Jag vet inte om det är ett lingvistiskt krig med mig själv, men jag tycket att ju fler ord som jag använder desto futtigare och meningslösare känns de. Jag tycker inte längre att mina gamla vapendragare alfabetet, ordlistan och språket längre räcker till för att lyckas förmedla det som jag vill uttrycka. Bokstäverna känns små och orden vattniga. Jag är kanske trött på orden. Jag kansker tycker att deras ytspänning inte håller. De är slitna. Det finns andra medium som lockar mig mer. Vad är bokstäver när det finns en palett av tredimensionella prylar och saker som kan hjälpa mig att förstå mig själv istället för de symboliska bokstäverna. Bokstäver, ord och meningar som ändå mest krattar gångar för missförstånd.
Det känns mer lockande att sjunka djupare i verkligheten tillsammans med andra uttrycksformer. Uttrycksformer som inte är så kalla, hårda, raka och exakta. De som har litet mjukare kanter och tillåter litet fler omvägar.
Jag tror att jag i smyg har börjat hata orden. De har gjort mig besviken. Journalistisk skrivkramp i en dödskamp med självdöda författardrömmar är ingen bädd för ordromantik.
Orden tjänar mig inte längre. De ger mig en inledning, men jag lyckas inte sätta punkt. De ger mig bara fler oavslutade kapitel. Men orden lyckas aldrig förmedla det som jag vill säga. Jag har tappat bort hur man gör då man använder orden. Det gör mig arg.
Orden har blivit ihåliga, tråkiga och deras palett lockar inte längre.
Jag kan sakna dem. Jag kan sakna vad de brukade göra för mig. Jag kunde ta ett problem, skriva om det och sedan var det till stor del borta. Orden fångade upp mig. Men nu har de förlorat sin spänst. Jag kan inte använda dem som uttryck för mina känslor länre. Jag har kanske glömt hur man gör. Bland alla ordspyor så har jag tappat bort det fina i dem. Kanske har jag fått en hjärnskada eller så har orden bara satt sig äckligt i halsen så att det enda det kan göra är att ge mig illamående.
Ju mer jag skriver desto meningslösare, tommare känns det.
Det är lättare med bilder. För där kan du själv fylla i det som känns.
Granris och kaffe. Hyresrätt och någon slags kris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar