Elen har försvunnit i mitt pysselrum, propparna går, råttorna är osams, den jättespindel som jag gav uppehållstillstånd inne på badrummet för att den inte skulle frysa ihjäl utomhus har försvunnit, drömmarna är märkligare än vanligt. Det är stora förändringar på gång. Det viskar luften om.
Och kanske är det därför som jag just nu hela tiden letar, längtar efter tystnaden. Jag står inte ut med radiosorl, trafikbrus, människoprat eller egentligen något ljud alls. Jag vill knarka tystnad, försvinna in i den och återskapas i tomrummet. Det är så underbart när det är tyst, som att gå genom nyfallen jämtländsk snö då höstmorgon övergår till vintermorgon.
Jag skyller på att jag hör dåligt och att det är därför som jag måste ha det tyst. Det är kanske en bit av sanningen, men långt ifrån hela. Jag vill ha frid att höra vad de där svaga rösterna viskar om. En vit tystnad i vilken jag kan ordna upp alla sammankrånglade trådar av funderingar, möjliga livsval, strategier och framtider. Men för att ens börja så måste det vara alldeles tyst, stilla och lugnt.
Och det är ju faktiskt inget fel att vilja ha lite lugn och ro omkring sig, man kan kalla det arbetsro.
Allt är inte perfekt. Jag tänker ofta att jag ska ut i skogen under dimmiga gryningstimmar och andas och fotografera. Det är rått och kallt i luften, världen vaknar och ljuden är svaga. Men jag tycker väldigt mycket om att sova på morgnarna, så mina helgmorgnar brukar inte se ut så. Faktiskt aldrig. 
