Kampen om kretsloppet

Ibland är känns livet så sjukt grått.
Just nu till exempel.
Neongrått. Den plågsamma gråheten kramar mig långsamt som en boaorm.
Självförtroendet dalar i takt med höstlöven. Inspirationen flyger iväg tillsammans med flyttfåglarna och glädjen har gått och lagt sig.
Kvar finns bara en grå, ofattbart tråkig massa. Det är som att mina linser fått en grå film över sig.
Jag får inget gjort. Jag stirrar på tomma worddokument och våndas över oringda telefonsamtal. Jag känner mig värdelös.
Jag vill ingenting.
All fokus, riktning, jävlaranamma, längtan, sug är borta.
Det enda jag längtar bort från är den här känslan.
Jag vill vilja något.

- Ryck upp dig
- Kom på bättre tankar
- Sitt inte där och mögla

Jag tror det är precis det som jag behöver göra. Bara vara. Bara låta den inre processen få pågå utan stress. Jag måste lita på att riktningen kommer tillbaka. Att det snart börjar hända saker igen.
Jag fungerar cykliskt, som runda moder jord. Men det är svårt att fungera cykliskt i en värld där tillväxten hela tiden ska öka. Allt ska tuffa framåt. Inte ens dygnet får vara i fred. Lampor ska alltid lysa för att vi alltid ska ha en gnutta dag.

Tankarna måste få brytas ned i själslig kompost innan de kan få ny kraft att börja gro igen. Det är inte bara naturen som fungerar så utan även jag. Det här är en nödvändig period. Även om jag vantrivs så måste den till. Jag måste lära mig att njuta av att inte vilja något. Jag måste få vara värdelös. Måste få vara stilla. För utan stillhet kan inte händelser finnas.
Utan mörker kan jag inte uppleva ljus.
Men jag får inte vara stilla.
- Hur skulle samhället då se ut?

Vi behöver också vintervila. Men det finns ingen plats för återhämtning utan allt ska ständigt förbättras. Och då jag inte kan leva upp till förväntninga och prestationskrav så kommer den här grå boaormen och påminner mig om hur det är. Men samtidigt exakt hur jag inte får vara.
Men allt går över.