Den globala mörkrädslan

Idag gick solen aldrig upp. Jag försöker lära mig att leva med att det inte alltid kan vara ljust. Att mörkret måste få komma och få stanna ett litet tag.
Jag ska inte fly utan ta del av det.
Sjunka in i det.
Lära mig att uppskatta det istället för att förneka och skrämmas av det.

Jag blir så ledsen av alla ständigt lysande lampor. All dag-simulering. All påklistrad framtidstro och sken av att alltid vara på topp. All framtvingad prestation och all krystad utveckling.
Alla gatlyktor lyser hela tiden och vi förväntas marschera framåt...
Utan att vi tänker på vad som är målet.
Är framåt och uppåt ett mål?

En värld som inte får vara mörk kan inte hålla i all evighet.
Jag tror inte att allt kan gå framåt hela tiden. Tillväxten i samhället kanske kan öka till en viss gräns, men kan den verkligen öka i all oändligthet.
Och vill vi det?
Jag vet iallafall att jag inte vill det.
Jag vill få låta det vara mörkt ibland. Mörkt, eftertänksamt och ingenting. Hur plågsamt det än är så tror jag att det är där någonting nytt kan börja.
Jag måste ligga under en filt i ett par dagar ibland. Mina tankar måste processas, förmultna. Jag vill ha ett tydligare mål än framåt.


Vi är rädda för mörkret. Vi är rädda för balans. Samhället föraktar det fula och förruttnande. För att gråsuggor inte är så söta, men utan dem skulle jorden inte vara någonting...
Vi föraktar döden och det fula. Sminkar, parfymerar och asfalterar över det ojämna, det mörka och det fula. Vi kan inte fortsätta att leva i en konstant ljus värld. Och visst kan det vara otäckt med det okända, men det är också där det finns något att utforska.

Mörkerföraktet kommer att bli vår död. Och bara för att döden inte är lika glamourös som hollywoodfruar eller idoldeltagare betyder det inte att vi kan bli av med den. Där under alla mattor ligger vi andra, vi som blivit undansopande. Vi som sjunger falskt och ligger under mattorna och smider planer tillsammans med gråsuggorna.
.