onsdag 29 februari 2012

Fåglar

Ibland är livet nästan oförskämt bra.
Det började med att jag hörde fågelkvitter i morse på väg till jobbet. Jag kände mig rik. Det går inte att tvinga fram fågelkvitter, det går inte att köpa eller beställa. Det bara är. Och den korta tid av glada kvittrande fåglar får mig inte bara att känna mig glad, utan rik.
Därefter fortsatte dagen på temat förnöjsamhet och fåglar.
Jag fick klappa en brevduveunge som bara var några dagar gammal. Den var luddig, gul och såg väldigt ynklig ut.
Därefter fick jag hålla en stor tupp av någon specialarsort. Den var tung och andades så mycket långsammare än vad jag föreställt mig att en tupp ska göra.
Jag har aldrig hållit i en tupp tidigare.
Det är en stor dag idag.

söndag 26 februari 2012

Kollaps

Den här helgen har jag stiftat bekantskap med uttrycket kollapsforskning.
Det var ett helt nytt forskningsområde för mig. Hand i hand med djupdykningen i ämnet så har mitt immunförsvar genomgått en kollaps och jag har den värsta förkylningen på säkert ett decennium. I en lång parad av tekoppar och vattenglas har jag dränkt mig själv i David Jonstads senaste bok Kollaps -livet vid civilisationens slut.

Den är omåttligt svår att lägga ifrån sig och även om det inte är en bok som gör en sådär värst munter så är det ljuvlig läsning för alla som gillar undergångsfilm men har kvar en gnagande känsla av att allt inte står rätt till även efter eftertexterna. Den är också användbar för oss som saknar Mad Max-solbränna, Kevin Costner-gälar, inte tillhör na´vi-folket eller är så pricksäkra med skjutvapen. Själv är jag sämst på Kalashnikov. Jag har provat och det var långt ifrån någon självförtroendeboost. Men framförallt passar den väl den som inser att samhället och civilisationen som den ser ut idag inte är hållbar.

torsdag 23 februari 2012

Prinsessa

Sagovärlden med alla sina häxor, troll, spöken och elaka häxor lever ganska tynande tillvaro, åtminstone i den fullt synliga världen och på gågator och löpsedlar. Men där gamla traditioner och spår efter sagotid och enhörningsspår märks mest i den vanliga gråverkligheten är i kungahuset. Där finns fortfarande kungar, slott, drottningar, prinsar och prinsessor.

Och nu har det fötts en sprillans ny prinsessa. Och även om kungahuset kan kännas lite omodernt, föråldrat, gammaldags, hierarkiskt och dyrt så är det faktiskt en exotisk liten varelse som fötts rakt in i världen. Hurra.

tisdag 21 februari 2012

Fastetiden är här

Idag firas Mardi Gras i New Orleans. Det är fettisdagen (men på franska), vilket det visserligen är här också. Men där skiner solen varmt och i paraderna kastas pärlor till höger och vänster.
Här hemma är det på ett annat sätt. Semlor ska ätas och det är bisterkylig februari och inte en palm i sikte.
På något sätt känns det alldeles rimligt med fastetid just nu, inte för att jag kontemplerar nämnvärt över Jesu prövningar i öknen, men för att det ligger i luften att vända sig inåt och inte fylla på med fler intryck.
Åkrarna är kala, bruna, träden fortfarande i vila och fåglarna vill att jag lyssnar på deras sång och inte tar mig för något annat i hela världen.
I kylskåpet blir kålrötter och morötter allt tröttare. Och nästan alla ord och intryck är bara så onödiga, just nu överflödiga.
Jag behöver krypa in under en åker och bara låta jorden tala ut medan jag lyssnar.
Alla mänskliga ord som kastas ut, här och på andra ställen gör mig trött. Det låter, låter, låter och jag har inte förmåga att ta in och processa allt.

I överflöd är just nu; smaker, åsikter, prylar, lyx, synintryck, ljud, möten, interaktion, samtal, uttryck, arbete passar det mig bäst just nu att ta en rejäl existensfasta.
Jag gör ingenting helt enkelt, men existensfasta låter lite mer seriöst tycker jag än att officiellt ligga på sofflocket.

En stirrande blick

Mitt rum just nu. Dockor som följde med mig hem från USA. Jag fick dem billigt för att mannen i affären tyckte att de var "creepy". Det tyckte jag också. Men jag såg inte hur de stirrade över axeln på mig förrän häromdagen. De är verkligen läskiga. Jag håller på att sy ett hem till dem nu så att de ska bli nöjda.

söndag 19 februari 2012

Framtidsutsikterna är färgstarka


Vissa säger att det var bättre förr. Det tycker inte jag. Livet blir bättre för varje dag som går. Och det syns nästan bäst på de här två bilderna. Pastellbilden är tagen på min trettionde födelsedag, då jag hade ett övergivet tivoli alldeles för mig själv, eller nästan. Jag delade det med Jonas. Den grå bilden är tagen några dagar innan. Och visst är det så att jag fötts igen, in i en färgstark, sagolik värld där barnsliga bojor spelar allt mindre roll.

Underjordiska varelser



Det hade inte varit omöjligt att misstänka att det här skulle vara mitt yttersta bevis på utomjordisk existens. Men det är det inte. Jag har fortfarande inte sett, eller i alla fall fångat något på bild som jag skulle hävda vara av bortomjordisk härkomst. Det här är maneter från Audubon aquarium i New Orleans.
Det är inte fel att låta sig inspireras av maneternas tillit på att strömmarna för dem dit de ska, att allt kommer att ordna sig. Att bara vara gelé och nöjd med det. Inget motstånd, utan en fullständig tillit till oceanen. Jag känner att jag själv har en del att lära i den frågan.
Precis så dimmig och suddig som vardagen kan kännas blev den här bilden. En blick in i flera världar, dimensioner som skuggar sig själv. Ibland får jag vara lite abstrakt.

Öde



Jag har kommit hem, men fortfarande inte landat. Jag flyter, trampar vatten i tillvaron. Svävar lite allmänt och saknar fotfäste. Men jag klagar inte. Jag försöker vara en manet, en mås som använder turbulensen för att glida genom tillvaron.
Kanske hjälper det att bearbeta minnen och bilder. Jag bidrar hursomhelst med lite Louisianaverklighet här.
Ganska öde, ganska plåtdörrsfladdrande i vinden, kråkkraxande och viskande.

torsdag 9 februari 2012

Jag som dansös

Det händer att jag chockar mig själv och bara gör saker utan att tänka efter. Som att anmäla mig till en kurs i orientalisk dans.
Jag som aldrig tagit ett endaste danssteg i hela mitt liv.
Jag som är stel som en pinne, saknar taktkänsla, är blyg, har lätt torgskräck, är stram och endast ägnat mig åt svettaktiviteter som löpning på asfalt eller att sparka och slå folk i huvudet (kickboxning).
Men något oberörbart, något okänt och lätt dimmigt anmälde mig till en kurs i orientalisk dans, helt utan mitt förnufts medverkan.

Så jag gick dit.
Och visst såg jag ut som ett paket frusna haricot verts då jag såg mig i spegeln. Visst hängde jag med sämre än ett kylskåp från 1970-talet.
Men det spelar ingen roll. Det är inte förrän man kan våga vara sämst, göra bort sig och se sin egen stelhet och begränsning som det går att göra något åt den.
Nu kommer jag kanske inte att bli någon smidig och ljuvlig dansös någonsin. Men jag behöver ju inte fortsätta vara rädd för att göra bort mig för den sakens skull.
Dessutom är det väldigt roligt.

onsdag 8 februari 2012

Tyst

Jag kände hans sista hjärtslag. Sedan blev han alldeles stilla och fick vila, slippa vara förvirrad, vinglig och rädd.

Idag var vi tvungna att avliva Trollet. Han blev knappt två år. Råttor blir visserligen inte så gamla, men det är ingen tröst i hela världen. Det gör precis lika ont ändå. Hans röda små ögon tittar inte mer. Han springer inte runt mer. Och han vill inte bestämma och inte längre sitta på mina fötter medan jag diskar. Eller det kanske han vill? Men på ett annat sätt, från ett annat plan...

Kanske var det en hjärntumör som gjorde att han inte längre ville äta eller dricka. Kanske var det något annat som gjorde att blev personlighetsförändrad, apatisk och magrade.

Vissa människor ska inte ha husdjur. Jag är en av dem. Jag blir så orolig, bekymrad och sedan ledsen.
Så otroligt ledsen.

tisdag 7 februari 2012

Tillbaka

Rent fysiskt är jag tillbaka i Sverige. Men det är inte hela jag som hittat hem ännu.
Kroppen och sinnet är alldeles upp och ned. Jag vill bara sova, idissla intryck och ligga i ett ide av täcken. De 25 varma New Orleanska graderna har bytts ut mot tio skånska minusgrader och det är en chock av astronomisk karaktär.
Med lite disciplin och tid så ska nog den här soppan av förvirring och obalans reda upp sig.

torsdag 2 februari 2012

Vila

Regn. O-hemlängtan.
Jag tycker om att sitta i trappor eller på bänkar och försöka vänta på att regnet ska ge med sig.
Det hinner bli lite långsamt. Jordens snurrande hinner komma ikapp mitt eget snurrande.
Eller så är det jag som lugnar ned mig. Dagarna förflyter och allt mindre "blir gjort". Det är behagligt, men samtidigt lite provocerande eftersom det är lätt att inbilla sig att jag ska hinna se, göra, känna och lukta allt. Och i stressen över att hinna med allt så missar jag det väsentliga. Som att titta på trasiga golvplattor inne på en mörk bar eller att spendera nästan en timma med att titta på när ett gäng gråsparvar badar i en vattenpöl.

Jag vill inte åka hem. Men det är två dagar kvar.