Jag hittade några bilder från en mild höst. Övergivet hus i Skånes mitt. Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.
Skitigt och bortglömt av människor
övervuxet, bebott av jord, växter och små djur.
För mig är det omöjligt att inte älska den hungriga rosten som blommar på alla metalliska föremål, växtligheten som tagit kommandot över gården och solen som lyser lika glatt på det här övergivna huset som på alla nyförälskade par och på alla lekplatser.
Utan glasrutor väldigt fri utsikt.
Krossat glas, förrymda löv och vita väggar. Här fanns drömmar om något som aldrig blev av.
I allt det trasiga och till synes misslyckade, bortglömda och sorgsna så finns det ingen återvändo. Det är trots allt så ohyggligt vackert.
Det är den ultimata installationen över vår stressade samtid. Naturens små käftar bryter ned drömmar, byggmateriel, kittade fönster och tegel. Naturen förvandlar det till sitt eget igen. Och för oss som vill kolla på det som konst är det bara att konstatera att det är helt genialiskt, underbart provocerande, mänskligt och sorgligt på samma gång.
En dörr som förgäves försöker skyla entrén.
Ett fönster ångrar sig, vill inte se mer.
Sprucket, flagnat...
Naturligt övertag.
Lampor som slocknat, men lyser i solskenet ändå...
Jag hittade några bilder från en mild höst. Övergivet hus i Skånes mitt. Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.
Skitigt och bortglömt av människor
övervuxet, bebott av jord, växter och små djur.
För mig är det omöjligt att inte älska den hungriga rosten som blommar på alla metalliska föremål, växtligheten som tagit kommandot över gården och solen som lyser lika glatt på det här övergivna huset som på alla nyförälskade par och på alla lekplatser.
Utan glasrutor väldigt fri utsikt.
Krossat glas, förrymda löv och vita väggar. Här fanns drömmar om något som aldrig blev av.
I allt det trasiga och till synes misslyckade, bortglömda och sorgsna så finns det ingen återvändo. Det är trots allt så ohyggligt vackert.
Det är den ultimata installationen över vår stressade samtid. Naturens små käftar bryter ned drömmar, byggmateriel, kittade fönster och tegel. Naturen förvandlar det till sitt eget igen. Och för oss som vill kolla på det som konst är det bara att konstatera att det är helt genialiskt, underbart provocerande, mänskligt och sorgligt på samma gång. 
En dörr som förgäves försöker skyla entrén.
Ett fönster ångrar sig, vill inte se mer.
Sprucket, flagnat...
Naturligt övertag.
Lampor som slocknat, men lyser i solskenet ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar