Fasanfrossa

Häromdagen var jag lite halvvilse och ute på en dammig skånsk landsväg. Jag oroade mig för klockan, dammet, bilen och mitt jobb. Mitt på ett fält, på båda sidor om vägen ser jag minst femton fasantuppar. De går mest runt och befinner sig läskigt nära vägen. Jag stannar och bara tittar på dem eftersom jag är ensam bilist på grusvägen. Fasanerna tittar på mig och sprätter runt.
Jag har aldrig sett så många fasaner på en och samma gång.
Det är lite lustigt, för häromveckan var jag också ute och körde på en ödslig landsväg och så ställer sig en fasan precis i vägkanten och bara stirrar på mig. Men sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Nu var det som att den här fasanflocken verkligen ville få mig att förstå något.
Kanske något enligt Solöga. Jag vet inte.

Fasanen enligt Solöga:
Ta din kunskap på allvar och använd dig av den. Praktisera din visdom. Din gåva är att vara medveten om din egen visdom.
Fasanen sade: Jag och visdomen är ett. Jag praktiserar min visdom för att överleva. Här gäller det för dig att kliva ur rädslorna.
Till exempel rädslan att inte ha något att komma med, att inte vara värd något eller att inte kunna bidra med något. Just du har något speciellt. Inse det.

Fjärilen pratar

Enligt Solöga vill nässelfjärilen säga:
"Skapa en ny grund att utgå ifrån och lycka och harmoni kommer att infinna sig. Din gåva är att skapa och bygga något nytt."

Det känns så fint. Så otroligt talande till mig just nu.
Där jag mitt i all förvirring upptäcker klockan fyra på eftermiddagen att jag bara har en tröja och leggings. Och ingen kjol. Så brukar jag aldrig någonsin gå runt. Det gör jag fortfarande inte, åtmintone inte frivilligt.
Med förvirring och ganska mycket kaos runt mig just nu så försöker jag ändå formulera en struktur för en lycklig framtid. Jag försöker hålla ordning, rutin och att bli bättre på att känna efter hur saker känns i magen och i hjärtat. Jag upptäcker hela tiden hur mycket det är som inte är efterkänt. Det är både jobbgit och tragiskt, samtidigt som jag känslan av bättre-sent-än-aldrig. För så är det ju.

Hackspett

I lördags var det åter dags för en ny bilsmäll. Tre fel på besiktningen och det kommer att kosta massor. Det känns inte roligt, även om det är världsliga ting. Jag undrar vad prövningen vill lära mig.
Istället för att åka direkt hem begav jag och Jonas ut i höstskogen. Där sken solen och allt var i frid.
En hackspett satt i ett träd och hackade. Jag har aldrig tidigare sett en hackspett så jag blev alldeles till mig. Jag gick närmre och den satt snällt kvar en god stund. Den tittade på mig och hackade vidare.
Det kändes väldigt fint.

Enligt Solögas bok Djurens språk är hackspettens budskap:
Ha mod att gå vidare. Bryt med ditt gamla liv. Din gåva är livskvalitet.

Skalbaggar

Sommaren, sensommaren och början på hösten har kantats av väldigt många skalbaggar. De har kommit gående litet varstans. De har krupit närmre. Och jag har välkomnat dem.
Jag har på senare tid börjat tycka väldigt mycket om insekter. Det känns bra. Det känns bra att inte bara gilla de söta djuren. Men den här skalbaggen är bara något av det vackraste som finns.
Och det finns ingen anledning att vara rädd för skalbaggar. Egentligen finns det säkert ingen anledning att vara rädd över huvud taget. Men jag är ganska bra på att vara rädd iallafall.

Enligt Solöga vill skalbaggen säga mig:
Ge dig själv tid att växa. Din gåva är att känna dig väl förberedd.
Skalbaggen tar sig alltid för vana att sätta sig själv i första hand. Börja med att befästa kärleken till dig själv och sprid därefter kärleken till andra.

Så faller omaka pusselbitar på plats.
Och vävs ihop med nya pussel.

Man får inte vara dum mot djur

Jag blir så himla glad då djuren säger ifrån.

Jag väcks för att jag gråter.
Jonas frågar vad det är.
– Man får inte vara dum mot djuren, säger jag.
Vaknar till från min dröm.
Slutar gråta och andas.

Man får inte vara dum mot djuren. Djuren är budbärare av moder jords vishet. Att vara dum mot dem är som att slakta sin själ, som att skjuta sig i foten.
Även om djuren har samma uttryck i ansiktet och kan vara komplicerade att kommunicera med så måste jag lyssna mer på vad de har att säga.
Det blir allt tydligare.
Och älgen vill att vi ska öppna våra trötta ögon.

Ett löfte till en kräfta

Djuren talar. De talar allt oftare till mig, eller så har jag blivit bättre på att lyssna. Oavsett hur det ligger till så är jag tacksam för de visdomar som kommer till mig.
Då jag var ute i skogen tidigare idag stirrade jag ned i en sjö och såg en kräfta titta fram. Den kröp fram och lade klorna på en sten och lät mig ta en bild på den.
Sedan kröp den raskt tillbaka och gömde sig igen. Den hade kunnat gömma sig direkt, men den kröp upp för att säga hej. För att dela med sig av sin visdom till mig.

För något år sedan fick jag Solögas bok "Djurens språk" av en kompis till mamma. Och den har verkligen kommit till användning många gånger.
Om kräftan säger Solöga så här:
"Var beredd att fullfölja dina kreativa mål. Anden förmedlar sin visdom genom din kreativitet, så låt din kreativitet visa dig vägen. Din gåva är att nå framgång genom din egen kreativitet"

Jag kunde inte fått en gladare injektion. Ett tecken på att min magkänsla är äkta och att lita på. Att jag inte behöver damma, uppföra mig, lägga mig tillrätta, putsa och klämma in mig i någon form. Utan att jag ska utveckla det som är jag.
Tack.
Jag lovar att inte göra kräftan besviken.