Vet aldrig vad som bits

Jag har problem med ilska. Jag tillåter mig sällan att bli arg. Så har det alltid varit. Så ska det inte alltid vara. Jag hatar den här avgrunden mellan mig och så kallat tillåtna känslor. Jag tror att det är litet farligt att bli arg, att något ska hända.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Ilska, eller vrede är en dödssynd som jag med ett kristet kulturellt arv försöker sopa under mattan. För att det är en känsla för ful för att ta plats i mitt liv.
Vansinne då jag tänker på det. Men känslan av förbjudenhet är fortfarande lika närvarande.
För att liksom öva mig på att våga känna ilska så försöker jag öva på mitt bästa avgrundsvrål i bilen. Där hör ingen och jag kan skrika mig hes alldeles i fred. Men det är inte så lätt. Jag inser att jag mest sitter och gapar som en fisk. Det där skriket blir liksom inte av. Det sitter långt långt inne. Som om själva ilskevrålet skulle kunna framkalla en avgrundshemsk känsla och väcka det förbjudna till liv.

Men då jag väl lyckas skrika så känns det ganska bra. Det blir alldeles lugnt. Inget otäckt händer utan det är bara en flod av harmoni genom kroppen.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera det välgörande avgrundsvrålet. För det är inte alls farligt.

Kraft i horisonten

Min fascination för kärnkraftestatik har inte falnat. Oavsett åsikt om kärnkraft så tycker jag att Barsebäcksverket är sagolikt vackert.
Det ser så där bitter-imponerande ut där det står på sin snöiga slätt.

En märklig förändring

Jag vet inte riktigt varför, men just nu känns det otroligt viktigt att det är mysigt runt omkring mig. Det går åt mer ljus än någonsin hemma och suktandet efter hembakt och ordentligt bara ökar. Efter alla spartanska studentår och det-spelar-ingen-roll-hur-det-ser-ut-för-det-är-känslan-i-hjärtat-som-räknas-mentalitet så sitter jag på knä på köksgolvet och ojar mig över att mossan inte fluffar sig på det där mysiga skogssättet i min adventsljusstake. Det är litet skrämmande, men samtidigt känns det så viktigt att det är mysigt och trevligt runt mig. Känslan i hjärtat måste få ta plats även utanför min kropp. Mina fingrar vill vara i mossan. Mina ögon vill se levande ljus. Det förstärker en känsla av frid.
Och jag tror att jag faktiskt blir litet gladare av mossa, ljus och adventsfika.

Jag har anpassat mig till skånska förhållanden

Nu har jag snart snoozat mig genom november. Det är inte lätt att balansera hemma i lägenheten där alla möbler trängs i vardagsrummet. Men det är jättelätt att leka inte nudda golv!
Det är inte lätt att hålla rätt kurs på glashala vägar och jobbtimmarna sliter i innehållet i mitt kranium och trådarna av min själ. Det är inte så himla självklart, enkelt och smidigt just nu. Livet.
Men det är ingen ursäkt till den sjukliga assimilering av mig själv som uppdagades nyligen.
Jag skäms.
Jag är uppväxt i ett snörikt landskap med iskristaller som vanligaste invånare. Norrlands inland brukar ha ansenliga snödjup och jag är inte blyg inför dem. Jag är van vid snöblöta vantar och isbanevägar. Därför blir skammen extra stor då jag kommer ut från ett möte och finner min bil översnöad. I samma sekund inser jag att jag saknar både isskrapa och sop. Men det går jättebra att skrapa rutorna med kontokort... Jag hoppas ändå att det inte var någon som såg.

Glittra upp mörkret

När det inte glittrar iskristaller i skånskt land så känns det ljuvligt att någon medmänniska fyllt glitterhålrummet i staden. Och inte med dyra diamanter, pråliga paljetter. Utan med ett prisma i parken.
Det är inte utan att jag blir alldeles glad och varm. Så litet det krävs för att det offentliga rummet ska kännas litet mer bebott, ombonat och älskat.
Jag lovar mig själv att bli bättre på det där. Och jag har redan börjat skissa på hur min hyresrättsinnergård ska blomma ut som aldrig förr till våren. Kanske redan innan om jag lyckas synkronisera andetag, kropp och själ i processen. Den som lever får se.

Att tappa känseln

Just nu består livet av en massa logistik, praktiska göromål och handfasta saker att ta tag i. Hur öppnar jag tanklocket på den nya bilen? Hur ska jag hinna med jobbet? Vilka skor ska jag ta när jag ska in genom betongmolnet i sovrummet för att ta mig till duschen? När måste jag gå upp på morgonen för att hinna? Vad kostar det att gå till tandläkaren? Är jag hungrig och i så fall hur mycket? Vad ska jag börja med att ta tag i för att hinna med jobbet?
Allt detta praktiska virrvarr gör det snudd på omöjligt att känna efter vad jag egentligen känner, tycker och vill. Det är oerhört frustrerande. Jag försöker meditera, men får bara begynnande sittsår. Jag försöker andas, men sätter bara saliv i halsen. Jag försöker sova, men får bara mardrömmar.
Jag kan inte annat än hoppas på att det snart, mycket snart vänder. Så att jag kan komma på hur det går till att känna efter.

Det hjälper med en flygande groda

När det är kaos och sorg, vilket mitt liv består av ganska mycket just nu så gäller det att använda all kraft som finns för att hålla humöret uppe och verkligheten uthärdlig.Just nu tycker jag att det lättar litet då jag tittar upp i taket där hemma. Där svävar en groda i balsaträ som jag köpt på Kupan i Östersund för 25 kronor. Den ser arg ut, men är hejdlöst färgsprakande och kitschig. Det hjälper faktiskt en hel del för min del att omge mig med vackra och peppande saker.Jag har också bestämt mig för att inte fira jul i en kaoslägenhet i ett snöblaskigt Skåne, utan det blir jul i Jämtland som vanligt. Och med det fler chanser til norrländska loppisfynd.

Garn som värmer ögat

Nu har novemberrusket på allvar börjat krypa innanför skinnet. Fukten och kylan är nästan omöjlig att värja sig mot. För att hålla värmen, om än kanske bara på ett intellektuellt plan så har jag skaffat en tjusig korg där jag förvarar mina garner. Jag tycker inte bara att det ser varmt och trevlig ut, dessutom är det inspirerande att ha pysselmaterial framme för att öka på oddsen att virknålen ska åka fram när jag minst anar det. Och då kanske min mössa som jag började på i oktober kan bli klar, redan innan öronen trillar av.

Vila i frid Kjell

I lördags hände det som inte fick hända, men som måste hända.
Kjell, livskamrat, råtta och älskad varelse passerade från de levandes värld till de dödas.
Jag och Jonas vaknade av att han lät pipig då han andades. På grund av lägenhetskaoset så sover vi bredvid buren och hör varje andetag som inte låter rätt. Han gömde sig i buren, såg eländig ut och han lät ledsen. Med tårälvar längs kinderna insåg vi att Kjell inte kommer att fortsätta på jorden länge till.
Jag och Jonas kastade oss med Kjell i transportbur till veterinären, så att han inte skulle behöva lida längre.
Kjell var pigg och efter omständigheterna alert ända in i det sista. Men på väg till veterinären mådde han inte bra.
Väl framme ville de ge honom en spruta i magen. Jag började dividera med dem om att han ska ha en spruta i nacken för att det inte ska göra onödigt ont.
Under tiden vi diskuterar dör Kjell. Min älskade vän slapp sprutor och veterinärfingrar. Istället dog han bara stilla av sig själv.
På väg till ett skogsområde där jag är ganska säker på att jag har sett eller hört älvor så ser jag i snön några fågelspår som ser ut som tyr-runor. (Då Kjells bror Mao dog i somras var det också en runa med i bilden)
Sedan begravde vi honom i närheten av min favoritek. Jag grät, grävde i leran och lade ut röda nypon på hans grav. Med sig fick han en handduk som han fått av mamma och en sjal med stjärnor på.
Jag bad universum, krafterna och Moder Jord att de skulle ta hand om honom. Jag stirrade ut över fälten och allt blev sällsynt lugnt. Som om min önskan accepterades. Sedan hörde jag en skata kraxa. Skator som alltid dyker upp då jag har det jobbigt. Skator som är min koppling till farmor och den andra verkligheten. Skator som är en klapp på min sköra jordiska axel. Det kändes så rätt som en begravning kan göra.

Jag kommer alltid sakna Kjell. Och jag kan inte sluta gråta.

Ord och problematik kring dem

Jag vet inte om det är ett lingvistiskt krig med mig själv, men jag tycket att ju fler ord som jag använder desto futtigare och meningslösare känns de. Jag tycker inte längre att mina gamla vapendragare alfabetet, ordlistan och språket längre räcker till för att lyckas förmedla det som jag vill uttrycka. Bokstäverna känns små och orden vattniga.
Jag är kanske trött på orden. Jag kansker tycker att deras ytspänning inte håller. De är slitna. Det finns andra medium som lockar mig mer. Vad är bokstäver när det finns en palett av tredimensionella prylar och saker som kan hjälpa mig att förstå mig själv istället för de symboliska bokstäverna. Bokstäver, ord och meningar som ändå mest krattar gångar för missförstånd.
Det känns mer lockande att sjunka djupare i verkligheten tillsammans med andra uttrycksformer. Uttrycksformer som inte är så kalla, hårda, raka och exakta. De som har litet mjukare kanter och tillåter litet fler omvägar.
Jag tror att jag i smyg har börjat hata orden. De har gjort mig besviken. Journalistisk skrivkramp i en dödskamp med självdöda författardrömmar är ingen bädd för ordromantik.

Orden tjänar mig inte längre. De ger mig en inledning, men jag lyckas inte sätta punkt. De ger mig bara fler oavslutade kapitel. Men orden lyckas aldrig förmedla det som jag vill säga. Jag har tappat bort hur man gör då man använder orden. Det gör mig arg.
Orden har blivit ihåliga, tråkiga och deras palett lockar inte längre.
Jag kan sakna dem. Jag kan sakna vad de brukade göra för mig. Jag kunde ta ett problem, skriva om det och sedan var det till stor del borta. Orden fångade upp mig. Men nu har de förlorat sin spänst. Jag kan inte använda dem som uttryck för mina känslor länre. Jag har kanske glömt hur man gör. Bland alla ordspyor så har jag tappat bort det fina i dem. Kanske har jag fått en hjärnskada eller så har orden bara satt sig äckligt i halsen så att det enda det kan göra är att ge mig illamående.
Ju mer jag skriver desto meningslösare, tommare känns det.
Det är lättare med bilder. För där kan du själv fylla i det som känns.Granris och kaffe. Hyresrätt och någon slags kris.

Cool konst del två

Det här är så underbart inspirerande.Jag bara måste rekommendera det! Elizabeth McGrath Kolla skorna. Det är så perfekt.

Övergivet hus

Jag hittade några bilder från en mild höst. Övergivet hus i Skånes mitt. Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.Skitigt och bortglömt av människorövervuxet, bebott av jord, växter och små djur.För mig är det omöjligt att inte älska den hungriga rosten som blommar på alla metalliska föremål, växtligheten som tagit kommandot över gården och solen som lyser lika glatt på det här övergivna huset som på alla nyförälskade par och på alla lekplatser.Utan glasrutor väldigt fri utsikt.Krossat glas, förrymda löv och vita väggar. Här fanns drömmar om något som aldrig blev av.I allt det trasiga och till synes misslyckade, bortglömda och sorgsna så finns det ingen återvändo. Det är trots allt så ohyggligt vackert.Det är den ultimata installationen över vår stressade samtid. Naturens små käftar bryter ned drömmar, byggmateriel, kittade fönster och tegel. Naturen förvandlar det till sitt eget igen. Och för oss som vill kolla på det som konst är det bara att konstatera att det är helt genialiskt, underbart provocerande, mänskligt och sorgligt på samma gång. En dörr som förgäves försöker skyla entrén.Ett fönster ångrar sig, vill inte se mer.Sprucket, flagnat...Naturligt övertag.Lampor som slocknat, men lyser i solskenet ändå...

Sent i november

Inte för att det har hunnit bli sent i november ännu. Men jag tjuvstartar litet. Det är tillräckligt ruggigt, mörkt och mycket läge för Tove Janssons Sent i november.
Det blir mörkt tidigt om kvällarna och lägenheten är på väg att än mer transformeras mot kaos.
Imorgon kommer någon slags personal och de ska bryta upp sovrumsgolvet. Förhoppningsvis så räcker det med sovrumsgolvet så att badrummet och köket kan få vara i fred. Sedan ska fukten torka. Det ska ta mellan fyra och sex veckor. Precis som i Lars von Triers Riket så känns det som om fukten i golvet gör skikten mellan världarna tunnare.
Jag håller andan. Jag vet inte vad som ska komma då golvet bryts upp. Men jag kan inte göra så mycket mer än att packa ihop alla saker, trängas med dem och att fly in i de fantasivärldar som jag trivs bäst i.Och då passar Tove Jansson otroligt fint. Ännu bättre blir det med en kopp kaneligt te.Det är så fint. Ingen var ute i regnet. Det är november.

Vit kruka

Här är en vanlig konservburk. Med vit färg och spets. Och en slingerväxt som jag tog som skott.Jag tycker att det blev ganska gynnsamt, även om det inte är vare sig revolutionerande eller vuxet. Men ibland kan det bara få vara litet enkelt.

Drömmar i glaskulor

Tre glaskulor blir nästa vinterpynt. De hänger i en vit rislampa i köket. Pärlor, en egenhändigt gjord diamant, ett rådjur i plast och mer pärlor fyller två av kulorna. Kulorna hänger i satinband och silvertråd, för att det ska bli mer vintertema då jag tycker att det är väldigt tilltalande just nu. I den tredje och sista kulan har jag och Jonas skrivit på blått papper allt som vi önskar oss med en ny lägenhet. Sedan har vi klippt pappret till remsor. Nu ligger remsorna och slingrar sig kring varandra i en kula. De hänger i fönstret så att de syns. Och om jag inte är försiktig så slår jag huvudet i drömkulan då jag går förbi. Det känns som ett ypperligt sätt att hålla en dröm tydlig och levande.

Vinterväxthus

Jag har börjat vinterpynta hemma, även om det kanske egentligen är litet tidigt. Men det bryr jag mig inte om. Då det inte går att vara i sovrummet eller badrummet så får köket och vardagsrummet litet mer uppmärksamhet, även om det är väldigt trångt.
Jag har fått dille på växthus och skulle hemskt gärna vilja ha ett stort växthus i trädgården. Men eftersom jag inte har något hus och ingen trädgård heller så fick ett miniväxthus flytta in på fönsterkarmen. Extra praktiskt eftersom råttorna inte kommer åt att sprätta runt jord och rötter också. I växthuset har jag ställt ett gäng växter i udda krukor, några grankvistar från skogen för att bota, eller åtminstone lindra min längtan till Jämtland, djupa barrskogar och snö. Jag har också satt ned en krabbklo som jag hittat vid havet (hav finns inte i Jämtland och jag älskar havet) och ett rådjur av plast. Sedan har jag toppat kalaset med vitt glitter för att det ska bli vintrigt.

Jag målade också en stor konservburk med vit färg och virade om en gammal spets. Det blev himla fint. (Bild kommer)
Bredvid huset har jag ställt en kruka med granris också. Det gjorde det mysigare direkt.
Eftersom jag bor i stan och oftast bara tar mig ut i naturen på helgerna så känns det extra viktigt att ha små naturoaser hemma, för att liksom påminna mig om Moder Jords närvaro. Och så känns det väldigt ombonat och tryggt, utöver att det är väldigt roligt att pyssla...

Luftballong

Halsband med svart kedja, svarta lavapärlor och svarta glaspärlor assymetriskt placerade på kedjan.På kedjan hänger en luftballong. Den är gjord av cernitlera som jag monterat kring en glasbit som jag hittat på loppis. Under glasbiten har jag lagt en bit tyg, ett urklipp från en gammal filofax och en liten silverstjärna.
På cernitleran som omger glasbiten har jag stämplat mönster och puffat i silverpulver innan jag gräddat den. Det är himla skoj att blanda nya och gamla material.
Som modell tjänstgör en skyltdocka som mest bor i hallen annars.

Cool konst

Inte för att jag gillar högklackat för fem öre. Men efter Kobra i tisdags så måste jag nog erkänna att jag ändrade mig en aning. Den grymmnaste och coolaste konstnären jag sett på länge Gwendolyn Huskens. Sjukhusestetik när den är som bisarrast. Och för mig som jobbat på ortopeden i flera år är detta kanske det mest snillrika som mina ögon mött.

Spindelarmband

Enkelt armband med blålila stenar och en silverspindel. Kallt men mysigt.
Ja, jag älskar insekter just nu. Även om de inte är i säsong så är det omöjligt att låta bli att fascineras över hur de överlever, deras sinnrika mekanismer och framförallt deras lockande utseende. De är ofta oälskade, men kryper, flyger och skiter fullständigt i vad vi människor tycker om dem.Detsamma gäller stadsfåglar. Jag är imponerad över hur duvorna står ut med oss människor. De hittar mat, men utstår spott och spe. Det är inte många djur som står ut med oss människor. Måsar, duvor, kråkor, kajor, råkor och skator förtjänar all respekt, för att de orkar med oss och inte behöver vara sällsynta eller skygga. För dem räcker det med att vara kaxiga, coola och allmänt streetsmarta.
Därför höll jag på att koka över av ilska då en pappa besökte Ribban med sina två söner. Jag och Jonas smög litet fint för att plåta coola måsar då familjen dök upp. Sönerna på runt tio bast kastade sten på måsarna. Det kanske är sånt barn gör, men då pappan skrattar högljutt, tjuter att det är helt rätt och att de får tjugo spänn om de träffar en mås så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är så vidrigt. Så respektlöst att jag får andnöd. Man kastar inte sten på måsar, så är det bara.

Fjärilen pratar

Enligt Solöga vill nässelfjärilen säga:
"Skapa en ny grund att utgå ifrån och lycka och harmoni kommer att infinna sig. Din gåva är att skapa och bygga något nytt."

Det känns så fint. Så otroligt talande till mig just nu.
Där jag mitt i all förvirring upptäcker klockan fyra på eftermiddagen att jag bara har en tröja och leggings. Och ingen kjol. Så brukar jag aldrig någonsin gå runt. Det gör jag fortfarande inte, åtmintone inte frivilligt.
Med förvirring och ganska mycket kaos runt mig just nu så försöker jag ändå formulera en struktur för en lycklig framtid. Jag försöker hålla ordning, rutin och att bli bättre på att känna efter hur saker känns i magen och i hjärtat. Jag upptäcker hela tiden hur mycket det är som inte är efterkänt. Det är både jobbgit och tragiskt, samtidigt som jag känslan av bättre-sent-än-aldrig. För så är det ju.

Was ist ist

Einstürzende Neubauten. Mitt favoritband. Det är litet roligt att jag hela tiden hittar nya saker att se på under konserterna. Jag hittar ständigt nya ljud att lyssna till och nya favoritlåtar. Det är väldigt kul att hela tiden tycka att de blir bättre för varje gång jag ser dem.Förra torsdagen och fredagen spelade de på Vega i Köpenhamn. Och det är drygt tio år sedan jag såg dem för första gången.Nästan det bästa var Moser/Meyer. (Rudi Mosers sidoprojekt). Jonas köpte också en dvd med Alexander Hacke. Den ser jag fram emot att spana in snarast. Jag är inte van vid att sidoprojekt är så underhållande och intressanta.
Det enda klagomålet på konserten är den öl-gapiga brölkören som besökte fredagens konsert. Oljud passar bäst på scen tycker jag.

Skogsarmband

Med en kedja, några billiga träpärlor, ett gäng gröna glaspärlor och ett par klumpar cernitlera har jag gjort det här armbandet.Det kan vara bra att klicka på bilden för att se detaljerna tydligare.
I cernitlerebollarna har jag använt flera olika färger för att få litet träliknande effekt. (Med teknik från Cynthia Thorntons bok Enchanted adornments)Sedan har jag stoppat in metallpinnar med runt huvud innan jag gräddade dem.
Jag har också polerat upp cernitlerebollarna med väldigt finkorniga nagelfilar. Typ grovlek 4000. Jag tycker att det ger litet lagom glans och så ser det litet proffsigare ut.
Mörkbrunt känns väldigt höst och kompost just nu även om vintern är på väg. Men eftersom den skånska vintern mest är jord och fukt så passar den här in i säsongen ett tag till...

Fjäril som stannar kvar

I flera månader hade jag och Jonas planerat en Köpenhamnsvistelse i helgen. Den hade inte kunnat komma mer lägligt då lägenheten är upp och ned och det mesta känns som ett mindre kvalificerat kaos. Vi såg tvådagarsspelningen med Einstürzende Neubauten. Det var sagolikt. Sedan drönade vi mest och det var nog det allra bästa. Jag hittade en av höstens kanske sista fjärilar. Jag flyttade den från cykelbanan och ett ganska säkert öde som mosad fjäril till öppen lagerlokal. Fjärilen satt helt snällt på min hand. Den klättrade upp, men ville inte riktigt klättra ned.