lördag 30 juni 2012

Amanda Shaw

Någon som alltid ger hopp och inspiration är Amanda Shaw. Hon kommer från Louisiana och spelar fiol som ingen annan. Och hon spelar för att rädda träskmarkerna i Louisiana som är på väg att försvinna.

Tiden

Det skrämmer mig hur snabbt tiden går.
Kanske är tiden rädd för mig så att jag skrämmer iväg den. Vi drar inte jämt just nu i vilket fall som helst, tiden och jag.

Juni har bara sprungit ifrån mig, rymt. Eller så är det jag som bara missat alla sekunder. Det är obehagligt. Riktigt skrämmande faktiskt, för det är ju nu som livet pågår. Inte imorgon, om någon vecka eller till hösten, utan nu. Det låter som en klyscha. Och därför blir det extra sorgligt att leva mitt i den. Jobbet slukar mina timmar och jag ska villigt erkänna att jag inte har tråkigt, men jag skulle vilja hinna märka att livet pågår även utanför jobbet.

Jag upptäckte att tiden och jag inte drog jämt då jag såg att toalettpappret här hemma var slut. Igen.
Jag tyckte att jag nyss köpte. Ingen har varit magsjuk eller förkyld och jag och Jonas har inte haft fler gäster än vanligt... inget annat än att det har gått en viss mängd tid kan förklara att det åter är dags att köpa toapapper.

Jag tittar mig i spegeln.
Luggen har växt sig jättelång och jag ser knappt ut genom den för alla hårtestar som skymmer. Det var ju alldeles nyligen som jag kapade luggen tycker jag. Tydligen är det inte så.
Bevisen på att tiden går finns där. De är tydliga. Och de skrämmer mig.

Naglarna växer. Rynkorna kring ögonen föds och jag hinner inte välkomna dem.

Så ska det inte vara.

Jag har blivit uppsagd från jobbet på 25 procent. Det innebär att jag till hösten bara kommer ha 75 procents tjänst. Och det skulle kunna innebära att jag hinner märka tidens gång mellan gångerna som det är dags att köpa toapapper och att klippa luggen.

Men efter hundra nätters funderande och många svettiga yogatimmar och kursen i häxkonst så inser jag att jag väljer ett annat liv.
Jag väljer att vara ... mig.

Det innebär bland annat att sitta ensam en lördagskväll och sy armvärmare i vit spets medan Jonas, syster med pojkvän åkt till Roskilde. Jag behöver ensamheten, även om den just nu inte är det minsta rolig.

Jag behöver den ändå.

Jag behöver sitta och dra i små bitar av gamla virkade dukar. Jag klipper i physalisskal och målar porslin.
Kanske inte för att det alltid är det allra roligaste, utan för att det är det som jag har valt. Och det känns alldeles fullkomligt rätt.

Ensamheten är inte alltid av ondo. Det finns vissa saker som måste ensamhetas igenom. Vissa hål i tillvaron som inte kan fyllas av människor.
Hål i tillvaron som jag måste sy igen. Bokstavligen.
Och andra som öppnas, då jag borrar i porslin med dyra diamantborrar.

tisdag 19 juni 2012

Tyskt axplock

Systern dricker öl

Slottet Neuschwanstein.
När jag besökte det var det så klart insvept i så väl byggnadsställningar som kulturhungriga turister.

Skogssnigel strax utanför den lilla staden Füssen i närheten av de tyska Alperna.
Ett mini-urval från södra Tyskland. Ett andningshål i en just nu ganska trång tillvaro. Jobb som gnager på mina kreativa benknotor, suger must och märg. Det har snart gått ett halvår sedan jag fyllde trettio. Men det känns inte som om jag hunnit mer än att blinka. Det skrämmer mig. Och den här tidsmasken som äter upp mig och mitt liv är något jag måste göra upp med. Jag känner att slutstriden närmar sig.

fredag 8 juni 2012

Fortsättning på livet

Jag har haft en stund av låg bloggfrekvens igen. Det beror som vanligt på två saker.
1. Dåligt självförtroende, som i sin tur är relaterat till sak 2.
2. Stress, alldeles för mycket att tänka på.

Möbius har avlidit. Min och Jonas drygt två år gamla råtta hittades en morgon död i sin bur efter en längre tids sjukdom. Han avled stilla i sitt hem.
Det spelar ingen roll. Jag vet att råttor dör efter kort människotid och att nedsatt lungfunktion och långtida medicinering är en fullgod anledning att dö. Det hjälper inte mig. Jag blir precis lika ledsen ändå. Nu är han begravd utanför Veberöd tillsammans med sin bror Trollet som dog för ett ... par månader sedan. 
Må de vila i frid.

Sedan dess har arbete, yoga och hets-kontemplation varit mina huvudsakliga sysselsättningar. Men nu har jag, Jonas och mamma, pappa, syster och pojkvän kommit till Bayern för den första familjesemestern sedan jag var barn.
Det är spännande på många sätt. Framförallt på sättet att allt är så otroligt annorlunda här. Alla gardiner är i vit spets, alla är ordentliga och vi framstår som bröliga och hödljudda på alla restauranger.
Men alp-miljön är som hämtad ur vilken gammal saga som helst. Det är ohyggligt vackert och jag går runt och tittar på sjöar, smyger på paddor, grodor, ödlor, ekorrar, möss och fåglar, dricker öl och somnar i bilen.

Bildbevis kommer så snart jag finner kraft.