Livet är som en sovsäck

Det är som en sovsäck. Livet alltså.

Ja, först kryper man ned i den och det känns varmt och gott. Sedan går tiden åt sitt håll och jag ligger kvar i den mysiga sovsäcken.

Men där någonstans, medan tiden fortsätter att taktfast gå sin väg så händer något. Sovsäcken börjar sovsäcken kännas trång. Och därefter börjar den smälta. Det är då det blir jobbigt. Det tar ungefär tre år för min livs-cykel-sovsäck att smälta. Det gäller det mesta, boende, livsväg och framför allt jobb. Vissa kanske skulle kalla det rastlöshet, oförmåga till anpassning eller något annat.

För mig handlar det om utveckling. Bra eller dålig vet jag inte. Men mina tre sovsäcksår är nu passerade.

Det bränner på huden och jag får svårt att andas. Jag måste bort.

Porslinsreklam

Jag är svag för porslin. Den här bilden är en reklambild för Mateus porslin. Själv gillar jag nog bilden mer än porslinet. Trollsländorna, färgerna, den lugna tjejen som vilar med sin svanvinge och uggla. Ljuvligt.

Ett fynd på stan

Jag vet inte vem som led mest av den där vodkan bland rötterna som jag skrev i mitt näst senaste, nu förhistoriska inlägg. Blommorna klarade sig, men själv har jag varit ganska låg den sista tiden.

Häromdagen var jag på stan. Helt plötsligt och utan märkbar förvarning hittade jag mig själv inne på Lagerhaus.
Vad tusan gör jag på Lagerhaus?

Allt kändes plastigt, jobbigt och musiken var hög därinne. Jag kände mig som en fisk på land. Malplacerad, fel, uttittad och ja, nästan lite rädd. Och kanske var det bra, att helt plötsligt inse att jag är helt ute och cyklar. Vad tusan håller jag egentligen på med? Står där och står...
Jag jobbar fortfarande för mycket, även om jag tränar hårt på att lämna plikterna vid 17.00.
Men trots allt är jag ganska tacksam gentemot Lagerhaus. För det var där jag hittade en version av mig själv.

Jag vill ju måla fler tavlor, pyssla och bara sitta och umgås med stenar. Så nu ska jag bara göra det, fastän det känns motigt att ...våga. För tänk om jag gör det och lyckas.
Vad ska jag då gnälla på.

Vodka hör inte hemma bland rötterna

Ett tecken på att en människa är lätt förvirrad är att hon vattnar blommorna med vodka. Det hände mig idag. Jag hittade en bortglömd flaska med en skvätt klar vätska på botten. Jag utgick från att det var vatten och tänkte att en av mina småledsna krukväxter kunde få sig en slurk.
Sedan insåg jag att det var vodka som blivit över från Roskilde och att jag just supit ned två krukväxter.

Jag som har klagat hela sommaren på att det går dåligt med växtligheten här hemma. Nu kan jag inte ens skylla på yttre omständigheter längre.

Tiden

Det skrämmer mig hur snabbt tiden går.
Kanske är tiden rädd för mig så att jag skrämmer iväg den. Vi drar inte jämt just nu i vilket fall som helst, tiden och jag.

Juni har bara sprungit ifrån mig, rymt. Eller så är det jag som bara missat alla sekunder. Det är obehagligt. Riktigt skrämmande faktiskt, för det är ju nu som livet pågår. Inte imorgon, om någon vecka eller till hösten, utan nu. Det låter som en klyscha. Och därför blir det extra sorgligt att leva mitt i den. Jobbet slukar mina timmar och jag ska villigt erkänna att jag inte har tråkigt, men jag skulle vilja hinna märka att livet pågår även utanför jobbet.

Jag upptäckte att tiden och jag inte drog jämt då jag såg att toalettpappret här hemma var slut. Igen.
Jag tyckte att jag nyss köpte. Ingen har varit magsjuk eller förkyld och jag och Jonas har inte haft fler gäster än vanligt... inget annat än att det har gått en viss mängd tid kan förklara att det åter är dags att köpa toapapper.

Jag tittar mig i spegeln.
Luggen har växt sig jättelång och jag ser knappt ut genom den för alla hårtestar som skymmer. Det var ju alldeles nyligen som jag kapade luggen tycker jag. Tydligen är det inte så.
Bevisen på att tiden går finns där. De är tydliga. Och de skrämmer mig.

Naglarna växer. Rynkorna kring ögonen föds och jag hinner inte välkomna dem.

Så ska det inte vara.

Jag har blivit uppsagd från jobbet på 25 procent. Det innebär att jag till hösten bara kommer ha 75 procents tjänst. Och det skulle kunna innebära att jag hinner märka tidens gång mellan gångerna som det är dags att köpa toapapper och att klippa luggen.

Men efter hundra nätters funderande och många svettiga yogatimmar och kursen i häxkonst så inser jag att jag väljer ett annat liv.
Jag väljer att vara ... mig.

Det innebär bland annat att sitta ensam en lördagskväll och sy armvärmare i vit spets medan Jonas, syster med pojkvän åkt till Roskilde. Jag behöver ensamheten, även om den just nu inte är det minsta rolig.

Jag behöver den ändå.

Jag behöver sitta och dra i små bitar av gamla virkade dukar. Jag klipper i physalisskal och målar porslin.
Kanske inte för att det alltid är det allra roligaste, utan för att det är det som jag har valt. Och det känns alldeles fullkomligt rätt.

Ensamheten är inte alltid av ondo. Det finns vissa saker som måste ensamhetas igenom. Vissa hål i tillvaron som inte kan fyllas av människor.
Hål i tillvaron som jag måste sy igen. Bokstavligen.
Och andra som öppnas, då jag borrar i porslin med dyra diamantborrar.

Väta

Idag har jag upptäckt att jag fortfarande kan simma.
Det kändes bra, nästan lite lättande på något sätt.
På kursgården Djurönäset där jag befinner mig för tillfället finns en simbassäng. Jag som inte simmat i klor på flera år, (säkert närmare tio) var lite rädd att jag skulle ha glömt hur det gick till, men jag ville ju ändå ta reda på hur det var med simkunskaperna.
Men jag flöt, kom framåt och var girig med kallsuparna....

Om bikram yoga gör att jag känner mig som en fjäril efter ett pass så  hade jag glömt hur otroligt tung och klumpig jag känner mig när jag kommer upp på land efter en simtur. Det var en känsla som låg långt bak i mitt kroppsminne. Det känns helt overkligt att befinna sig på land.

Skog

Jag har överlevt en natt i skogen. En hel, stjärnklar natt med oblyg måne. Utan tak men med dubbla sovsäckar  och liggunderlag. I gott sällskap. Lite kallt. Mycket bra.
Som kontrast emot att insupa skogen under ett helt dygn befinner jag mig just nu på facklig kurs i Stockholm.

Jag hade förväntat mig ett större kaos inombords. Men jag har utsikt över tallar och skärgård, över kottar och himmel. Jag behöver inte bry mig om matlagning, städning eller annat än att gå på kurstillfällena. Så det är faktiskt riktigt bra.

Idag har jag också sett ett rådjur. Det såg också mig. Vi stod och tittade på varandra en god stund innan hon smet iväg in i skogen igen.
Det händer mycket just nu. Mycket bra.

Ett mentalt lavemang

Det står på internet att bikram yoga är en mentalt och fysiskt utmanande form av yoga.

Och att upplevelserna av yogan speglar din nuvarande kondition.

Jag ville spy, dö och svimma på mitt första pass.

Efter att den första lyckobubblan lagt sig så tänkte jag att jag var otränad, svag, dålig och värdelös.

Men så är det kanske inte.

Sedan läste jag den där texten igen.

Och så gick det några dagar av pratande med träd, helande och stillsamma andetag.

Jag tänker till och insikten sköljer över mig.

Det är kanske inte bara fysiska utmaningar som får mig att vilja spy. Det är också de mentala.

Man ska göra så mycket man orkar här i livet heter det. Jag har inte förstått att det finns något som heter att man inte orkar mentalt. Så mycket man orkar har i min värld endast varit begränsad till det fysiska.Blodsmak, svett, total utmattning, fysiska symptom.

Men så är det faktiskt inte.
Det kan bli jobbigt mentalt också. Och då måste man stanna upp. Sätta sig ned. Bara stirra, glo och titta. Hämta den psykiska andan.

Ljuset i tunneln

På rätt spår

Den här våren måste vara den märkligaste i mitt liv. Det är så mycket vår!
Jag hittar fågelbon på gården, ser maskrosorna på trottoaren växa sig större för varje dag. Det är som att löven verkar slå ut mer i år. Vårlukten är starkare, solen tydligare.

Även om ett par stadsduvor massakrerat min balkonglåda och slaktat så väl pelargoner som ringblommor och jättevallmo...

Det är som en stor vårstorm där all min gamla slitna värdelöshet är på väg att blåsas ut. Men samtidigt, mitt i allt stenhårt arbete med att göra upp med prestationsångestmonster och obeskrivliga fasor i skallen så blir de extra tydliga nu. Därför är det en orkan. Jag ser lugn ut på ytan, men det är mycket som rör sig under huden.
Men jag ser ljuset i tunneln. Jag gör faktiskt det. Även om det inte är så starkt som på bilden. Ännu.

Balans och tacksamhet

Just nu känns det som att jag går på lina. Livet är en balansgång. Jag försöker att inte jobba tills jag får blodsmak i munnen utan att hinna med att andas och leva däremellan. Att hinna virka amplar och läsa böcker. Att hinna se ljuset och det gröna i alla nya, pigga blad.

Jag försöker också att inte bli svettig. Efter ett års kampanj mot hyresvärden så har de nu äntligen börjat renovera det supersnuskiga badrummet. Det känns som en lättnad, men också som ett kaos innan ordning kan råda. För nu finns fint damm, kakel och papp i hela lägenheten. Och någon dusch har vi inte.
Det är egentligen bara bra att inse hur tacksam jag behöver vara för att jag i vanliga fall har tillgång till dusch varje dag. Inte för att jag duschar varje dag, men jag har möjligheten. Och nu irriterar jag mig på att strumporna blir smutsiga av det finkorniga betongdammet i hallen. Istället borde jag vara tacksam för att jag bara kommer att ha det så i två veckor och inte ett helt liv.

Messer Chups

Messer Chups i Köpenhamn.

 Ryska Messer Chups spelade på Loppen i torsdags. Jag var där. Det var en alldeles utmärkt spelning.
Något som ständigt gör mig förundrad är vad som händer i Köpenhamn efter midnatt. Varje gång jag ska åka hem efter ett evenemang så sträcker Köpenhamn ut sina tentakler och håller mig kvar. Det handlar inte om barer som frestar med öl och sen dekadens.
Nej, det är alltid något vägarbete på tunnelbanan, försenade tåg, gator som luras och jag går fel. Den här gången var det något banarbete... För hur jag än gör så kommer jag alltid hem flera timmar senare än planerat. Det måste vara något mystiskt med den danska tiden.

 Men det gjorde inte så mycket för det var en lyckad spelning i alla fall.

Till det vilda

Just nu jobbar jag med att tämja den här varelsen. Eller rättare sagt att försöka förvilda den. Och acklimatisera min kreativa sida tillbaka till den vilda världen.

Men att få ett vilt djur att överleva i det fria efter lång tid i fångenskap är inte lätt. Det kräver noggrant arbete och förberedelser.
Men jag har sett horisonten, luktat på luften av frihet. Och har man bara gjort det så finns det massor av hopp inför framtiden.

Än så länge hittar jag fortfarande mig själv titt som tätt vankandes av och an i arbetets och tvivlets dystra korridorer.
Snart ska hon släppas ut. Fritt på grönbete.

Arbetar med de här personerna

Vad är det jag svettas ut?

I fredags provade jag bikram yoga. Svettiga, svettiga nittio minuter i rörelse och i stillhet. Det tog inte mycket mer än fem minuter innan svimningskänslorna började bli jobbiga. Svetten rann, droppade och sprutade. Huvudvärk, illamående. Rörelse efter rörelse. Lätta, obehagliga, nyttiga och svåra.

Ska jag måsta kräkas i grupp?
Eller räcker det med att jag bara svimmar?

Sådana frågor hann smyga runt i tankebanorna mellan de olika poserna.
Efteråt hade jag huvudvärk, men hade blivit tio centimeter längre. Och jag hade flyttat in i en bubbla av total lycka. Jag klarade det ju. Jag överlevde. Dog inte och spydde inte ens inför trettio personer.

En lycka som skulle visa sig inte vara långvarig.
Helgen har spenderats gråtandes, funderandes, promenerandes och mediterandes. Och jag är bara så fruktansvärt ledsen.
Det händer massor av saker. Jag har varit på mitt andra, minst lika svettiga, men inte lika svimmiga pass. Funderingar som måste upp till ytan. Troll som måste ut i ljuset. Jag tror att det här är en del av en exorcism, en utdrivning av sådant jag inte längre behöver i mitt liv. Det är prestationsångest, värdelöshet och andra känslor som svettas ut, mediteras på och snart hoppas jag att jag kan känna mig pånyttfödd. Men just nu gör det bara ohyggligt ont.

Portlandia

Smågodis, smarta telefoner, facebook eller nagelbitning. Inget av detta hör till mina laster. Men något jag inte kan låta bli är tv-serier. Sträckse och flyta in i.

Och just nu när The Walking dead, Game of thrones, True blood och The big band theory har uppehåll så känns det svårt. Jag har tittat på klipp med papegojor på YouTube. Jag har klippt ut gamar i plast. Jag har läst böcker. Men nu har jag hittat serien som har både självdistans, humor och gör att jag känner mig pinsamt träffad. Portlandia är sjukt kul. Och jag är ljuvligt fast efter bara några avsnitt.

Fysik

Jag är i smyg ganska förtjust i utmaningar av olika slag. Gärna i fysisk form. Därför har jag provat massor av olika saker för att liksom känna kroppen, uppleva någonting. Till exempel att hänga i krokar, springa halvmaraton, (att banta hejdlöst), läsa till sjukgymnast, utbilda mig till klassisk massör, träna kickboxning tills jag kräks, tatuera mig, pierca mig och så vidare.

På senare tid har det objektivt sett varit fråga om lite snällare experiment. Men jag har gjort det som jag upplevt som kanske det allra läskigaste av allt hittills: att våga stå framför en spegel och dansa orientalisk dans. Eller i alla fall försöka.

Att röra på höfter, mage, ben och armar i en grupp tillsammans med andra människor. I ett öppet rum där alla kan se mig. Där alla kan se mig göra fel. Där finns ingen coolhet att gömma sig bakom, ingen yta, ingenstans att fly, inget att slå, ingen fiende.
Där finns ingen folkmassa i löparskor att gömma sig bakom. Det finns inget rep att dra upp mig i. Det finns bara jag och mina kalvlika, Bambi på inlines-rörelser, mina tappra försök att hitta rörelserna...
Framför spegeln, i rummet, i min kropp blir jag sårbar, synlig och måste ta mig själv på allvar. Det är verkligen en utmaning. Och det är verkligen roligt. Jag är inget taktfast dansproffs och kommer heller aldrig att bli. Men det spelar ingen roll. Det har varit den största utmaningen hittills och ett sätt att hitta in i en egen värld. Där det är jag och kroppen sätter gränser och ingenting utanför.

Nu när jag har vågat prova på det så är det dags för nästa grej.
Imorgon har jag bokat in mig på mitt livs första bikram yoga-pass. 90 minuter yoga i 40-gradig värme.
Jag är fruktansvärt nervös.

Vår

Med någon typ av maratonmigrän, världens mest segdragna förkylning/influensa är jag fortfarande däckad och under alla ytor.
Men det hindrar inte våren från att knacka på dörren. Och idag knackade den väldigt försiktigt på fönsterrutan då årets första fluga visade sig.
Det finns inte riktigt någon hejd på hur glad jag är över den här lilla flugan. Den är långsam och promenerar modigt på kallt glas.

Dessutom sitter vad jag förmodar är ett skatpar i ett träd på gården och diskuterar högljutt nybyggnation av ett bo. Det inger också hopp.

Fåglar

Ibland är livet nästan oförskämt bra.
Det började med att jag hörde fågelkvitter i morse på väg till jobbet. Jag kände mig rik. Det går inte att tvinga fram fågelkvitter, det går inte att köpa eller beställa. Det bara är. Och den korta tid av glada kvittrande fåglar får mig inte bara att känna mig glad, utan rik.
Därefter fortsatte dagen på temat förnöjsamhet och fåglar.
Jag fick klappa en brevduveunge som bara var några dagar gammal. Den var luddig, gul och såg väldigt ynklig ut.
Därefter fick jag hålla en stor tupp av någon specialarsort. Den var tung och andades så mycket långsammare än vad jag föreställt mig att en tupp ska göra.
Jag har aldrig hållit i en tupp tidigare.
Det är en stor dag idag.

Kollaps

Den här helgen har jag stiftat bekantskap med uttrycket kollapsforskning.
Det var ett helt nytt forskningsområde för mig. Hand i hand med djupdykningen i ämnet så har mitt immunförsvar genomgått en kollaps och jag har den värsta förkylningen på säkert ett decennium. I en lång parad av tekoppar och vattenglas har jag dränkt mig själv i David Jonstads senaste bok Kollaps -livet vid civilisationens slut.

Den är omåttligt svår att lägga ifrån sig och även om det inte är en bok som gör en sådär värst munter så är det ljuvlig läsning för alla som gillar undergångsfilm men har kvar en gnagande känsla av att allt inte står rätt till även efter eftertexterna. Den är också användbar för oss som saknar Mad Max-solbränna, Kevin Costner-gälar, inte tillhör na´vi-folket eller är så pricksäkra med skjutvapen. Själv är jag sämst på Kalashnikov. Jag har provat och det var långt ifrån någon självförtroendeboost. Men framförallt passar den väl den som inser att samhället och civilisationen som den ser ut idag inte är hållbar.

Prinsessa

Sagovärlden med alla sina häxor, troll, spöken och elaka häxor lever ganska tynande tillvaro, åtminstone i den fullt synliga världen och på gågator och löpsedlar. Men där gamla traditioner och spår efter sagotid och enhörningsspår märks mest i den vanliga gråverkligheten är i kungahuset. Där finns fortfarande kungar, slott, drottningar, prinsar och prinsessor.

Och nu har det fötts en sprillans ny prinsessa. Och även om kungahuset kan kännas lite omodernt, föråldrat, gammaldags, hierarkiskt och dyrt så är det faktiskt en exotisk liten varelse som fötts rakt in i världen. Hurra.