Jag har anpassat mig till skånska förhållanden

Nu har jag snart snoozat mig genom november. Det är inte lätt att balansera hemma i lägenheten där alla möbler trängs i vardagsrummet. Men det är jättelätt att leka inte nudda golv!
Det är inte lätt att hålla rätt kurs på glashala vägar och jobbtimmarna sliter i innehållet i mitt kranium och trådarna av min själ. Det är inte så himla självklart, enkelt och smidigt just nu. Livet.
Men det är ingen ursäkt till den sjukliga assimilering av mig själv som uppdagades nyligen.
Jag skäms.
Jag är uppväxt i ett snörikt landskap med iskristaller som vanligaste invånare. Norrlands inland brukar ha ansenliga snödjup och jag är inte blyg inför dem. Jag är van vid snöblöta vantar och isbanevägar. Därför blir skammen extra stor då jag kommer ut från ett möte och finner min bil översnöad. I samma sekund inser jag att jag saknar både isskrapa och sop. Men det går jättebra att skrapa rutorna med kontokort... Jag hoppas ändå att det inte var någon som såg.