Ett knep för ett lyckligare liv

Livskvalitet är ett uttjatat begrepp, nästan lika nött som "guldkant på tillvaron", vardagslyx, att unna sig, eller som Dale Cooper säger; Everyday give yourself a gift. Don't plan it, don't wait for it, just do it.
Begreppen må vara välanvända, men det handlar om något väldigt fint. Det handlar om att mitt i allt bara stanna upp och låta jorden fortsätta snurra utan att själv snabba på det hela.

Mitt sätt att sätta guldkant på tillvaron är läppglans. Det låter kanske banalt och fånigt. Det är det också, men inte desto mindre effektivt. Jag spenderar ibland snudd på genanta summor på läppglans.
Men att i en press, stress och svåra stunder ta fram ett krämigt och väldoftande lipgloss är fenomenalt. Det hjälper mot allt. Det är inte mycket som slår det. Det handlar inte primärt om utseende utan mer om en känsla av lyx. Att flytta in ledigheten i vardagen och väcka glamouren i vardagsbetongen.

Katastrof

Idag är en sån där dag då inte ens kaffe, läppglans, sömn, meditation eller rödvin hjälper. Inte ens att det är fredag lättar upp.
Allt går åt helvete.
Jag ångrar alla andetag jag tagit på hela dagen.
Allt är en katastrof och jag önskar det fanns någonstans där jag kunde gömma mig. Om jag fick rösta på en dag då jorden skulle gå under så skulle jag rösta på idag.

Vardagsnirvana

Fulltankad almanacka och stresshormon i all ära. Det är världsligheter som måste hanteras, övervinnas, minimeras. Jag vet att jag inte är ensam i den här kampen mellan mig själv och tiden. Jag vet att det är många med mig som vill leva ett sant liv utan magknip och migrän. (mina två m)
För att ta ytterligare ett steg bort från prestationsångest och alla annan ångest så har jag börjat meditera i bilen. Så klart inte då jag kör, men då bilen är parkerad mellan olika aktiviteter så klämmer jag in några minuters meditation.
Klämmer in låter förstås sjukt, stressat och krystat. Som ett sug efter vardagsnirvana. Men det är mitt sätt att göra något, mitt sätt att fortsätta på rätt väg utan att riktigt ännu spendera större delen av dagen i meditation.
Det är väldigt lugnande, fokuserande och energigivande. Vägen till lycka går inte genom stress, prestation och yttre elände. Jag vet det och måste hitta ett sätt att agera klokt. Att spendera tid i den skyddande bilen är väldigt behagligt. Jag kan sitta där på en parkeringsplats och bara låta universums ljus skölja över mig. I bilen är jag alldeles ensam.
Det är det bästa vardagsnirvanat jag uppfunnit på länge. Det är så klart inte lösningen på alla problem, men det är ytterligare steg på en väg som känns rätt. Det är en utandning i hålla-andan-världen. En utandning som jag behöver.

Havsbotten tittar fram

Bubbligt, trasigt, vansinnigt. Havsinspirationen är stark just nu. Det är härligt.
Loppisfynd och ståltråd har transformerats till ett halsband. Allt utom ståltråden runt glaskulorna är återvunnet material. Pyssel är meningen med livet. Så är det bara.

Jaga myggor

Min blogg gör inte anspråk på att vara någon modeblogg. Och jag förespråkar inte att köpa saker eller att klä sig på något särskilt snitsigt sätt.
Men jag kan trots allt faktiskt inte komma ifrån att jag fick en väldigt tidlös och fin känsla då jag tog på mig mina sprillans nya myggjagare. Jag kan inte förneka att saker, ting och prylar kan hjälpa mig att bli på ett eller annat humör. De är inte superviktiga, men jag tycker om hur de assisterar i tillvaron.
Då jag var sådär 18-22 hade jag alltid myggisar. Och nu har jag på ett ganska trevligt sätt hittat tillbaka till dem.
Även om jag fick fruktansvärt skoskav.

Jag får inte träffa Ika

Jag drömde att Ika i rutan skulle komma till Kävlinge. (Där jag är lokalredaktör)
Och jag fick panik för jag kunde inte komma på några bra frågor att ställa. Jag satt där med en rosa tuschpenna och svettades. Inget verkade nog intressant och detta skulle vara en fantastiskt viktig intervju, något som kanske i vaket tillstånd kan ifrågasättas något.
Nu är jag så himla besviken för att jag inte kommer att få prata med henne.

Ika.
Hon är allt som jag vill vara.
Lättsamt excentrisk, snygg och fylld av obegripligt vansinne.

Lycka kan finnas utan perfektion

Det är många som berättar om sina perfekta liv. Det är många som berättar om sina perfekta liv. På Internet, på riktigt, i tidningar och tv. Alltid finns det något som kan bli bättre. En balkong som kan bli mysigare, ett badrum som kan kitschas till. Jag förstår det där. Jag vill också ha det fint. Men det är inte allt. Allt måste inte vara så fantastiskt hela tiden.Jag tycker att det ofantastiska glöms bort.
Jag läser gång på gång om hur härligt doftljus doftar och om tillfredsställelsen av en rejäl storstädning och hembakade limpor jäser ut över hela riket. Välbalanserad inredning, pudrad hy och rosévinsleenden överallt. Hela tiden.Jag är ganska ofantastisk.
Jag lever inte ett perfekt liv. Det är så mycket annat i mitt liv som inte är sommarfräscha sallader, kvällar på bryggor och oändliga skogspromenader, även om jag så klart skulle önska mig den här idyllorgien.
Jag tycker inte om att städa och jag vägrar att sträva efter perfektion. Jag sitter och vinglar i fönsterkarmar och sover bort hela dagar. Diskberget är högre än Åreskutan och dammråttorna är på god väg att mutera till hungriga vargar.
Jag tror inte att jag skulle vara lyckligare i ett perfekt hem, i en perfekt värld. Jag vet inte ens om jag tycker den där putsade, redigerade ytan ens är särskilt intressant, inte för mig.Det perfekta lockar inte. Då allt är optimerat så ska jag bara ligga där på en divan och vara allmänt solbränd, vältränad och med välbalanserad blodsockernivå.
Jag tycker det är intressant med dynamik. Jag vill ha stormar för att kunna njuta av lugnet. Jag tycker om att belysa kampen. Det kan vara kampen mellan sovmorgon och att tova ull. Kampen mot diskberget eller dammråttorna. På den tillrättalagda ytan glider alla funderingar av. Jag vill djupdyka i underjorden, universum och mitt undermedvetna. På en perfekt yta finns inga sanningar, utmaningar eller insikter som kan få mig att andas ut.Inget är bestående, så varför sträva efter perfektion. Den kommer ändå inte att finnas kvar. Det är lika bra att göra det bästa av den här livsresan istället och försöka utvecklas.Medan vi försöker överleva livets djungel och vansinnets utspel så kan vi i alla fall titta på bilderna av mitt stökiga liv. Håll till godo.Det blir inte bättre för att jag skäms över odiskad disk. Inget blir bättre i hela världen av att jag känner mig dålig, värdelös och fel.
Självklart gillar jag också det som är vackert, men det vackra är inte allt. Jag kan till och med tycka att spruckna koppar och en stökig hall är rätt fin i all sin uppriktiga enkelhet.

En välkommen sjöorm

Just nu är jag väldigt fascinerad av havet, grönblå färger och allt som kan tänkas dölja sig i djupet. Det outforskade havet är en källa till skräck, förtjusning och allmänt äventyr. Sjöormen symboliserar det för mig. Dessutom gillar jag de grönblå pärlorna i ståltråd som jag kämpat med.
Sjöormen är det vilda, en undermedveten galenskap som måste utforskas närmre. Just den här sjöormen är gjord av krympplast.

Följ den vita kaninen

Det är ju inne med Alice i Underlandet just nu. Egentligen är väl Alice ständigt inne. Det spelar inte mig så stor roll. Jag tycker att historien om Alice är ständigt inspirerande.
Här ett litet hänge med kopp och kanin med hatt och monokel. Kaninen är fastklistrad på en akrylplatta tillsammans med glitter, glitterstjärnor och en reliefaktig hård plast.
Det känns väldigt lyxigt, även om den inte är perfekt på något sätt.
Men perfekt är bara en myt i vilket fall och inget jag bemödar att sträva efter.

Pärlor och katt

Den här katten är klistrad på en liten akrylplatta. Sedan har jag snurrat in pärlor i ståltråd och toppat med en tygblomma som jag hittade i källaren...
Återvunnet och litet nytt.

Matigt

Några japanska små plastleksaker passar jättebra i öronen.
De är inte alls så tunga som de ser ut.

Pyssel

Jag älskar att nördpyssla.
Sätta ihop enkla prydnadsföremål till smycken, större prydnadsföremål och bara härja med lim, ståltråd och annat. Här förvandlades en nyckelring till ett halsband. Kanske inte så kreativt, men rätt trivsamt ändå.

Välkommen till världen

Råttbäbisar är födda nu. Råttbäbisar som Kjell är pappa till. Om två veckor får jag lära känna dem.
HURRA!

En kamp mot klockan och sen mot stressen

Jag har inga ambitioner om någon modeblogg, men det här armbandet är bland det bästa jag sett på länge. Hittades här. Inspirationssurfande är ett livselixir i en klockstyrd tillvaro.
Igår glömde jag bort vägen till Coop. Det kändes som ett jättedåligt tecken. Snart börjar helgen och det kan verkligen bli bra. Den här helgen ska jag bara tova ull, böja ståltråd och kanske städa litet.
Det är verkligen en tröttsam kamp mot att inte stressa upp mig. Jag är så bra på att stressa upp mig. Jag är nog expert på det, trots att jag hela tiden förespråkar motsatsen. Jag tycker att man ska andas, bara vara och ge sig tid. Jag tycker om att träna yoga, meditera, bara vara, äta frukost långsamt, bara sitta och låta tankar komma och gå. Men när adrenalin och kortisol pumpas ut så blir alla övertygelser bara tomma ord. Det är så lätt att säga! Jag skäms för att det är så. Jag skäms för att jag är så stressad.
Men jag fortsätter att tjata på mig själv.
Allt går över

Vem kunde tro att jag skulle trivas i ett kök?

En kreativ avart i mitt stundtals fnösketorra svenssonliv är att jag börjat experimentera i köket. Börjat är kanske lögn. Jag har fortsatt. Men jag har börjat tycka att det är roligt.

Jag känner största förnöjsamhet då jordgubbar, apelsiner, kiwi och nyponpulver smälter samman i min mixer.

Jag känner mig kreativ och ibland snudd på lycklig då jag blötlägger linfrön, groddar bockhornsklöverfrö, alfaalfa och vete.
I brist på tid till att tova ull och bli ett med superlimmet så kan jag åtminstone pilla med ekologisk babyspenat.
Dessutom blir jag väldigt mycket mindre trött av råa frukter, grönsaker och nötter.
Mina ätbara kreationer blir faktiskt inte så äckliga som de blev tidigare. Kryddningar, råvaror och vågade blandningar har blivit bättre. Det kan vara så att övning ger färdighet. Inte för att jag är perfekt, men det är bättre.
Det är en enorm frihet.

Världen väntar nya råttor.

Jag och Jonas har två fina råttor. Kjell och Mao. Mao är litet försiktig medan Kjell är mer social. Fantastiska varelser båda två.
Råttuppföderskan som vi köpt Kjell och Mao av ville föra Kjells gener vidare.
Jag är så sjukt stolt.
Kjell fick träffa en ung råttdam. Kjell är litet gammal och vi har varit osäkra på om det blivit några bebisar.
Men igår fick jag veta att råttdamen är gravid och förhoppningsvis föds de små undren komplikationsfritt nu under veckan. Kanske redan imorgon.
Jag är så sjukt glad för det.

Ett eller två av råttbarnen kommer så klart att flytta hem till oss.
Succé.

Vila i frid

Jag har nog aldrig tidigare blivit direkt ledsen eller berörd då någon artist dött. Men i torsdags kom beskedet. Pete Steele i Type O Negative är död.
Nu är jag verkligen riktigt ledsen och berörd.
Då jag såg dem på KB 2007 så såg han inte kry ut. Så på ett sätt är jag glad att jag hann se dem. På ett annat sätt hade jag hoppats att han skulle få leva ett långt och lyckligt liv. Fast samtidigt är det ett smärre under att han levde så länge som han faktiskt gjorde.
Type O Negative är ett band som legat mig varmt om hjärtat sedan någon gång i mitten på 90-talet.
Hans mörka, dystra röst och sagolika melodier.
Utvik i Playgirl och drogmissbruk struntar jag i.
Förra gången ryktet gick om att han var död så var det bara ett skämt.
Den här gången verkar det inte vara det.
Vila i frid!

(Om jag någon gång ska byta blodgrupp så är det nog nu...)

Island är argt

Den här bilden är tagen ovanför vulkanen på Island. Det ger fantastiskt vatten till alla konspirationsteoretiska kvarnar. Jag ler.
Kanske är det en slump. Men jag tänker att moder jord visar sitt missnöje på ett sätt som vi faktiskt kan ta till oss. Och det är hög tid att lyssna nu. Lyssna inåt eftersom vi alla är ett.

Välkommen vulkan

Jag tycker inte att djur, växter eller människor förtjänar att dö. Men däremot tycker jag om när det blir då min mänskliga litenhet blir påtaglig.
Jag njuter av att vara nära människans litenhet, för det är precis det som händer vid ett vulkanutbrott.
Moder Jord vrider sig, mullrar och försöker göra sig påmind. Du eller jag kan bara stå där och inte göra något åt saken. Inga pengar, mutor eller ens Bruce Willis kan göra något åt det.
Jag tror att den där litenheten är väldigt viktig för oss människor att känna. Åtminstone ibland. Det är så lätt att blåsa upp mänskligheten till att vara skapelsens krona. Vi slår oss för bröstet och stolta väger våra stora hjärnor. Men glömmer bort att vi som art är liten, lika bräcklig och skör som alla andra arter. Vi är också sköra, små och precis hur dödliga som helst.
Vi må ha lika stora och lysande själar som alla andra varelser. Men vulkanen påminner oss om att vi inte ska få storhetsvansinne. Och inför vulkanen är alla arter lika små och dödliga.
Tack för det.

Konst när den är som bäst

Vissa saker är bara för bra för att jag ska hålla det för mig själv.
En sådan sak är den nederländske konstnären Koen Hauser.
Jag tycker att alla borde spana in hans verk. Så sjukt fantastiskt!

Varför må dåligt när jag kan må bra

Självklart vill jag vara en väktare av god kultur.
Men ännu hellre vill jag vara ärlig.
Och då måste det erkännas att det finns få filmer som skänker så mycket underhållning och glatt humör som Dagissnuten med Arnold Schwarzenegger.
Jag är helt allvarlig. Filmen är från 1990 och i mitt tycke sjukt sevärd.

Förutom underbara repliker och roliga scener så spelar en iller en viktig roll. Det gillar jag skarpt.

Jag har blivit så otroligt känslig för otäcka filmer de senaste åren. Jag kan efter litet mental förberedelse fortfarande kolla på vanlig skräckfilm och tycka att det är skoj. Men zombiefilm och action som alltid var lättsmält tidigare går inte. Jag börjar drömma mardrömmar och får otäcka minnesbilder i flera månader. Jag kan inte förstå varför jag ska se otäcka saker när jag faktiskt kan välja att se fina saker.
Jag är helt uppriktigt mycket glad över min nyfunna förtjusning över feel-goodfilmer som är mer lättsmälta än filosofiska tungviktare som Ägget är löst och The neverending story...

Den blå dinosaurien

Akrylfärg, lack, glitterstenar, litet pärlor och örhängskrokar. Efter att kökskniven från IKEA gjorde ett till två.
På något konstigt sätt tycker jag ändå om dem.

Den gröna dinosaurien

Dinosaurien kom inte till sin rätt på bild riktigt. Den är faktiskt litet finare på riktigt.
Barnslighet och strävan efter helhet bland guldglitter.

Skogsörhänge

Med träpärlor, liten glaspärla, en hjorttand och fjäder.

Lekstuga

Semestersuget kickar in.
Jag vill kolla på leksaker i Mexiko.
Jag älskar leksaker. Jag älskar dockor. Kanske är det tvångsmässigt för att jag inte vill bli vuxen.

Men mer troligt är att det är för att jag aldrig växte upp utan fortfarande bara vill leka hela tiden.Leksaker tar mig tillbaka till barndomen, men inte alltid helt tidlöst. De är ofta slitna och litet ledsna. Ungefär som det är att vara vuxen. Och då blir det så talande med de smutsiga, bortglömda dockorna som fungerar som symboler och konstnärliga installationer istället för vänner.
Som det var förut.



Bilderna hittade jag här.