Ett okänt hus

Jag vet inte vad det här är för hus. Allt jag vet är att det ligger i Eslöv. Men det är ett övergivet hus, precis ett sådant som jag ibland hittar när jag sover, i drömmarna. Ett sådant hus som jag utan att tänka två gånger bara måste åla mig in genom fönstret i. Jag vet att huset knappast kommer att vara fyllt av guld, ädelstenar, rökelse eller myrra. Men kanske finns det andra skatter? Det går inte att veta förrän jag genomsökt huset. Kollat genom varje rum av det. Det är ett spännande äventyr av vakendröm. Och man säger ju att hus i drömmar symboliserar ens inre liv och varande. Nu mår jag kanske inte alltid riktigt så illa som det här huset visar. Men det finns trasiga hus inom oss alla tror jag. Jag kan inte föreställa mig att det skulle kunna vara ohälsosamt, eller förbjudet att ta en liten varsam promenad i sitt undermedvetna, oavsett om man sover eller är vaken, vilket nu som är vilket...

Snygg silo

 En annan skånsk snygging är silon i Eslöv. Den ligger alldeles centralt och är väl värd ett besök. I blekt skymningsljus är den vidunderligt vacker. Kall, grå och gammal betong. Gammal betong är mycket snyggare än ny. Den får mer textur och blir mer levande på ett tilltalande sätt tycker jag.

Övergivet

Väl värt ett besök. Det tyckte ganska många andra också. Jag har nog aldrig varit på en övergiven plats eller en övergiven byggnad när det varit så många andra nyfikna i omlopp. Och då tänker jag inte på duvor och gråsuggor.

Övergivet hus

Jag hittade några bilder från en mild höst. Övergivet hus i Skånes mitt. Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.Skitigt och bortglömt av människorövervuxet, bebott av jord, växter och små djur.För mig är det omöjligt att inte älska den hungriga rosten som blommar på alla metalliska föremål, växtligheten som tagit kommandot över gården och solen som lyser lika glatt på det här övergivna huset som på alla nyförälskade par och på alla lekplatser.Utan glasrutor väldigt fri utsikt.Krossat glas, förrymda löv och vita väggar. Här fanns drömmar om något som aldrig blev av.I allt det trasiga och till synes misslyckade, bortglömda och sorgsna så finns det ingen återvändo. Det är trots allt så ohyggligt vackert.Det är den ultimata installationen över vår stressade samtid. Naturens små käftar bryter ned drömmar, byggmateriel, kittade fönster och tegel. Naturen förvandlar det till sitt eget igen. Och för oss som vill kolla på det som konst är det bara att konstatera att det är helt genialiskt, underbart provocerande, mänskligt och sorgligt på samma gång. En dörr som förgäves försöker skyla entrén.Ett fönster ångrar sig, vill inte se mer.Sprucket, flagnat...Naturligt övertag.Lampor som slocknat, men lyser i solskenet ändå...

Sidsjöns mentalsjukhus

På semestern övertalade jag mamma och pappa att åka på en liten avstickare till Sundsvall. Enkel resa är det runt 18 mil från Östersund. Jag ville hemskt gärna kolla in det övergivna mentalsjukhuset i Sidsjön. Det öppnade 1943 och var då ett modernt sjukhus.På sjukhuset fanns plats för 902 patienter. På det psykiatriska sjukhuset i Sidsjön lobotomerades runt 700 personer. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det är en metod som faktiskt användes. Alla fönster och dörrar var ordentligt igensvetsade så att ingen skulle kunna komma in i de två övergivna byggnaderna. Kanske hade det gått bättre om jag kontaktat fastighetsägaren. Men det fanns inte tid till det, så jag fick snällt titta på de sorgliga byggnaderna utifrån istället. Kanske var det lika bra, för det var en ganska tung och tjock stämning i området, även om de kringliggande husen var allt annat än övergivna. Men på något klyschigt sätt så kändes det som om ångesten satt sig i väggarna. Jag vet att den psykatriska vården idag inte är den allra bästa, men någonstans gläder jag mig ändå åt att människor inte längre lobotomeras. Även om jag inte kom in i byggnaderna, ja, förutom med överkroppen då jag försökte åla mig in genom en krossad ruta... så var det en väldigt stark upplevelse. Vad är vård? Vad är undanhållande av människor som inte klarat av eller velat anpassa sig. Vad är friskt? Och vad är galet? Med de frågorna ekande i solljus och glassplitter ålade jag ut genom fönsterrutan. Jag kände mig dammig. Och litet äcklig som turistade i andra människors misär. En misär som inte skulle minska för att jag lät bli att uppmärksamma den.Idag har ju sjukhuset stängts, men det finns istället rättspykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Dit får jag med all säkerhet inte komma in även om jag skulle fråga.Efter att jag kollat runt lite, andats under en tall och fotograferat litet åkte vi tillbaka till Östersund. Vid en av dörrarna växer det blommor numera.