Ben från skata

Ibland är det faktiskt dumt att krångla till saker. Jag är ganska bra på att göra saker mer komplicerade än nödvändigt. Det har jag inte gjort här. Och det tycker jag faktiskt lyckades. Ett litet ben från en skata som min mor hittat lades i en liten flaska med kork. Jag har limmat ihop och satt ståltråd och hampasnöre runt. Perfekt när man vill ha ett ömtåligt litet ben med sig.

Skata är det djur, förutom råttor som inspirerar och fascinerar mig mest. De dyker upp i mina drömmar och när jag går till jobbet eller ska göra något jobbigt eller svårt så dyker de upp, sitter och tittar på mig, tjattrar och flyger runt. Under sommaren och hösten har jag hittat en ung skata som jag träffar nästan dagligen. Den hittar på olika hyss när jag går förbi dess revir på väg till jobbet. Om nu skator har revir, men något slags hang sound har de ju. Den här skatan ingjuter hopp och leenden ganska ofta.

Skatan

När jag orkar försöker jag att pyssla. Men det är svårt att orka. Jag är trött. Efterdyningarna av ett halvårs sjuklig övertid och blåslampor i blodet är inte gratis. Jag betalar det med svårläkta sår, sviktande humör, bristfällig inspiration, onormalt ensamhetsbehov och ett tragiskt tunnelseende.
Men jag sover, knåpar när jag orkar och låter junisolen lysa på mina fotsulor och jag tror att det sakta blir bättre.

Skatan är ett av mina favoritdjur. Min farmor brukade mata skatorna på sin balkong i Östersund från 1930-talet och framåt. Grannarna hatade att hon gav de stora, skräniga fåglarna mat.
Hon gillade skatorna. Hon fortsatte att mata dem.
När jag var nio dog min farmor. Det är sådant som farmödrar gör och jag har sörjt men sedan inte tänkt så mycket på det. Och aldrig på det med skatorna.
Men för något år sedan när jag var deprimerad och dålig så började jag drömma om skator. Hela nätterna fanns de där. Jag visste inte vad de betydde och vad de gjorde i mina drömmar.
Mamma berättade om farmor och skatorna.
Och att när skatorna visar sig så kanske det är för att min farmor tänker på mig.
Det vill jag tro.

Och för att jag aldrig någonsin ska känna mig ensam, rädd och övergiven har jag gjort det här hårspännet av ett skatkranium.
För att man kan skita i vad grannarna säger och göra det man känner är rätt.

Skatans gener

Under alla år som student och vikarie har jag avundats mina nära och kära som årligen fått julklapp från jobbet. Jag har aldrig fått några serviser, kylbagar eller julkorgar med skarp ost.
Jag har klarat mig fint ändå. Inget konstigt med det.
De nordkoreanska arbetarna får nog ingen julklapp från jobbet. Och inte de i Brasilien heller. Inte för att jag ska jämföra mig med dem. Men det finns dem med större problem än utebliven julklapp från jobbet.

Men ändå...
Efter många år som skattebetalare, extraknäckare, vikarie och trots att jag fortfarande befinner mig ljusår från en fast anställning så fick jag ett rött kuvert. Julklapp från jobbet.

Som den samlarskata jag är så infinner sig lycka. Inte för att jag absolut måste ha en kockkniv eller en pilatesboll ur den lilla broschyren med julklappsalternativ jag fick, utan för att julklapp från jobbet ändå är ett bevis på att jag är uppskattad. Värderad.
Och för att saker, prylar, grejer faktiskt kan ha förmågan att göra mig glad.