Jag försöker pigga upp mig själv med fruktläppglans. Sedan med bärläppglans.
Men när vare sig jordgubbsdoft eller mangosmak kan tvinga mungiporna mot skyn letar jag nya kickar.
Barnfilm, te, varma strumpor, långpromenader och bubbelbad.
Jag myser.
En liten stund.
Men sedan vaknar det där projektet någonstans långt långt inne i djupaste hjärnan. Jag måste ha något mer. Jag älskar glasyr, kaninungar och mjuka koftor. Men jag behöver balans. Jag behöver kranium, blod och smärta också.
Det var bara att boka tid för att få litet... balans.
Och att åter få ställa frågan.
- Varför gör jag det här.
Sedan får jag ändå ingen vidare dialog med mig själv. För det är bara impulser och en känsla av "jag-vet" och det är ingenting att diskutera eller intellektualisera emot.
Ett gammalt självskadeärr har suttit och irriterat mig på min högra överarm sedan jag var sexton och ledsen. Landsting och sjukvården hävdade att man inte kunde åtgärda det. Jag har försökt acceptera det. Ärr anses fult, misslyckat och tecken på att något gått snett. Så kan man se på det. Eller så kan man vända det hela och göra konst av det. Göra det till sitt. Låta det fula bli fint då jag själv tar makten över det.
Metoden skulle vara väldigt skonsam. Ett livets träd med snirklig topp och djupa rötter skissades upp på min arm. Sedan lade jag mig på en brits och blundade. Ett glödande operationsredskap med en tråd på 1200 grader Celsius brände in mönstren på min kropp. Det gjorde ont. Men stundtals nästan uthärdligt. Jag har inte så mycket att jämföra med så jag vet inte vad skonsamt är. Och jag hade bestämt mig för att det var görbart.
Brännsmärtan var stickande, plågsam. Jag började skaka och fick flera gånger koncentrera mig på att inte skaka. Medan Eddie bränner in mönstren på min allt rödare arm gör det faktiskt så ont att en tår nästan kryper fram i ögonvrån. Jag skakar. Vågar inte kolla. Hela rummet luktat bränt kött.
Efter en stund börjar jag svettas ordentligt. Britsen klibbar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så jag ligger kvar och undrar vad jag gör här. Men ångrar mig aldrig.
Jag måste leta litet under huden för att hitta mig själv. Men jag vet inte om hela jag var där den här gången heller. 
Och så är det alltid skönt att känna att jag klarar av det. Nu häller jag väteperoxid i såren så att det bubblar som Samarin två gånger om dagen. Och jag känner mig alldeles nöjd med mig själv.
