Vet aldrig vad som bits

Jag har problem med ilska. Jag tillåter mig sällan att bli arg. Så har det alltid varit. Så ska det inte alltid vara. Jag hatar den här avgrunden mellan mig och så kallat tillåtna känslor. Jag tror att det är litet farligt att bli arg, att något ska hända.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Ilska, eller vrede är en dödssynd som jag med ett kristet kulturellt arv försöker sopa under mattan. För att det är en känsla för ful för att ta plats i mitt liv.
Vansinne då jag tänker på det. Men känslan av förbjudenhet är fortfarande lika närvarande.
För att liksom öva mig på att våga känna ilska så försöker jag öva på mitt bästa avgrundsvrål i bilen. Där hör ingen och jag kan skrika mig hes alldeles i fred. Men det är inte så lätt. Jag inser att jag mest sitter och gapar som en fisk. Det där skriket blir liksom inte av. Det sitter långt långt inne. Som om själva ilskevrålet skulle kunna framkalla en avgrundshemsk känsla och väcka det förbjudna till liv.

Men då jag väl lyckas skrika så känns det ganska bra. Det blir alldeles lugnt. Inget otäckt händer utan det är bara en flod av harmoni genom kroppen.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera det välgörande avgrundsvrålet. För det är inte alls farligt.