Två tips

Jag vill passa på att tipsa om den rumänska electrodokumentären Electro. Det var en av alla filmer som visas i samband med Music Doc. Och det var verkligen en fantastiskt sevärd film. Och jag känner bara hur jag vill belasta mitt visakort och på valfritt sätt hamna i Bukarest snarast. Sjukt inspirerande och jag rekommenderar alla som inte sett den att göra det vid tillfälle.

En annan sak jag också vill tipsa om är One floor down . Hos alla tatuerare jag besökt har jag alltid känt mig dum, bortkommen, korkad, i vägen och litet lurad. Och jag har tänkt att okej, så är det, men det får det väl vara värt då. Men så var det inte här! Sjukt trevlig tatuerare och lärling(?). Det kändes sjukt proffsigt och prima på alla sätt. Man kanske inte ska göra reklam, men jag vill verkligen tipsa om den One floor down. Jag är enormt nöjd med bemötande och tatuering. (Bild kommer då jag tagit bort plast och den ser skaplig ut)

Ett troll till tröst

Det känns som att jag ska dö. Kvävas av min värdelöshet. Medmänniskornas blomstrande och fyrverkeriande egon sätter sig som en snara runt halsen och inte ens spyorna av avsmak kommer upp. Utan de fastnar och ligger och surnar.
Samhällskroppen har lagt sig på mig för att i ett plågsamt sakta mak kväva mig till döds.
Jag känner mig mindre än det lilla djuret Sniff.
Som en räddning finns då ett litet troll och hans familj. Ett mumintroll.
Då det känns som att alla makthungriga varelser på jorden ska sluka dig så kan jag tipsa om att "Kometen kommer" läst av Mark Levengood och så klart skriven av Tove Jansson gör natten mer sovbar och tiden mer uthärdlig.
Den slickar såren av de vassa armbågarna mot min sida och så kan jag i min enfald fortsätta att tro att världen är god.
Och det är den så länge troll finns.

Ett jobb kommer sällan ensamt

100 % Lokaltidningen börjar på måndag.
Det känns prima.
Att skriva om Skåne är roligt.
Att trycka på tangenter utanför journalsystem är tillfredsställande.

Framtiden börjar nu

Om två veckor börjar jag.
På ruta ett igen.
Sjukgymnastik. Detta under.
Och minst tre timmars pendling om dagen.

Hanging around

Att punktera egot och erhålla känslan av odödlighet är fina grejer. Under mer än ett års tid har jag fascinerats av tanken på body suspension. Det såg spännande ut. Lockande. Galet och därmed kul.
Mina gränser vet jag inte alltid var de går, vilket per automatik måste undersökas. Sagt och gjort.

Kläder av. Kropp på brits och lugna andetag.
En tjej som frågar om jag är redo. Och jag hör mig själv säga ja. Sen trycker fyra starka tjejhänder genom två krokar i huden på min rygg. Jag andas och de pressar genom den sista sega delen av huden innan krokarna slutligen sitter på sina platser. Jag fryser inte, men ser i ögonvrån hur musklerna i mina armar bara skakar. Det gick ju bra. Åtta krokar till.
Proceduren upprepas och upprepas.

Tillslut sitter sex krokar i ryggen och fyra i benen. Och jag mår så himla bra. Skakar men mår utmärkt. Klarvaken. Alert. Fnittrig.
Britsen flyttas ut på golvet där upphängninsanordningen är riggad. Jag lägger mig på britsen igen och de två tjejerna och en kille ser till att krokarna sätts ordentligt fast i riggen. Sedan börjar upphissningen. En fruktansvärd smärta. Outhärdlig.
Någon sade till mig att krokarna skulle vara det värsta. Kanske var jag för snabb med att andas ut och tro att resten skulle vara som en surf på en räkmacka eller så reagerar min kropp bara helt annorlunda. Jag gnäller och vill få repen justerade. Det drar i låret, sen i ryggen. Smärtan släpper inte och jag vill bara därifrån. Sedan dyker en nästan helt tatuerad kille med implantat i pannan och plasthandskar på händerna upp. Han sätter sig ned vid mig och ber mig att ta hans händer. Jag hör hur någon påminner mig om att andas. Jag tvingar mig till att andas. Det gör så sjukt ont.
Sen säger någon; hon är nästan uppe. Och sen drar rep-mannen litet till och jag lättar från britsen. Jag minns det bara ungefär. Jag hänger i luften. Svävar. Känslan av att kroppen svävar i rummet fastkrokad i bara huden är enorm. Smärtan flyger iväg, lämnar mig totalt. Den befarade svindeln uteblir och jag bara ler.
Jag får fart och gungar genom rummet. Gungar mig fram genom tid och rum. Jag är helt odödlig och alla endorfiner och allt adrenalin pumpar runt i kroppen och det är bättre än alla bergochdalbanor jag någonsin åkt. Att det finns så mycket berusningsmedel i kroppen som bara ligger där och latar sig är helt sorgligt slösaktigt.



Efter en god stund kommer jag ned. Och så tung har jag aldrig varit i hela mitt liv. Gravitationen har aldrig sugit sådant tag om mig tidigare. Och jag vet på en gång att detta bara var första gången.

Arbetande animalier

På arbetsmarknaden ska man inte vara rädd att ta för sig.
Utan man ska vara som en sån här ungefär


Det är inte jag.
Jag är mer så här.

Någon som kanske ser litet konstig ut och verkar skum, men som egentligen är rätt bra. Fördomar mot gles päls och små nattliga ögon slutar aldrig att förvåna. Men med långa fingrar som kan leta efter myror och frukt kommer man längre än med ett dyrt skinn.

Basist

Äntligen har bandet haft sitt första möte. Det känns synnerligen fint.
Line-up

Jag: bas mest
Jonas: effektboxar, diverse instrument/elektronik/interiör
Sid: game boy + effekter
Håkan: elgitarr, sax
Teo: Sid station

Idéerna är oändliga och snart är det bara att sätta sig och på allvar sy scenkostymer, vräka på med teatersmink och flytta in i turnébussen.
Bandnamnet är inte helt klart ännu, men vi ska börja med att köra litet covers på Bach.
Nu är bandet äntligen sjösatt och det är bara att öva järnet.

Ge mig era kroppar

När nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Eller är den det?
På måndag ska jag på intervju på Helsingborgs lasarett.
Ska man jobba med ortopedi då kanske?
Det är ju inte säkert att jag får jobbet... Läser just nu "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist" och den boken är inget fyrverkeri för mitt humör precis. Man ska ljuga, hitta på och vässa armbågarna. Det är inte riktigt min melodi och då är jag kanske dömd att misslyckas också...
Hittills har min karriär verkligen fått enstaka tomtebloss av lycka.
Nu hoppas jag på att kombinera mitt misslyckade tangenthamrande med försvagade människors kroppar.
Jag ska hela.

Och när jag piper och gnäller som mest. Och precis innan jag drunknar i älven av mina egna värdelösa tårar så trillar ett vikariat in också. 25 % av heltid är ett kliv upp och det är bara att tömma lungorna från salta tårar.

Välkommen Apodemus agrarius

Sverige har fått en ny djurart. Det är inte varje dag. Inte vad jag känner till i alla fall. Det kan hursomhelst inte vara varje dag som Sverige får ett så här sött djur!
Jag önskar brandmusen oändligt välkommen till vårt land och hoppas att de kommer att trivas.

Nu ska jag iväg på mingel med Music Doc och det är jättenervöst. Jag kan ingenting om mingel. Men jag misstänker att det kan vara bra att tvätta luggen och att öva litet på att le innan.
Och ska försöka komma ihåg att inte bära vapen. Stämningen kan bli litet frostig då befarar jag.

Slöjd för psychon

Det finns ingen tid för döden. Jag kommer aldrig hinna dö.
Jag måste prova

The dream machine.
Det är bara att stänga ögonen och låta världen sluka mig.

In its original form, a dreamachine is made from a cylinder with slits cut in the sides. The cylinder is placed on a record turntable and rotated at 78 or 45 revolutions per minute. A light bulb is suspended in the center of the cylinder and the rotation speed allows the light to come out from the holes at a constant frequency, situated between 8 and 13 pulses per second. This frequency range corresponds to alpha waves, electrical oscillations normally present in the human brain while relaxing.[2]

A dreamachine is "viewed" with the eyes closed: the pulsating light stimulates the optical nerve and alters the brain's electrical oscillations. The "viewer" experiences increasingly bright, complex patterns of color behind their closed eyelids. The patterns become shapes and symbols, swirling around, until the "viewer" feels surrounded by colors. It is claimed that viewing a dreamachine allows one to enter a hypnagogic state.[3] This experience may sometimes be quite intense, but to escape from it, one needs only to open one's eyes.[1]

Den är dessutom snygg. Och jag tror den kommer att lösa flera av mina vardagliga problem.
Nu ska det snickras.

Storsjöodjuret föredrar rotfrukter

Det finns en tråkig anledning med att jag flyttat från Jämtland. Och det är att jag är så himla långt från min själsfrände Storsjöodjuret.
Enligt den här sidan är rotfrukter något som Storsjöodjuret gillar, men grisar och kalvar låter den inte delta i menyn.
Härligt.
Storsjöodjuret värmer mitt hjärta varje dag.
Konstigt att jag tänker så mycket på det nu och så litet under de nitton åren som jag bodde tio minuters promenad från Storsjöns strand.
Och för alla er där ute som vill tro så kan ni kolla Storsjöns vatten minut för minut.
Jag kollar noga. Jag vet att vi är släkt. Vidundret och jag.

Kontrast

Olika verkligheter.
Mellan Mac-miljö, ett snabbt tempo och en snäv deadline. Sportig parfym och krasst tankesätt.
Och
Att plocka björnbär tillsammans med en svart get på en ö mellan Sverige och Danmark. Där vinden blåser bort både tiden och uppfattningen om den. Där tången kramar mina fötter och ett par klövar hoppar upp mot mig.
Oredigerad omfamnar tillvaron en och allt bara är.
Precis så som det ska vara.

Sanerat

Nu är det fritt från amalgam i munnen. Tandläkaren bara skrattade åt mina gammaldags lagningar och bedövade mig bara sekunder efter jag satt mig i den ångestsvettiga tandläkarstolen.
Det gick snabbt och rabatt fick jag. Han tyckte nog jag såg fattig ut, så nu har jag en hel tand igen.
Amalgam ska ju göra männsikor ständigt trötta. Och jag klurar på att det kanske är därför jag är en av Nordens absolut tröttaste individer. Kanske kan det bli något bättre nu då jag befriats från några gram kvicksilver med oral placering.

Hej tandfén

Finanskris i all ära. Men inget urholkar en redan svältfödd plånbok mer effektivt än en avbiten tand.
Jag har inte varit till tandläkaren på skrämmande lång tid och nu, mitt i finanskris, klingande lågkonjunktur i privatekonomin så släpper en tand greppet om moderskeppet.
Nu har jag tandläkartid i alla fall.
Sjukt nervös är jag.
Mina tänder i folktandvårdens händer.
Jag får skuldsätta mig och kanske sälja ut litet andelar av själen för att klara tanden.
Fast egentligen hade det varit billigare att hyra in tandfén eller knogtomten som bara sopar rent inne i käften.
Och nyponsoppa är ju billig mat.
Tandlös blir säkert jättehett redan 2009. Kom ihåg var du hörde det först.

Livet är som en bortglömd burk surströmming

Och ibland vill jag bara förvandlas till en långsam livsprocess som bara ska vara ifred. Som mossa.

Någon typ av influensa har invaderat hjärnan. Något som förlamar och förtrögar. Snor i hjärnan som inte går att snyta ut.
Jag hoppas det går att vänta ut.
Knäck och kola har omfamnat mina fotsulor och jag kommer ingenstans.
Inte mentalt och inte fysiskt.
Visst kan det vara bra att stanna upp. Men att fastna i civilisationens rävsax är mer plågsamt än att skjuta sig i foten.

Jag försöker få min hjärna att övermanna fingrarna. Fingrarna att ta makten över tangentbordet och få ihop två recensioner till som ska till den engelska tidningen. Jag försöker, men lyckas endast till hälften. Men det går säkert över. Men för ögonblicket känns det sumpigt.

Världen är äcklig. Som en bortglömd burk surströmming.

The truth is out there

Och vad gör den här kvinnan i silverrock? Troligen är det något skumt på gång. Är hon sanningen på spåren? Eller har hon en dejt med Babylon zoo. Bild tagen av Jonas Sandberg, utanför Van Gogh-museet i Amsterdam.

Ett av alla mina projekt med syfte att minimera misslyckad-som-människa-känslorna och samtidigt komma fram till ett svar på universums gåta är att vistas utomhus.

Mulder har sagt det: The truth is out there.

Och det betyder iallafall inte att sanningen finns inomhus. Jag kommer inte att hitta sanningen bakom skrivbordet, på internet eller i naveln.
Som journalistlärare Anders Dahlbeck en gång sade så var det bättre att vara ute i verkligheten än att sitta och göra telefonare på redaktionen.
Och tänk vad rätt han hade.

Jag tror att sanningen om hur universum hänger ihop och den där känslan av sammanhang kommer att dyka upp. Så småningom. Ibland kan jag känna förstadiet till den, fostersparkar av en framtida kunskap. Någonstans där mitt emellan dröm och vakenhet så känner jag hur allt hänger samman. Hur jag och Jorden andas i takt. Hur jag och hela universum andas i takt och hur alla färger blir klara och skarpa och jag vet att allt är lugnt. (det må låta knarkat men det har inget med saken att göra. Det handlar inte alls om knark utan om en insikt större än allt.)
Och det jakten på den känslan som är drivkraften. Bränslet till att förflytta en tå utanför sängkanten och så småningom ut i verkligheten.
Nu jobbar inte jag på Arkiv X och får skumma ledtrådar och jagar utomjordingar utan får gå ut och titta på havet, känna hur fötterna sjunker ned i sanden och att alla atomer för en millisekund förenas och blir en enda stor enhet.
Att vistas utomhus gör gott för själen. Och säkert gott för kroppen också, men det är sekundärt.
Jag får jaga sälar. Sälar skulle det finnas vid Måkläppen vid Falsterbo. Men det var kallt och förbjudet att gå nära. Tyvärr. Så jag fick inte se några sälar. Hav, sand och en död mås fick jag se.
Och det gav faktiskt en känsla av sammanhang.