Det ser inte mycket ut för världen. Blött, sönderregnat, flagat, klottrat, krossat av tiden, ätet av vädrets lek, eldat och uppbullat med sopor så finns det ändå inget jag kan komma på som gör mig lyckligare än övergivna, bortglömda och för många oönskade hus.
Det här hittades i lördags. Jag satt i bilen och ville mest spy av min huvudvärk. Men jag tyckte samtidigt att jag behövde komma ut trots ljuskänslighet och en svikande hjärna. Om inte annat i ångestdämpande syfte. Då huset hittades försvann huvudvärken och kräksuget i nästan en timme. Eller det mildrades åtminstone en smula.
Malmö är fantastiskt bara man tittar på litet andra ställen än Möllan, Västra hamnen eller för all del Värnhem. Inget fel på Malmö. Inget fel på Skåne. Inget fel på civilisationen i allmänhet. Men den kanske inte fyller alla våra mänskliga behov. Den fyller åtminstone inte alla mina behov.
Alla renoverade hus och alla polerade och designade ytor kan stundtals bidra med en äcklande mättnadskänsla. Trots att ytorna är perfekta är det inte tillräckligt. Det är de här husen som jag vill ha.
De utochinvända husen ser så råa och kaxiga ut där de står. Nakna i november och bara suckar åt mänskligheten.
Och där kan jag få trava bland sopor och vara lika lycklig som tjuren Ferdinand under sin korkek. Typ precis så känns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar