Man lär så länge man lever. Det är en gammal klyscha, men ändå så skön att luta sig mot.
Jag utvecklas hela tiden. Det är faktiskt sant, även om allt verkar stå rätt still ibland.
Nya tankar, utmaningar och funderingar gör att jag hela tiden klättrar till en annan nivå. Det är på alla plan. I alla mina världar.
Då jag är på ett yogapass och är skiträdd för att tappa balansen och kontrollen då jag ställer mig på huvudet. Då hela världen hamnar uppochned.
Jag svettas ångest och är jätterädd.
Sen gör jag det några gånger.
Upptäcker att jag inte dör! Utan det enda som händer är att jag vågar prova att släppa på balansen och kontrollen...
Det är häftigt att inse att jag aldrig kommer att bli klar med min process, med mitt liv, min utveckling. Jag kommer aldrig att bli fulländad eller perfekt.
Det är som en åktur i en bergochdalbana som aldrig tar slut.
Det är en rätt skön insikt att luta sig emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar