Vissa dagar borde man inte gå till jobbet. Fastän man har ett och allt känns bra. Jag vaknar upp ur en riktigt blodig mardröm, är helt svettig och rädd. Efter att ett par sekunder inser att jag just upplevt den bästa skräckfilmen någonsin. Hela historien är så klockren. Otäck, verklig, psykologisk, lagom blodig, isande spännande och snygg. Den hade liksom allt. Jag nästan hörde filmmusiken bortom all panik.
Känslan har suttit fastklibbad på huden hela dagen.
Manuset måste nedtecknas innan solnedgången för att det inte ska förgås.
Det är sådana här dagar jag kan förbanna att jag inte tillåter mig själv att stanna hemma för att skissa ned det här manuset.
Och en skräckfilm också. Det hade verkligen behövts en nytändning av ruggigt vass skräckfilm. Det behövs mer än vita linnen, stora hus och kockknivar. Jag vill ha handling, känsla, tanke och lagom mycket blod.
Ungefär som känslan på den här bilden som jag impulsplåtade utanför Lund häromveckan.
Fast i min skräckfilm är det inte plasthänder som huggs av.
Det är väninnors.
