I hopplöshet, avgrund och litet vanligt höstsuckande kan det kännas svårt att reda ut min situation, mitt jobbgrubblande och min förstoppade kreativitet. Eller så ringer man till en spågubbe.
Mamma och hennes häxiga kompisar tipsade om en spågubbe. Han var 70+ och bosatt i norr.
Det tog mig några veckor innan jag samlat ihop tillräckligt mycket mod för att slå numret.
Jag var skeptisk och det kändes bra.
Sen prickade gubben in allt fler saker som stämde. Det var inte bara ålder och att jag inte passade att jobba inom vården. Jag satt tyst och han malde på.
Han sade att jag aldrig skulle bli tjock och klumpig. Som gammal ätstörd kändes det rätt träffande.
Han slog huvudet på spiken så att det smattrade om det.
Och han sade att allt såg ljust ut. Jag skulle inte oroa mig.
Så jag får väl göra det då.
2 kommentarer:
shit va spännande! så du tror på't? då kanske man skulle testa...
Jag tror att jag tror på det. Det var liksom litet för mycket som stämde. Och så vill jag tro. Det ska man inte glömma bort. Men du får numret till gubben om du vill.
Skicka en kommentar