Jag är ensam och har tråkigt. Det är precis vad jag suktat efter hela hösten, men för tillfället allt annat än trevligt. Säkert nyttigt och nödvändigt, men inte roligare för det.
Jag kämpar mot mina tunga ögonlock. En förlamande trötthet som håller mig hårt.
Det är inte kul. Mardrömmarna avlöser varandra och jag kliver runt i mjukisbyxor och helly hansen som första klassens zombie.
Är det verkligen det här som ska kallas semester och rekreation.
Det är sorgligt att inse hur stressad och trött jag varit.
Men samtidigt spännande att se vad drömtiden gör. Och hur kroppen läker mig om jag bara lyssnar.
Så det kommer säkert något bra ur det här.
Så småningom.
2 kommentarer:
jag hoppas evinnerligt att det kommmer något bra av det och att kroppen läker som den ska.. Tycker det e skumt att man inte fattar hur stressad man är förrän man sätter sig i skogen (eller knaprar morfin) och känner de stora skillnaderna. Vi ses när du o jag e back. massa kram
Ja det är verkligen sjukt att det ska till så mycket (uttråkning, skog och morfin) för att man ska inse att man i vanliga fall är helt ute och cyklar. Men jag antar att man får vara glad för insikten. Och att man kan göra något konstruktivt av det, istället för att fortsätta att stressa och fortsätta att mata livslögnerna.
Vi ses.
Massa kram!
Skicka en kommentar