(Om man klickar på bilden så syns det tydligt att krukväxten har bestämt sig för att anlägga kompost på radion, att tapeterna är småblommiga på ett ocharmigt sätt och att frukten är rynkig.)Vem kan tro att en människa vars köksbord ser ut på detta viset kan ha ett arbete?
Okej. Det kanske man kan ha. Ett tag.
Men att sedan få mer jobb. Bli betrodd... Ytterligare arbete som dunkas fram på det skriv/köks/döds-bordet? Det är ändå ett tecken på att något är bra.
Jag har troligen fått förlängt vikariat som varar hela 2010. Jag har också, verkar det som, fått extrajobb som språkfascist.
Bordet är fortfarande lika ostädat.
För att jag har anledning till att inte ha allt i pärmar. Jag har valt det. För att det inte finns någon dynamik, flöde eller kärlek i ett inrutat, inplastat, inpacketerat och inälvat liv.
Jag vill inte ha något pärmliv.
Jag vill ha kladdiga lappar, högar med papper och kaffefläckar i anteckningsböckerna. Jag vägrar att använda suddgummi utan stryker över med mer bläck om jag ångrar något jag skrivit.
Det finns ett flöde i kaoset.
Och det lönar sig.
2 kommentarer:
Tack Maria för ditt underbara inlägg! Även om jag tänker som du så kan man inte se det på mitt skrivbord på jobbet. Men vad har jobbet med mitt privatliv att göra? Eller med mig och vad jag tycker är väsentligt? Saknar dig! Kram från artrosbloggen@yahoo.se
Du har rätt. Man är mer än sina prestationer på arbetstid. Men det är så svårt att ha flera personligheter. En på jobbet, en på fritiden, en med kompisar, en med familj... Det kan kännas så splittrat. Kaosartat.
kram
Skicka en kommentar