I lördags hände det som inte fick hända, men som måste hända. Kjell, livskamrat, råtta och älskad varelse passerade från de levandes värld till de dödas.
Jag och Jonas vaknade av att han lät pipig då han andades. På grund av lägenhetskaoset så sover vi bredvid buren och hör varje andetag som inte låter rätt. Han gömde sig i buren, såg eländig ut och han lät ledsen. Med tårälvar längs kinderna insåg vi att Kjell inte kommer att fortsätta på jorden länge till.
Jag och Jonas kastade oss med Kjell i transportbur till veterinären, så att han inte skulle behöva lida längre.
Kjell var pigg och efter omständigheterna alert ända in i det sista. Men på väg till veterinären mådde han inte bra.
Väl framme ville de ge honom en spruta i magen. Jag började dividera med dem om att han ska ha en spruta i nacken för att det inte ska göra onödigt ont.
Under tiden vi diskuterar dör Kjell. Min älskade vän slapp sprutor och veterinärfingrar. Istället dog han bara stilla av sig själv.
På väg till ett skogsområde där jag är ganska säker på att jag har sett eller hört älvor så ser jag i snön några fågelspår som ser ut som tyr-runor. (Då Kjells bror Mao dog i somras var det också en runa med i bilden)
Sedan begravde vi honom i närheten av min favoritek. Jag grät, grävde i leran och lade ut röda nypon på hans grav. Med sig fick han en handduk som han fått av mamma och en sjal med stjärnor på.
Jag bad universum, krafterna och Moder Jord att de skulle ta hand om honom. Jag stirrade ut över fälten och allt blev sällsynt lugnt. Som om min önskan accepterades. Sedan hörde jag en skata kraxa. Skator som alltid dyker upp då jag har det jobbigt. Skator som är min koppling till farmor och den andra verkligheten. Skator som är en klapp på min sköra jordiska axel. Det kändes så rätt som en begravning kan göra.
Jag kommer alltid sakna Kjell. Och jag kan inte sluta gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar