Under alla år som student och vikarie har jag avundats mina nära och kära som årligen fått julklapp från jobbet. Jag har aldrig fått några serviser, kylbagar eller julkorgar med skarp ost. Jag har klarat mig fint ändå. Inget konstigt med det.
De nordkoreanska arbetarna får nog ingen julklapp från jobbet. Och inte de i Brasilien heller. Inte för att jag ska jämföra mig med dem. Men det finns dem med större problem än utebliven julklapp från jobbet.
Men ändå...
Efter många år som skattebetalare, extraknäckare, vikarie och trots att jag fortfarande befinner mig ljusår från en fast anställning så fick jag ett rött kuvert. Julklapp från jobbet.
Som den samlarskata jag är så infinner sig lycka. Inte för att jag absolut måste ha en kockkniv eller en pilatesboll ur den lilla broschyren med julklappsalternativ jag fick, utan för att julklapp från jobbet ändå är ett bevis på att jag är uppskattad. Värderad.
Och för att saker, prylar, grejer faktiskt kan ha förmågan att göra mig glad.
