeptisk och det kändes bra.
Sen prickade gubben in allt fler saker som stämde. Det var inte bara ålder och att jag inte passade att jobba inom vården. Jag satt tyst och han malde på.
Han sade att jag aldrig skulle bli tjock och klumpig. Som gammal ätstörd kändes det rätt träffande.
Han slog huvudet på spiken så att det smattrade om det.
Och han sade att allt såg ljust ut. Jag skulle inte oroa mig.
Så jag får väl göra det då.

En vacker dag...

Vårt band repar i vårt vardagsrum. Vi kämpar på och leker med ljud. Jag svettas med min bas och klagar på synthljud. Det är inte optimalt, men vi kan dricka kaffe och noisa samtidigt.
Tills igår.
Då tycker en granne att "basen är för hög".
Basen är för hög klockan sju en vardagskväll. Vi hade inte spelat i flera timmar.
Då det är dags att sova, efter tolvslaget så går grannen igång med att jaga ett barn som skriker i falsett med antika möbler. I flera timmar.
Och vi får inte repa på låg nivå klockan sju.
Jag saknar rättvisan.
Kan man inte få vara kreativ i en lägenhet.
Ens på en vardag.
En vacker dag kommer grannarna att gråta för att få våra autografer.

Borttappat

Det är mycket som händer i skallen nu. Stiltje och röra på samma gång.
Det gäller att komma ihåg att andas.
Att inte tappa bort sig själv bland alla andra människor.
Att ta hand om sig själv.
Hur gör man då?

Kampen om kretsloppet

Ibland är känns livet så sjukt grått.
Just nu till exempel.
Neongrått. Den plågsamma gråheten kramar mig långsamt som en boaorm.
Självförtroendet dalar i takt med höstlöven. Inspirationen flyger iväg tillsammans med flyttfåglarna och glädjen har gått och lagt sig.
Kvar finns bara en grå, ofattbart tråkig massa. Det är som att mina linser fått en grå film över sig.
Jag får inget gjort. Jag stirrar på tomma worddokument och våndas över oringda telefonsamtal. Jag känner mig värdelös.
Jag vill ingenting.
All fokus, riktning, jävlaranamma, längtan, sug är borta.
Det enda jag längtar bort från är den här känslan.
Jag vill vilja något.

- Ryck upp dig
- Kom på bättre tankar
- Sitt inte där och mögla

Jag tror det är precis det som jag behöver göra. Bara vara. Bara låta den inre processen få pågå utan stress. Jag måste lita på att riktningen kommer tillbaka. Att det snart börjar hända saker igen.
Jag fungerar cykliskt, som runda moder jord. Men det är svårt att fungera cykliskt i en värld där tillväxten hela tiden ska öka. Allt ska tuffa framåt. Inte ens dygnet får vara i fred. Lampor ska alltid lysa för att vi alltid ska ha en gnutta dag.

Tankarna måste få brytas ned i själslig kompost innan de kan få ny kraft att börja gro igen. Det är inte bara naturen som fungerar så utan även jag. Det här är en nödvändig period. Även om jag vantrivs så måste den till. Jag måste lära mig att njuta av att inte vilja något. Jag måste få vara värdelös. Måste få vara stilla. För utan stillhet kan inte händelser finnas.
Utan mörker kan jag inte uppleva ljus.
Men jag får inte vara stilla.
- Hur skulle samhället då se ut?

Vi behöver också vintervila. Men det finns ingen plats för återhämtning utan allt ska ständigt förbättras. Och då jag inte kan leva upp till förväntninga och prestationskrav så kommer den här grå boaormen och påminner mig om hur det är. Men samtidigt exakt hur jag inte får vara.
Men allt går över.

Ruter ger klöver och kanske också mer

Jag är ingen spåkvinna. Men jag försöker att lyssna inåt och låta suset i blodådrorna och mina inre röster komma till tals.
Jag kommer från samma atomer som alla andra och tids nog ska jag återvända till universums atompool. Vi delar på alla atomer, på allting. Jag tror att om jag bara lär mig spetsa öronen så kan jag ta in den viskande sanningen. Jag kan få veta hur allt är och hur det ska bli. Om jag bara vågar. Jag försöker, men bilar, mitt eget tjattrande, ljusföroreningar och mycket annat stör min koncentration. Jag måste anstränga mig mer. Lära mig lyssna ännu mer, för svaren drunknar.
Men ibland, då jag befinner mig mitt allt flöde så kommer en liten vägledning. Ett tappat spelkort på marken.

Ruter fyra:
Ekonomiskt uppsving. Du får bra råd från någon som är äldre än du är. Följ råden och du kommer att uppnå framgång. Framgången kommer dock sakta, varför det gäller att vara tålmodig.

Den sorgliga mossbekämpning

Vad hände med sagostunden?
Alla hade kanske inte sagostund som barn, men ibland hade åtminstone jag det i skolan eller på biblioteket. Och jag är inte färdig med det.
Kanske beror det på att jag är en jättebebis på 174 centimeter eller så är sagostunden inte nödvändigtvis något som borde växas ifrån.
Det är kanske inte nödvändigt att skaffa egna barn för att komma åt sagostunden.
Jag känner bara att jag inte riktigt, inte alls, växt i från någon sagostund.
Jag saknar den.
Har Bruce Willis och Desperate Housewives konkurrerat ut trollen, älvorna och vättarna.
Det är kanske enklare att bli serverad action, såpa och komedi på bästa sändningstid istället för att slå upp en bok? Men det är också enklare att äta bajs istället för att köpa mat i affären.

Vem släppte in Aston Kutcher och Paradise Hotel och gömde trollen. Har alla utom jag bett om det? Visst kan det få finnas läppstiftsleenden, fotostudioljus och förutsägbara skämt, men vill alla ha det hela tiden?
Jag blev för stor för sagostunderna redan i mellanstadiet. Då fick man läsa böcker istället, för det var mycket mer vuxet. Så det gjorde jag. Jag nötte mitt lånekort och slukade böcker. Det räckte inte. Öronen var fortfarande hungriga. Svältfödda på häxor, drakar och länder bortom verkligheten. Jag lånade talböcker fastän man inte fick. De där ändlösa hyllorna med inlästa böcker var till för dem som inte kunde läsa vanliga böcker. Jag skyllde på dyslexi och med darrande händer och skam i kroppen lyssnade jag på Mary Shelleys Frankenstein. Nu behöver jag inte simulera handikapp för att få tag i inlästa böcker och få min egen sagostund. Jag kan välja Mumintrollet istället för Idol.

Och det är klart inga sagor kan existera i en värld där mossbekämpning är en normal produkt.
Sagorna dör i takt med att mossan bekämpas. Världen blir både kal och kall utan mossan.
Vem minns mylingarna, lyktgubbarna, knytt, oknytt, troll och älvor. Ingen orkar ens skratta åt dem längre. De är så döda så att till och med skelettet av dessa sagovarelser lösts upp av allt elektriskt ljus och vår förtorkade ökenfantasi.
Stäng av tv:n, läs och bekämpa mossbekämpningen så ska det nog ordna sig…

Från mediokert till mysigt

Före.
Efter.
Pyssel ger verkligen en champagnekänsla i blodet. Jag känner mig duktig på ett bra sätt och inte på det där uppblåsta prisbelönande och kräkpulvriga sättet.

Manusmani

Vissa dagar borde man inte gå till jobbet. Fastän man har ett och allt känns bra. Jag vaknar upp ur en riktigt blodig mardröm, är helt svettig och rädd. Efter att ett par sekunder inser att jag just upplevt den bästa skräckfilmen någonsin.
Hela historien är så klockren. Otäck, verklig, psykologisk, lagom blodig, isande spännande och snygg. Den hade liksom allt. Jag nästan hörde filmmusiken bortom all panik.
Känslan har suttit fastklibbad på huden hela dagen.
Manuset måste nedtecknas innan solnedgången för att det inte ska förgås.
Det är sådana här dagar jag kan förbanna att jag inte tillåter mig själv att stanna hemma för att skissa ned det här manuset.
Och en skräckfilm också. Det hade verkligen behövts en nytändning av ruggigt vass skräckfilm. Det behövs mer än vita linnen, stora hus och kockknivar. Jag vill ha handling, känsla, tanke och lagom mycket blod.
Ungefär som känslan på den här bilden som jag impulsplåtade utanför Lund häromveckan.
Fast i min skräckfilm är det inte plasthänder som huggs av.
Det är väninnors.

Mitt lönsamma kaos

(Om man klickar på bilden så syns det tydligt att krukväxten har bestämt sig för att anlägga kompost på radion, att tapeterna är småblommiga på ett ocharmigt sätt och att frukten är rynkig.)

Vem kan tro att en människa vars köksbord ser ut på detta viset kan ha ett arbete?
Okej. Det kanske man kan ha. Ett tag.
Men att sedan få mer jobb. Bli betrodd... Ytterligare arbete som dunkas fram på det skriv/köks/döds-bordet? Det är ändå ett tecken på att något är bra.
Jag har troligen fått förlängt vikariat som varar hela 2010. Jag har också, verkar det som, fått extrajobb som språkfascist.
Bordet är fortfarande lika ostädat.
För att jag har anledning till att inte ha allt i pärmar. Jag har valt det. För att det inte finns någon dynamik, flöde eller kärlek i ett inrutat, inplastat, inpacketerat och inälvat liv.
Jag vill inte ha något pärmliv.
Jag vill ha kladdiga lappar, högar med papper och kaffefläckar i anteckningsböckerna. Jag vägrar att använda suddgummi utan stryker över med mer bläck om jag ångrar något jag skrivit.
Det finns ett flöde i kaoset.
Och det lönar sig.