fredag 30 oktober 2009

Att falla... på plats

Slutet på oktober är tid av stagnation, sterilitet, mörker och tystnad.
Och jag är så totalt drabbad av det. Totalt uppslukad. Det har jag aldrig varit innan. Det är som att allt har kommit i kapp mig. Gudinnan Hel. Jag håller inte på att bli galen, utan jag har bara känt efter hur det ligger till, i tid och i rum.
Efter att ha läst detta har allt fallit på plats.

torsdag 29 oktober 2009

Att få hjälp med riktningen

I hopplöshet, avgrund och litet vanligt höstsuckande kan det kännas svårt att reda ut min situation, mitt jobbgrubblande och min förstoppade kreativitet.
Eller så ringer man till en spågubbe.
Mamma och hennes häxiga kompisar tipsade om en spågubbe. Han var 70+ och bosatt i norr.
Det tog mig några veckor innan jag samlat ihop tillräckligt mycket mod för att slå numret.
Jag var skeptisk och det kändes bra.
Sen prickade gubben in allt fler saker som stämde. Det var inte bara ålder och att jag inte passade att jobba inom vården. Jag satt tyst och han malde på.
Han sade att jag aldrig skulle bli tjock och klumpig. Som gammal ätstörd kändes det rätt träffande.
Han slog huvudet på spiken så att det smattrade om det.
Och han sade att allt såg ljust ut. Jag skulle inte oroa mig.
Så jag får väl göra det då.

En vacker dag...

Vårt band repar i vårt vardagsrum. Vi kämpar på och leker med ljud. Jag svettas med min bas och klagar på synthljud. Det är inte optimalt, men vi kan dricka kaffe och noisa samtidigt.
Tills igår.
Då tycker en granne att "basen är för hög".
Basen är för hög klockan sju en vardagskväll. Vi hade inte spelat i flera timmar.
Då det är dags att sova, efter tolvslaget så går grannen igång med att jaga ett barn som skriker i falsett med antika möbler. I flera timmar.
Och vi får inte repa på låg nivå klockan sju.
Jag saknar rättvisan.
Kan man inte få vara kreativ i en lägenhet.
Ens på en vardag.
En vacker dag kommer grannarna att gråta för att få våra autografer.

onsdag 28 oktober 2009

Borttappat



Det är mycket som händer i skallen nu. Stiltje och röra på samma gång.
Det gäller att komma ihåg att andas.
Att inte tappa bort sig själv bland alla andra människor.
Att ta hand om sig själv.
Hur gör man då?

Kampen om kretsloppet

Ibland är känns livet så sjukt grått.
Just nu till exempel.
Neongrått. Den plågsamma gråheten kramar mig långsamt som en boaorm.
Självförtroendet dalar i takt med höstlöven. Inspirationen flyger iväg tillsammans med flyttfåglarna och glädjen har gått och lagt sig.
Kvar finns bara en grå, ofattbart tråkig massa. Det är som att mina linser fått en grå film över sig.
Jag får inget gjort. Jag stirrar på tomma worddokument och våndas över oringda telefonsamtal. Jag känner mig värdelös.
Jag vill ingenting.
All fokus, riktning, jävlaranamma, längtan, sug är borta.
Det enda jag längtar bort från är den här känslan.
Jag vill vilja något.

- Ryck upp dig
- Kom på bättre tankar
- Sitt inte där och mögla

Jag tror det är precis det som jag behöver göra. Bara vara. Bara låta den inre processen få pågå utan stress. Jag måste lita på att riktningen kommer tillbaka. Att det snart börjar hända saker igen.
Jag fungerar cykliskt, som runda moder jord. Men det är svårt att fungera cykliskt i en värld där tillväxten hela tiden ska öka. Allt ska tuffa framåt. Inte ens dygnet får vara i fred. Lampor ska alltid lysa för att vi alltid ska ha en gnutta dag.

Tankarna måste få brytas ned i själslig kompost innan de kan få ny kraft att börja gro igen. Det är inte bara naturen som fungerar så utan även jag. Det här är en nödvändig period. Även om jag vantrivs så måste den till. Jag måste lära mig att njuta av att inte vilja något. Jag måste få vara värdelös. Måste få vara stilla. För utan stillhet kan inte händelser finnas.
Utan mörker kan jag inte uppleva ljus.
Men jag får inte vara stilla.
- Hur skulle samhället då se ut?

Vi behöver också vintervila. Men det finns ingen plats för återhämtning utan allt ska ständigt förbättras. Och då jag inte kan leva upp till förväntninga och prestationskrav så kommer den här grå boaormen och påminner mig om hur det är. Men samtidigt exakt hur jag inte får vara.
Men allt går över.

måndag 26 oktober 2009

Ruter ger klöver och kanske också mer


Jag är ingen spåkvinna. Men jag försöker att lyssna inåt och låta suset i blodådrorna och mina inre röster komma till tals.
Jag kommer från samma atomer som alla andra och tids nog ska jag återvända till universums atompool. Vi delar på alla atomer, på allting. Jag tror att om jag bara lär mig spetsa öronen så kan jag ta in den viskande sanningen. Jag kan få veta hur allt är och hur det ska bli. Om jag bara vågar. Jag försöker, men bilar, mitt eget tjattrande, ljusföroreningar och mycket annat stör min koncentration. Jag måste anstränga mig mer. Lära mig lyssna ännu mer, för svaren drunknar.
Men ibland, då jag befinner mig mitt allt flöde så kommer en liten vägledning. Ett tappat spelkort på marken.

Ruter fyra:
Ekonomiskt uppsving. Du får bra råd från någon som är äldre än du är. Följ råden och du kommer att uppnå framgång. Framgången kommer dock sakta, varför det gäller att vara tålmodig.

fredag 23 oktober 2009

Den sorgliga mossbekämpning

Vad hände med sagostunden?
Alla hade kanske inte sagostund som barn, men ibland hade åtminstone jag det i skolan eller på biblioteket. Och jag är inte färdig med det.
Kanske beror det på att jag är en jättebebis på 174 centimeter eller så är sagostunden inte nödvändigtvis något som borde växas ifrån.
Det är kanske inte nödvändigt att skaffa egna barn för att komma åt sagostunden.
Jag känner bara att jag inte riktigt, inte alls, växt i från någon sagostund.
Jag saknar den.
Har Bruce Willis och Desperate Housewives konkurrerat ut trollen, älvorna och vättarna.
Det är kanske enklare att bli serverad action, såpa och komedi på bästa sändningstid istället för att slå upp en bok? Men det är också enklare att äta bajs istället för att köpa mat i affären.

Vem släppte in Aston Kutcher och Paradise Hotel och gömde trollen. Har alla utom jag bett om det? Visst kan det få finnas läppstiftsleenden, fotostudioljus och förutsägbara skämt, men vill alla ha det hela tiden?
Jag blev för stor för sagostunderna redan i mellanstadiet. Då fick man läsa böcker istället, för det var mycket mer vuxet. Så det gjorde jag. Jag nötte mitt lånekort och slukade böcker. Det räckte inte. Öronen var fortfarande hungriga. Svältfödda på häxor, drakar och länder bortom verkligheten. Jag lånade talböcker fastän man inte fick. De där ändlösa hyllorna med inlästa böcker var till för dem som inte kunde läsa vanliga böcker. Jag skyllde på dyslexi och med darrande händer och skam i kroppen lyssnade jag på Mary Shelleys Frankenstein. Nu behöver jag inte simulera handikapp för att få tag i inlästa böcker och få min egen sagostund. Jag kan välja Mumintrollet istället för Idol.

Och det är klart inga sagor kan existera i en värld där mossbekämpning är en normal produkt.
Sagorna dör i takt med att mossan bekämpas. Världen blir både kal och kall utan mossan.
Vem minns mylingarna, lyktgubbarna, knytt, oknytt, troll och älvor. Ingen orkar ens skratta åt dem längre. De är så döda så att till och med skelettet av dessa sagovarelser lösts upp av allt elektriskt ljus och vår förtorkade ökenfantasi.
Stäng av tv:n, läs och bekämpa mossbekämpningen så ska det nog ordna sig…

torsdag 22 oktober 2009

Från mediokert till mysigt

Före.
Efter.
Pyssel ger verkligen en champagnekänsla i blodet. Jag känner mig duktig på ett bra sätt och inte på det där uppblåsta prisbelönande och kräkpulvriga sättet.

onsdag 21 oktober 2009

Manusmani

Vissa dagar borde man inte gå till jobbet. Fastän man har ett och allt känns bra. Jag vaknar upp ur en riktigt blodig mardröm, är helt svettig och rädd. Efter att ett par sekunder inser att jag just upplevt den bästa skräckfilmen någonsin.
Hela historien är så klockren. Otäck, verklig, psykologisk, lagom blodig, isande spännande och snygg. Den hade liksom allt. Jag nästan hörde filmmusiken bortom all panik.
Känslan har suttit fastklibbad på huden hela dagen.
Manuset måste nedtecknas innan solnedgången för att det inte ska förgås.
Det är sådana här dagar jag kan förbanna att jag inte tillåter mig själv att stanna hemma för att skissa ned det här manuset.
Och en skräckfilm också. Det hade verkligen behövts en nytändning av ruggigt vass skräckfilm. Det behövs mer än vita linnen, stora hus och kockknivar. Jag vill ha handling, känsla, tanke och lagom mycket blod.
Ungefär som känslan på den här bilden som jag impulsplåtade utanför Lund häromveckan.
Fast i min skräckfilm är det inte plasthänder som huggs av.
Det är väninnors.

tisdag 20 oktober 2009

Mitt lönsamma kaos

(Om man klickar på bilden så syns det tydligt att krukväxten har bestämt sig för att anlägga kompost på radion, att tapeterna är småblommiga på ett ocharmigt sätt och att frukten är rynkig.)

Vem kan tro att en människa vars köksbord ser ut på detta viset kan ha ett arbete?
Okej. Det kanske man kan ha. Ett tag.
Men att sedan få mer jobb. Bli betrodd... Ytterligare arbete som dunkas fram på det skriv/köks/döds-bordet? Det är ändå ett tecken på att något är bra.
Jag har troligen fått förlängt vikariat som varar hela 2010. Jag har också, verkar det som, fått extrajobb som språkfascist.
Bordet är fortfarande lika ostädat.
För att jag har anledning till att inte ha allt i pärmar. Jag har valt det. För att det inte finns någon dynamik, flöde eller kärlek i ett inrutat, inplastat, inpacketerat och inälvat liv.
Jag vill inte ha något pärmliv.
Jag vill ha kladdiga lappar, högar med papper och kaffefläckar i anteckningsböckerna. Jag vägrar att använda suddgummi utan stryker över med mer bläck om jag ångrar något jag skrivit.
Det finns ett flöde i kaoset.
Och det lönar sig.

måndag 19 oktober 2009

Armbandspyssel

Litet armbandspyssel med plastslang och garnstumpar som skapades då inspirationen överföll mig med sitt glada strypgrepp.
Armband i avsaknad av dussindesign, men med dagisinspiration. Det finns en anledning till att mina saker ser ut som de gör. Jag vill få vara barn. Jag vill få leka och låta kreativiteten skölja över mig utan några mallar om hur skönhet och perfektion ska vara.
Det är verkligen himla bra att samlas till pyssel. Dricka te, i tysthet eller samtal skapa, knåpa och låta kreativiteten lämna fingertopparna. Och det blir alltid roligare om man är flera.
Åtminstone så länge man får ha mjukisbyxor.
Jag tror inte man kan göra schyssta grejer om man sitter i kostym.

fredag 16 oktober 2009

Att hitta sin borttappade själ


I morse då jag vaknade lyste min flugsvampslampa ett mjukt och snällt ljus mot mina utanlinserblinda ögon.
Det nästan kliade i fingertopparna av tangentlängtan. Och när jag tittade i spegeln så hittade jag ett leende. Och i magen fanns en utandning, en det-är-över-suck.
Ibland är det bara 30 timmars sömn, en påse chips och en snabbdvala man behöver för att hitta tillbaka in i flödet som ska finnas i kroppen.
Fuldansa i köket och koka kaffe.
Det är sorgligt att det i dagens samhälle inte finns så mycket utrymme för att vara ur balans och avhalkad från alla världens banor ett par dagar.
Utan att någon katastrof ägt rum så har jag ändå dagar när jag inte kan röra mig i vare sig den fysiska eller psykiska världen. Men man ska alltid prestera maximalt, alltid låta glad i telefon, alltid skriva snabbt, alltid vara glad, social och inspirerad, alltid vara engagerad och lukta lotion om händerna.
Jag vägrar tro att det bara är jag som inte är högpresterande och med en perfektmask på mig alla dagar.
Jag vägrar tro att det bara är jag som ryter i onödan, som svettas ångest och knappt orkar vända på mig fastän jag känner antydan till både liggsår och magsår.
Det måste finnas något friskt i att våga ligga i dvala en liten stund.

torsdag 15 oktober 2009

När höstmörkret inte längre är mysigt

Jag är mörkrädd. Så mörkrädd att jag inte riktigt kan sova. Höstmörkret som alla tycker är så mysigt kväver mig. Det går faktiskt inte att andas i mörkret och inte ens nattlampor, stearinljus eller mumintroll lyckas hjälpa mig.
Mörkret tar plats i lungorna. Jag försöker hitta en väg ut ur det här.
Hitta en bot mot att det känns som mina leder växt ihop och att flödet i kroppen stannat upp. Jag får inget gjort. Alla tankehjul har blivit fyrkantiga. Jag vet inte om det är planeterna som står i något underligt läge, om jag är sjuk eller bara inne i en rädd period. Eller så är det igelkottsgenen som påminner mig om att det är hög tid att lägga sig i ide till i april. Men jag är försvunnen.
Konstigt är det.
Tiden snurrar snabbt, löven faller och jag är yr.
Jag kämpar på med artiklar, fotografering, bilkörning, pendling och så den eviga kampen mot disken.
Jag tänker tackla det genom att krypa ned under täcket ett tag och vänta på att det ska börja krypa i blodet igen. För det vet jag att det gör. När bara den här ångesten, feberkänslorna och mattheten svettats ut mot vita lakan.
Hålla ut, titta in i en ljuslåga och leta efter glöden.

onsdag 14 oktober 2009

Ettåring hyllas idag

Idag fyller min koja i rymden ett år.
Det är en ganska liten händelse. En mycket mycket liten nyhet.
Men trots att det är höst, kallt och långt till lön så gnistrar det ett litet tomtebloss av glädje.
Hurra för mig.

tisdag 13 oktober 2009

Zombiefilm

Det snackas om Trollywood och Ystad som filmstäder. Det är säkert sant att det är en kulturell gyttja av filmgräddande där.
Men ordentlig film, av, för och med folket görs i Malmö. Jag kan knappt vänta till den där filmen kommer.
Straight edge to death
Ett sagolikt initiativ.

söndag 11 oktober 2009

Ett löfte till en kräfta

Djuren talar. De talar allt oftare till mig, eller så har jag blivit bättre på att lyssna. Oavsett hur det ligger till så är jag tacksam för de visdomar som kommer till mig.
Då jag var ute i skogen tidigare idag stirrade jag ned i en sjö och såg en kräfta titta fram. Den kröp fram och lade klorna på en sten och lät mig ta en bild på den.
Sedan kröp den raskt tillbaka och gömde sig igen. Den hade kunnat gömma sig direkt, men den kröp upp för att säga hej. För att dela med sig av sin visdom till mig.

För något år sedan fick jag Solögas bok "Djurens språk" av en kompis till mamma. Och den har verkligen kommit till användning många gånger.
Om kräftan säger Solöga så här:
"Var beredd att fullfölja dina kreativa mål. Anden förmedlar sin visdom genom din kreativitet, så låt din kreativitet visa dig vägen. Din gåva är att nå framgång genom din egen kreativitet"

Jag kunde inte fått en gladare injektion. Ett tecken på att min magkänsla är äkta och att lita på. Att jag inte behöver damma, uppföra mig, lägga mig tillrätta, putsa och klämma in mig i någon form. Utan att jag ska utveckla det som är jag.
Tack.
Jag lovar att inte göra kräftan besviken.

Bananer flyter

Livet blir roligare, mer meningsfullt och luften blir friskare och andetagen enklare då jag kommer ut i skogen och får leka. Idag tog jag reda på om bananer flyter. Och visst flyter bananer då jag lägger dem i en kall, brun och skånsk sjö.
Experimentera.
Kravlöst som för tjugo år sedan.
När man är 27 ska jag vara duktig, producera och prestera. Jobba sig uppför en karriärstege, tänka på hus, avla barn och spara pengar. Det är inte roligt. Inte intressant. Inte kreativt.
Jag vill leka. Jag vill ha roligt.
Min plan är att maximera roligheten. Och det går att kalla oansvarsfullt. Och det går att strunta i vad man kallar det.
Och visst önskar jag mig ett par galonbyxor i storlek 36 istället för att benvärmarna droppar av brunt vatten och närgången jord.
Men det är värt all lera, jordiga lår och sneda blickar för att få leka.

fredag 9 oktober 2009

Helgonen närmar sig




Snart drar armén iväg. Pumpaarmén.
Jag har sett den mobiliseras. Snart kommer alla galna skallar att slå sina klokknasiga idéer ihop och det smäller. De döda och de nyfikna smider planer.
En kosmisk revolution.
Det kan bara bli bra.Pumpabilderna har jag lyckats ta själv.

Jag samlar på damm

Jag är så trött på saker som bara blir liggande. Det där inte-bli-avandet.
Hela jag blir en apatisk dammsamlare och jag blir sur på att jag inte lyckas styra upp mitt liv. Att jag vid näst-nästan 30 års ålder inte lagt av med att slänga räkningarna i pappersinsamlingen så att jag den sjunde i månaden får stå och svettas och rota i soporna.
Att jag har haft körkort i nio månader, men ändå är inne på mitt tredje. För att sakerna bara kastar sig ur händerna på mig.
Och kvar sitter jag och samlar damm.
Odiskade glas, soppåsar som frodas, klädhögar som växer så att det knakar.
Och så dammet. Damm är visserligen mjukt. Men jag hinner knappt blinka förrän dammet har förökat sig och täcker hela golvet. Som en mjuk och grå heltäckningsmatta. Min relation till den är inte okomplicerad. Jag hatar den, men samtidigt tycker jag om den.
Den där känslan av att det löser sig i alla fall. Att duktighet ändå bara ger rynkor, cancer och plutoniumtunga mungipor.
Oföretagsamhet. Jag vet inte om det är här diagnosen lathet kommer in i bilden, om det är en sällsynt sjukdom eller bara ett fuck-you till alla urtråkiga dammtrasor och alla bländande dammfria ytor som ändå aldrig gjort mig glad.
Så jag drar upp fötterna under mig i soffan så att inte dammråttorna ska bita mig och gör något kreativt istället.

tisdag 6 oktober 2009

Jag och mina söta djurvänner



Det är svårt att träna på det lucida drömmandet. Men jag försöker.
På dagarna tränar jag med att kolla på klockan flera gånger och påminna mig hur det är då jag inte drömmer.
Sedan måste sömnen vara rätt. Jag får inte vara för trött eller stressad, utan det måste vara helgsömn eller siesta för att det ska funka som bäst.
Under den senaste drömmen befann jag mig på en grön fin gräsmatta och allt var frid och fröjd. Jag var omgiven med massor av olika söta djur. Chinchillor, vesslor, kattungar, sjusovare, olika typer av möss och fluffiga kaniner. Det kunde inte bli bättre.
Det var för bra för att vara sant, tänkte jag. Och insåg att jag måste drömma.
Jag gjorde en reality check genom att titta på min hand. Där hade jag två svarta kattungar. Sedan kollade jag bort, för att sedan titta igen och se om något förändrats. Och det hade det. Där var nu två orange kattungar. Ett bevis på mitt drömmande.
Jag fick fatt i en vessla, eller en mård. Ett sött mårdliknande djur satt snällt i min hand och jag fick klappa den hur mycket jag ville och den berättade om universums sanningar.
Sedan vaknade jag.
Jag minns tyvärr bara hur mjuk och söt den var och glömde universums sanningar...
Och jag kan inte ta mig ur den situation som jag befinner mig i. Jag har inte lärt mig hur jag byter miljö. Det är som att jag kan göra vad som helst i en given dimension, men jag kan inte ta mig vidare. Jag vet inte om jag är rädd, eller för oerfaren.
Men det kommer väl.
Jag är ofta sugen på att drömma.

En av meningarna med livet

Just nu kan jag inte komma på något i hela världen som slår underbarheten i att leta rätt på och utforska ett övergivet, bortglömt och oönskat hus.
Helst ska det vara på natten. Även om det försämrar dokumentationen så höjer det spänningen. Det är kallt, gärna fullmåne och jag får ha mössa, långkalsonger och ficklampa. Stämningen luktar skräckfilm, mer eller mindre beroende på vad jag utforskar.Helt mänskliga är tankarna på vilka som levt här, uppehållit sig här. Och säkert här också dött. Människornas historia och det ignorerade husets historia. Huset bara står där och andas djupa andetag i vinden och är helt fritt. Som en övergiven sommarkatt som inväntar sitt öde.
Det här gamla sanatoriet var inte så våldsamt skräckinjagande. Men fullt tillräckligt för att min kropp ska påminnas om adrenalinproduktionen.
Jag kan byta ut alla klubbkvällar, drinkar och discokulor mot det här. Och jag är så där barnsligt tjuren-ferdinand-lycklig.
Naturen smyger sig långsamt och målmedvetet in i byggnaden och maler sakta ned byggnaden tugga för tugga. Och husen verkar inte ledsna. De bara är. Kanske nöjda med att deras nya hyresgäster är löv, fåglar och en och annan ungdom med starköl och grafitti i blick. Och så vi som börjar hyperventilera av lycka över de här husens existens.
Bilderna är från i fredags. Tagna i Skåne. Av mig.
Och den här bilden är tagen av någon annan.

Det goda i livet

Jag skulle inte vilja påstå att det är särskilt ofta som jag blir eld och lågor över konstutställningar. Men när Sveriges kanske allra vassaste och mest glittrande konstnärinna Mia Mäkilä kommer till dödscoola galleri Neon är undantaget ett faktum. Massor av pepp, även om inte utställningen är förrän till våren så längtar jag redan.Jag vet inte om det kan bli mycket bättre än svartvita spädbarn med näbb och hatt. Jag blir lycklig av att se det. Desto mer jag kollar desto bredare växer sig leendet.Det är så underbart skruvat att det nästan går av.Det kommer bli så sjukt bra att jag kommer tappa andan och inte få fatt i den igen på flera timmar. Det är så underbart befriande att kolla på Mia Mäkiläs grejer och jag blir verkligen glad ända in i själen bara jag tänker på dem.

måndag 5 oktober 2009

Andas saga eller sluta andas helt

Jobbet tar mig till sagolika platser, människor och djur. Alpackor är epedemiskt lugna. På mindre än ett halvt ögonblick blev jag kär. I mjuk ull, seriefigurstora ögon, klövar och fredlighet.
Och för det känner jag tacksamhet. Enormt mycket tacksamhet.
Att bara lyssna på idisslande och andetag gör att jag glömmer bort hur det går till att stressa. De tar mig med in i en annan värld där allt är lugnt och vackert.
Det är något annat med djur. En helt annan värld som helt plötsligt blir mycket viktigare än kontokort, mobiltelefoner, räkningar och ett strukturerat liv där disken aldrig förökar sig i diskhon. Jag vill stanna i den världen. Andas saga och borra ned händerna i mjuk päls.
Min koldioxidkräkande existens är en skam. Att handla i vanliga butiker, spola i toaletter, dricka vatten från kranen, dricka kaffe, äta mat...
Jag vet att självmord vore det ekologiskt mest kloka beslutet. Ändå är jag också idag alltför egoistisk för att göra det.
Jag är för tacksam och för underhållen av Moder Jords sagolika värld. Jag älskar att vara i den här världen, men världen älskar inte att så många människor står på Moder Jords bröstkorg.
En paradox. Och jag vet inte hur jag ska komma ur labyrinten.
Utan att behöva ta livet av mig.

lördag 3 oktober 2009

Skavsår

Fastän det är kallt och det regnar horisontellt så känns det ljummet. Blicken kommer inte längre än till teglet och tankarna studsar mot asfalten.
Ut i skogen. Bort från stan.
Igår hittade jag Kivik. Det kan vara en av de vackraste orter som jag någonsin besökt. Det slår kanske inte Ragunda kommun, men som sagovärld inom räckhåll väcker det hopp.

fredag 2 oktober 2009

Ny vana

Jag har verkligen börjat uppskatta bilen som matställe. Eller bilen som allting faktiskt. Jag trivs otroligt bra i bilen.
Och den är som mitt kontor, mitt golv, mitt liv.

Det är något på gång

Man säger att trampat jordgolv är primitivt.
Det må så vara.
Men jag har nog aldrig känt att jag längtat så mycket efter jord under skosulorna som nu.
De dammade hyllorna, vita fint målade väggar, städat kontorsgolv och produktionskrav. Det är ett sätt. En väg.
Men det är tveksamt om det är min väg.
Rastlösheten champagnebubblar och alla höstlöv vill att jag ska titta på dem. Vartenda ett.
Alla stigar vill bli promenerade och höstluft längtar in i mina lungor.
Jag vet inte om detta är ett förstadium till galenskap eller tillfrisknande.
Men det kan göra detsamma.

torsdag 1 oktober 2009

Att gå i cirklar...

Det blir aldrig som jag tänkt mig då jag åker till Hammenhög. I jobbet åker jag dit litet lagom sällan. Det är en märklig ort. Tyst och sovande, men samtidigt bubblande av något osynligt. Idag kändes det som introt till en Stephen King-film då jag kom dit.
Damen jag skulle intervjua var spårlöst försvunnen och det blåste upp till storm. Hon svarade inte i telefon och det började hagla. GPS:en tappade satellitmottagningen och himlen blev svart. Och tungt att andas.
Hela Österlen kändes overklig.
Mitt fokus och energi kändes stulet. Som om livet i mina ådror blivit en törstig och släpande sensommarbäck.
Ministry på högsta volym i bilen för att locka fram något liv.
En kropp och en själ som vägrar reagera.
Jag känner mig handlingsförlamad. Trött men utan ögonlock av bly.
Men det är något visst ändå med de där slätterna. Bruna och kuvade av en outtröttlig vind. För varje dag som går så blir civilisationen allt mer plågsam. Staden skaver.
Det måste finnas ett annat sätt att leva ett liv. Jag måste bara komma på hur.