Det har blivit kallt. Mina fejk-converse är dåliga på att stänga kylan ute. Fotsulorna blir fort kalla. Kalla luften biter i örsnibbarna och världen är vacker.
Ogästvänlig.
Klar.
Vacker.
En mås skriker vid en damm. Hjärtskärande och ledset skriker den. Både måsar och änder står och blänger besviket på dammen. Det ligger is på dammen och fåglarna kan inte göra något åt det. Under isen, plågsamt synligt ligger stora brödbitar som vare sig måsar eller änder kommer åt förrän isen dör.
Måsen fortsätter att skrika. Och hoppas på att isen ska smälta.
Jag felbedömer tiden och får vänta i fyrtio minuter på tåget till Ystad. Det gör mig ingenting. Jag välkomnar en paus i stress och njuter av att mina fotsulor blir kalla. Jag njuter av att få vara i fred med mina tankar och inte ha möjlighet att vara det minsta nyttig.
Att bara få höra vad min egen röst säger.
Det är ganska kort tid, men väldigt värdefull tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar