Ett okänt hus

Jag vet inte vad det här är för hus. Allt jag vet är att det ligger i Eslöv. Men det är ett övergivet hus, precis ett sådant som jag ibland hittar när jag sover, i drömmarna. Ett sådant hus som jag utan att tänka två gånger bara måste åla mig in genom fönstret i. Jag vet att huset knappast kommer att vara fyllt av guld, ädelstenar, rökelse eller myrra. Men kanske finns det andra skatter? Det går inte att veta förrän jag genomsökt huset. Kollat genom varje rum av det. Det är ett spännande äventyr av vakendröm. Och man säger ju att hus i drömmar symboliserar ens inre liv och varande. Nu mår jag kanske inte alltid riktigt så illa som det här huset visar. Men det finns trasiga hus inom oss alla tror jag. Jag kan inte föreställa mig att det skulle kunna vara ohälsosamt, eller förbjudet att ta en liten varsam promenad i sitt undermedvetna, oavsett om man sover eller är vaken, vilket nu som är vilket...

Vansinnet

Jag har alltid känt till att det finns. Jag vet hur det känns, men jag har aldrig sett det. Vansinnet, eller det är kanske snarare gränslösheten. Det där tillståndet av energi när den är som råast och när alla konventioner påverkar som allra minst. 

Det är Jonas som lyckats kapsla in ett endaste ögonblick av den där galenskapen. Och tänk att det var på en flygplats i München, men nästan än mer otroligt är att det syns så tydligt. Den där riktiga Majjsan.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på bilden. Och med mer skräck (men inte utan förtjusning) som jag lägger upp bilden här.
Den är ju sann.

Cirkus

Det är alltid så snyggt. Den här vilade i Lund häromdagen.

Årets mössa

Varje sommar virkar jag en mössa. Det är en viktig akt av förberedelse och ganska mycket också bara för att det är roligt. Den här är gjord av ett fluffigt garn och en knapp som jag fått från en klänning som mamma klippt sönder. Jag hittade den mössan nu när jag grävde lite i sommarens textila fyndsäck. Jonas har hjälpt mig att plåta.
När man har dreads som väger kanske ett par kilo så är mössan kanske mer av ett pannband...
Så här ser den ut om man inte tar hänsyn till håret. 

Helg i färg

Hav, museum, andetag.

Sopor när de är som vackrast

                                                

För alla som liksom mig har en sund eller osund fäbless för sopor så rekommenderas utomhusutställningen "Strandfynd", utanför Bärnstensmuseet i Kämpinge. Sopor i alla dess former får ett färgglatt och vackert liv. Jag hyperventilerade av glädje i närmare en timme. Mitt kära sällskap var inte lika imponerad. Men sopor och sop-alkemi är en av mina stora passioner. Ytterutställningen är alldeles gratis. Och att gå på Bärnstensmuseet kostar bara en tjuga, så det är ett perfekt nöje även för icke-rika.

Badhytter

De lömska pelargonerna

Pelargonerna passade på att slå ut när jag var borta. Kanske är de blyga. Jag vet inte.
Varje år förundras jag över hur jag inte hinner med våren. Även om jag tittar på knoppar, blad och tuvor varje dag och försöker minnas hur de ser ut så chockas jag ändå, varje år, över hur bladen och blommorna hinner slå ut i smyg.
Jag känner mig nästan lite lurad, som att jag försovit mig från något viktigt. Precis som att man hade potatislov och sportlov så tycker jag att man borde införa blomningslov, där man bara måste sitta och ta in vårens framåtmarsch. Ingen ska behöva missa den!

Ljuset i tunneln

På rätt spår

Den här våren måste vara den märkligaste i mitt liv. Det är så mycket vår!
Jag hittar fågelbon på gården, ser maskrosorna på trottoaren växa sig större för varje dag. Det är som att löven verkar slå ut mer i år. Vårlukten är starkare, solen tydligare.

Även om ett par stadsduvor massakrerat min balkonglåda och slaktat så väl pelargoner som ringblommor och jättevallmo...

Det är som en stor vårstorm där all min gamla slitna värdelöshet är på väg att blåsas ut. Men samtidigt, mitt i allt stenhårt arbete med att göra upp med prestationsångestmonster och obeskrivliga fasor i skallen så blir de extra tydliga nu. Därför är det en orkan. Jag ser lugn ut på ytan, men det är mycket som rör sig under huden.
Men jag ser ljuset i tunneln. Jag gör faktiskt det. Även om det inte är så starkt som på bilden. Ännu.

Fötterna måste inte nudda vid marken

Fritt springande i solnedgången. Så här ser det inte riktigt ut utomhus just nu, men det gjorde det kring årsskiftet. Det är min kära syster som fångat mig på bild.
Jag tycker att man ska sträva efter att alltid göra det som man innerst inne vill. Det är inte så lätt, särskilt inte att höra vad den där innest-inne-rösten säger att den vill.
Men en sak som gör det lättare är när fötterna lämnar marken, tiden löses upp och tankarna får flyta iväg fritt.
Jag jobbar på det just nu.