Pendlande är inget vidare. Jag har ofta en kliande hemlängtan hela dagen då jag inte är på hemmaplan. Men pendling har sina fördelar. Att tvingas in i en tågvagn med vem som helst ger mig insyn i andra människors liv. Idag såg jag ett litet barn. Han åt äppelklyftor, satt på sitt säte och dinglade med fötterna. Hans mamma läste skvallertidningar. På sitt motoriskt omogna sätt pillade han in äppelbitar i sin lilla barnmun.
Jag tyckte om honom där han satt. Ensam, utan sin mamma som var upptagen med bantningstips drömde han sig bort.
Han klättrade upp och såg ut genom det otvättade tågfönstret med sina barnögon.
Då insåg jag igen att jag inte vill ha någon sån där filur själv. Även om han var söt, hade en trevlig mössa, var tyst och snäll. Även om jag befinner mig i högst barnafödande ålder.
Jag tyckte synd om honom. För där då hans blick for iväg över slätterna så tror han att allt är möjligt. Han tror att allt kommer att vara en lek för evigt.
Jag tyckte synd om honom för att han inte kommer att få uppleva det. Utan han kommer att få uppleva ångest, mobbing, tandläkare, skoldiscon, betygskrav och kanske kommer han at ångra sin existens.
I bästa fall hittar han ett sätt att stå ut med allt, att mellan allt elände försöka njuta av några stunder som är bra.
Jag tycker synd om honom för att han inte vet vad som väntar.
Jag tycker synd om honom för att han sitter där med sina små barnfingrar och pillar in äppelklyftor i munnen som om inga krig fanns.
Jag önskar att så få som möjligt fick uppleva det.
Samtidigt avundas jag honom litet för att han kan sitta där och pilla in äppelklyftor i munnen och se ut genom fönstret och tro att allt är möjligt. Han är liten, kanske tre år, söt och oförstörd. Tiden har inte rynkat hans hud och verkligheten har inte låtit honom sörja. Han är inte kantstött ännu. Han bara sitter där i sin overall och för stora skor som hans mamma hoppas att han ska växa i snart och vet inte bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar