Min syster är stark. Det är inte jag. Jag är nog den minst stresståliga människan i världen. Jag får hjärtklappning för allt. Oroar mig för minsta lilla.
Vaknar 20 gånger per natt om jag ska köra en obekant sträcka. Måste förbereda mig mentalt för alla telefonsamtal, måste le och tacka hela tiden, inte vara i vägen.
Och så vidare.
Det har varit en fruktansvärt plågsam vecka.
Både på jobbet och inte-på-jobbet.
Utsikter och insikter som kommit till mig har varit smärtsamma. Men det ska väl göra ont om det ska verka...
Men nu känns det litet bättre. Jag vet vad jag ska stressjobba med under helgen och ... livet kommer att ordna sig.
Det finns kloka människor och krafter som hjälper mig att höra min inre röst som inte alltid är så högljudd som jag skulle vilja.
Men jag jobbar på det.
Även om jag inte lägger allt mitt krut på att vara alla andra till lags. Jag hatar den egenskapen hos mig själv och lovar att försöka vara andra mindre till lags.
Sen stressar jag vidare.
Men efter nästa vecka ska jag sluta med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar