Självporträtt

Orden är slut, förbjudna och svalda. Så här ser det ut.

Det går trögt

Fram tills idag har hela 2011 hittills känts som världens längsta vattentramp. Isigt, halt och svårframkomligt ute gör att mina tankar och mitt sinne snabbt följer i naturens fotspår. Det står stilla. Det är en smått förstoppad värld. Det är inte hela världen, men jag vill framåt. Jag vill inte halka runt på isfläckar eller stå stilla. Jag har mer kraft, men den är svårfokuserad just nu. Det är som om jag har glömt alla rutiner och alla vanor. Allt har tappats bort i snön och i isen. Men idag, när det var åtta grader varmt på morgonen så väcktes hoppet. Hoppet om islossning och framåtanda. Visserligen ligger snön kvar och det går trögt, trögt, trögt med arbete, liv, skapande och tänkande. Jag vill, men kommer inte riktigt loss. Som ljuset i den här översnöade lyktan hemma hos mina föräldrar. Det är några veckor sedan jag var där och snön i Malmö är inte alls lika påtaglig. Men känslan är densamma. Jag antar att jag kanske måste träna på att bara vara lite lugn och att inte forcera...
Men det finns hopp. Jag tror det. Golvet är på väg att komma på plats och jag har massor av idéer, men måste bara komma på hur jag ska fokusera för att få något vettigt gjort. Det är av den här insnöade känslan som min blogg har tagit lite siesta också. Det är egentligen inte meningen.
Inte alls.

Varning för snömonstret

Det är underbart i tidningsrubriker kunna få bekräftat att Yeti, snömannen, snömonstret kommer att slå till.
Jag har inte sett snömonstret ännu, men jag hoppas fortfarande.
Jag som vill se allt övernaturligt, märkligt och underligt som finns blir extra glad av sådana rubriker.
Om jag inte kollar efter snömän, småfolk och talande kråkfåglar så kommer tristessen och bits. Det vill jag inte. Då skrumpnar ögonen!

Det har varit bra också

Den här hösten har faktiskt inte bara varit dålig. Långt ifrån. Trots täta besök hos veterinär och ett helt smatterband av prövningar så har det varit bra. Jag hittade några bilder som bevisar att jag hade roligt också. Här går jag runt i Stad Solidar hemma i Malmö.



Och så såg jag Frontline Assembly och det var ruggigt bra. Även fastän det var på KB.

Frustration

Kylan bits. Och små vassa kristaller sticks överallt och i allt snöglitter, droppande och isgator så är jag fruktansvärt arg. Utan anledning sjukt förbannad. Det bubblar i blodet av okvalificerad och diffus ilska.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Inte ens tacksamheten över att fortfarande leva kan överskugga ilskan. Igår glömde jag att blåsa ut ljusen i min mossiga adventsljusstake. Det hade kunnat sluta kolossalt illa.
Fy.

Vet aldrig vad som bits

Jag har problem med ilska. Jag tillåter mig sällan att bli arg. Så har det alltid varit. Så ska det inte alltid vara. Jag hatar den här avgrunden mellan mig och så kallat tillåtna känslor. Jag tror att det är litet farligt att bli arg, att något ska hända.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Ilska, eller vrede är en dödssynd som jag med ett kristet kulturellt arv försöker sopa under mattan. För att det är en känsla för ful för att ta plats i mitt liv.
Vansinne då jag tänker på det. Men känslan av förbjudenhet är fortfarande lika närvarande.
För att liksom öva mig på att våga känna ilska så försöker jag öva på mitt bästa avgrundsvrål i bilen. Där hör ingen och jag kan skrika mig hes alldeles i fred. Men det är inte så lätt. Jag inser att jag mest sitter och gapar som en fisk. Det där skriket blir liksom inte av. Det sitter långt långt inne. Som om själva ilskevrålet skulle kunna framkalla en avgrundshemsk känsla och väcka det förbjudna till liv.

Men då jag väl lyckas skrika så känns det ganska bra. Det blir alldeles lugnt. Inget otäckt händer utan det är bara en flod av harmoni genom kroppen.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera det välgörande avgrundsvrålet. För det är inte alls farligt.

Kraft i horisonten

Min fascination för kärnkraftestatik har inte falnat. Oavsett åsikt om kärnkraft så tycker jag att Barsebäcksverket är sagolikt vackert.
Det ser så där bitter-imponerande ut där det står på sin snöiga slätt.

Inspiration tills vidare

I väntan på något slags mentalt uppvaknande så fortsätter jag att blicka inåt. Jag letar i vrår och hörn efter något som känns äkta. Något som känns verkligt och relevant att plocka fram. Under tiden tittar jag på det som är vackert. Jag tillåter näthinnan att varsamt beröras av det vackra, för att väcka drömmen längst inne i hjärtat.
De har physalisliknande växterna hittade jag i helgen. Blommorna påminner om pumpor, rislampor och blommor på samma gång som de ser ut att vara direkt hämtade från en Tim Burton-film. Jag älskar dem.Jag letar under ytan och i historien. Som i den här boken Der Strandwanderer från 1929. Underbart. Och det är med en skräckblandad förtjusning som jag dyker in i de okända världarna. Jag vet ju inte vad jag kommer att hitta... Men samtidigt är jag så nyfiken.Jag förstår ännu mindre av den här brasilianska tidningen från 1975 än av den tyska fackboken... Men den är så vacker. Och pappret är så sprött och skört. Jag planterade tre stycken av dessa märkliga växter. Jag hoppas verkligen att de ska överleva mina ogrönskande fingrar. Nere i hörnet synd två små spöken som jag gjort i stenlera till en julgrupp häromåret. Julgruppen har massakrerats, men spökena blev kvar. Jag har använt stenlera från Panduro. Den var för övrigt jättesmulig och svårhanterlig tycker jag. Även om resultatet så klart blev väldigt effektfullt.

Dagens outfit

Utomkroppsligt. Yta utan innehåll.
En hög med mänskliga påminnelser.

Irritation

Det är så lätt att fastna i tankarna om att jag alltid kan vara på topp. Att alltid vilja vara på topp.
Det fungerar inte så. Jag har under några dagar varit inne i ett behagligt flöde och allt har känts ganska enkelt. Från att gå upp på morgonen, till att blinka, andas, jobba och diska.
Men nu är det stopp. Sengångarsakta försöker jag få något gjort. Jobbet går otroligt trögt, viktigheter glöms bort och hemma växer de där ta-tag-i-sen-högarna sig allt större och starkare. Snart som en Berlinmur.
Frustration över prestationsmisslyckandena.
Det är väl en sådan där inåtvänd yindag som behövs.
Och som jag på något sätt, någon gång, kommer att lära mig att uppskatta.
Men det är inte så lätt att uppskatta balans när man bara vill att allt ska gå framåt och jag tycker att det går för långsamt.

Konstigt

Det är väldigt litet som jag förstår. Ett exempel är den här bilen som stod utanför fönstret häromdagen. Och vad den trötta plasttomten gjorde där inne.
Möjligen oklokt att analysera. Men ibland är det mer lockande att analysera yttervärlden än det inre kaos som cirkulerar under huden.

En hyllning till gråheten

Det är en bluff att tro att livet är antingen bra eller dåligt.
Det låter som en klyscha, men det är sant. Inget är svart eller vitt. Extra sant nu då allt känns gränslöst grått.
Jag har fått förtroende att skriva för asschyssta Wowow. Jag får skriva vad jag vill nästan och det ska vara lustfyllt. Jag känner mig så hedrad, glad och som en människa med existensberättigande.
Men samtidigt är det ingen ordning på mig. Hemma är det kaos-kaos och då jag har två tuggor kvar av lunchen inser jag att mungböngroddarna definitivt är mögliga. Jag har tänkt på annat och groddarna har möglat ifrån mig. Det är bara att svälja och försöka be kroppen om ursäkt.
Det är en sorg att inte livet kan vara en orgie i muffins, kaninungar, vaniljdoft och fnitter. Det är ledsamt att inse att jag sover bort stora delar av livet, lägger pengar på toalettpapper, lägger tid på pendling och suckande. Det är det är samtidigt ett tankefel att tro att det ska vara antingen himmel eller helvete. Världen är cyklisk och förändring är jobbigt och förändring sker hela tiden.
Jag skriver några rader, kraniumsurfar, skriver och fokus går vilse igen.
Det är tråkigt att behöva inse att livet bara är en medioker, uppblandad grå sörja. Men det fina är att sörjan hela tiden förändras. Jag måste lära mig att leva i den här ständiga transformationen och förstå att det inte finns något som är konstant. Vare sig kaninungar eller mögliga luncher.Det är svårt.