Fjädrar i öronen

Det här är ett ceremoniörhänge som jag gjort till en vän. Jag har använt fjädrar, bomullsgarn, en gnutta lim och gamla, återanvända träpärlor. Ganska oblygt och urhärligt tycker jag om jag får säga det själv.

Enkla örhängen med dödskallar

Orange dödskallar och några pärlor. Ibland är det väldigt gynnsamt att göra något ganska enkelt pyssel, då går det att koncentrera kreativitet och fokus på ett annat, kanske mer komplext projekt samtidigt som jag vill pyssla. Då äg enkel montering av pärlor den bästa terapin och medicinen för så väl hjärna som själ.

Skapande, kreativitet och vad som kan sätta käppar i hjul

Det har varit lite trögt på skaparfronten på sistone. Och det är alls inget konstigt med det.
Det har varit så många inre landskap i geologisk förändring så det har inte varit fysiskt möjligt.
Alls.
På något sätt.

Vulkanutbrott, tektoniska plattor och klimatförändringar i det mentala rummet har omöjligtgjort någon berggrund att göra några psykologiska hällristningar på helt enkelt.

Men inspiration samlar jag. Ständigt. Om man kan ha idoler och förebilder inom skapande så har jag åtminstone två:
Märta Mattsson
Maria Nilsdotter

Ord om jord

Livet börjar med jord. Och med lera.
Lugn och lera.
Jag har känt att jag saknat att skapa i lera, men att jag samtidigt inte har tid och kraft att fokusera på en hel kvällskurs. Energi och fokus räcker inte just nu.
Sedan gick några veckor och jag blev bönhörd. Plats för både vila och lerig kreativitet skapades. Keramikverkstan där jag gått tidigare ska ha en intensivhelg i slutet på november. Och jag har anmält mig.
Det ska bli helt fantastiskt. Det basala i att forma utifrån en alldeles nollställd och orörd lerklump lockar.
Samtidigt som det finns oändligt många finesser i lerans värld som jag inte är i närheten av att behärska ännu. Det gör ingenting, för jag får i alla fall prova, leka och bli smutsig om fingrarna.
Det som ska hända händer. Så behagligt att veta att det faktiskt fungerar så.

Jag jobbar på det

Jag känner att jag är inne på rätt spår. Försöker att andas lugnt, att känna efter. Det tar tid och kraft. Och att vara lugn, nöjd och glad är inte någon lätt match för min del. Men jag jobbar på det.

Kramp

Fokus måste bort från de där självförminskande, värdelöshetscentrerade och hatiska tankarna.
Det blir inget bra då de regerar.
Jag har försökt pyssla hela helgen. Men det blir inte bra. Allt jag gör till ser ut som skit. Allt trillar ur händerna, färg kladdar, limmet hamnar i munnen och allt som skulle bli vackert blir bara fult. Och det blir inte ens fult på ett kitschigt och lustigt sätt. Jag skäms då jag tittar på det jag gjort och vill bara slänga alltihop.
Så ska det ju inte vara.
Och så undrar jag om det är mina kreationer eller min blick som det är fel på.

Ouija

Mitt senaste pyssel är halsband i form av oiujabräden. Jag gjorde dem i tre olika storlekar för att se vilken som blev bäst.
Pedagogisk bild för att få en uppfattning om hur stora de är.
Jag skrev ut bilder på ouijabräden från nätet. Sedan snabbåldrade jag pappret med hjälp av kaffe och lät det torka. För att skydda pappret så smetade jag på ett lager trälim innan jag bakade in pappersbiten i cernitlera. Jag böjde också till små ringar av vanlig ståltråd för att kunna fästa kedjor i hörnen. När jag var någorlunda nöjd åkte de in i ugnen. Pappret klarade sig alldeles utmärkt i 130 graders ungsvärme. (Jag hade förberett mig på en smärre eldsvåda)
När kreationerna svalnat så lade jag ett lager täckande plast. Sedan fick det torka i ett par timmar. För att få en litet glansigare yta på ramen så målade jag ramen med svart akrylfärg. Därefter var det bara att montera kedja och känna sig nöjd.

I väntan på ett utbrott

Jag inväntar ett kreativt utbrott.
Efter sömn och tillfrisknande så är jag redo för att skapa, trixa, tänka och knåda verklighet.
Det bästa jag vet är att bara låta tiden förblöda i ett kreativt kaos.
Inspiration just nu kommer från; Amore de Morioch Custom Creature Taxidermy
När jag dör får man gärna göra konst av det som blir kvar.
Det hade varit evig skönhet.

Armbandspyssel

Litet armbandspyssel med plastslang och garnstumpar som skapades då inspirationen överföll mig med sitt glada strypgrepp.
Armband i avsaknad av dussindesign, men med dagisinspiration. Det finns en anledning till att mina saker ser ut som de gör. Jag vill få vara barn. Jag vill få leka och låta kreativiteten skölja över mig utan några mallar om hur skönhet och perfektion ska vara.
Det är verkligen himla bra att samlas till pyssel. Dricka te, i tysthet eller samtal skapa, knåpa och låta kreativiteten lämna fingertopparna. Och det blir alltid roligare om man är flera.
Åtminstone så länge man får ha mjukisbyxor.
Jag tror inte man kan göra schyssta grejer om man sitter i kostym.

Ett löfte till en kräfta

Djuren talar. De talar allt oftare till mig, eller så har jag blivit bättre på att lyssna. Oavsett hur det ligger till så är jag tacksam för de visdomar som kommer till mig.
Då jag var ute i skogen tidigare idag stirrade jag ned i en sjö och såg en kräfta titta fram. Den kröp fram och lade klorna på en sten och lät mig ta en bild på den.
Sedan kröp den raskt tillbaka och gömde sig igen. Den hade kunnat gömma sig direkt, men den kröp upp för att säga hej. För att dela med sig av sin visdom till mig.

För något år sedan fick jag Solögas bok "Djurens språk" av en kompis till mamma. Och den har verkligen kommit till användning många gånger.
Om kräftan säger Solöga så här:
"Var beredd att fullfölja dina kreativa mål. Anden förmedlar sin visdom genom din kreativitet, så låt din kreativitet visa dig vägen. Din gåva är att nå framgång genom din egen kreativitet"

Jag kunde inte fått en gladare injektion. Ett tecken på att min magkänsla är äkta och att lita på. Att jag inte behöver damma, uppföra mig, lägga mig tillrätta, putsa och klämma in mig i någon form. Utan att jag ska utveckla det som är jag.
Tack.
Jag lovar att inte göra kräftan besviken.

Ljud från hjärtat

Vaknar upp med världens bästa basslinga dunkandes innanför skallbenet. Musik som vill lämna min kropp och spridas till fler. En underbar känsla. Kreativitet som knackar på inifrån och bara måste ut. Jag vet inte hur jag ska lyckas med att skriva ned den, men jag tror att det kommer passa ypperligt i bandets repertoar. Experiment som föds ur hjärtat.
Medvetenheten om tidens begränsningar breder ut sina vida vingar och söndagsångestens taggar sticker.

De grå kulvertarnas andedräkt

Att arbeta i ett fyrkantigt hus med rätvinkliga rutiner och sparsamt utrymme för utmärkande eller avvikande beteenden, personligheter och vanor placerar en tjock hinna av klibbighet på min hud. En tjock och flottig hinna som hindrar min själ från att andas.
Det låter patetiskt, men det är bara plågsamt.
Alla kreativa invärtes blödningar gör att jag förblöder och drunknar samtidigt.

På den klibbiga hinnan av inrutade rutiner fastnar damm från avdelningskorridorer, intorkad handsprit och ångesten som släpper från väggarna och biter mig som löss.
Och betten kliar då jag kommit hem.
De grå kulverarnas andedräkt infekterar mina lungor. Smittar dem och jag känner mig sjuk.

Alla sjukdomsdiagnoser placeras in i fack och behandlingarna noga standardiserade. Det ska vara ett flöde av patienter och alla ska få samma vård.
Hur det blir med dem som inte passar in?
De som inte har någon ansvarig hemkommun och ingen bostad alls?

De anses jobbiga.
– Det är ett sådant krångel med sådana där.

När inte patienterna passar in i mallen blir det problem. Svårt och komplicerat.
Systemen är inte anpassade för den som inte passar in i ordinarie mall.
Patienter är för tjocka och får inte plats i rullstolarna, eller för smala så ortoserna inte passar, bor på fel ställe...
Varje människa är unik.
Men på sjukhuset är det ett problem. Borde vi inte lärt oss att hantera detta med många tusen år av läkekonst. Nej då, inte i rika Sverige med gratis sjukvård.

Hade världen känts lika fyrkantig och stram om våra hus, gator, möbler, fönster och allt annat inte var så kantigt. Utan om tingen hade rundare, ovalare och andra former än kvadrat och rektangel.
Det kanske är lättare att beräkna rektanglar och kvadrater än cirklar, men människor kräver mer än så. Det här samhällssystemet skjuter sig i foten.

Kvar är ljuden av odiagnosticerade suckar som studsar mellan kantiga sjukhusväggar.
Och min kreativitets dödsryckningar som sprattlar uppgivet.

Ögonvila

Superstress på sjukan.
Snart äntligen helg och då allt känns som svartast och verkligheten är som fulast så finns söthet, skönhet och inspiration på internet. Det känns tryggt.
här och här. Till exempel.
Och här och här

Kreativ förstoppning

I sovrummet är väggarna målade och trots att jag är mörkrädd kan jag sova gott.
Önskar att tiden räckte till mer. Att jobbet inte stal lika mycket av min vakna, semivakna eller zombieexisterande tid.
Att den där halvmålade garderoben inte skulle behöva fortsätta att stå där och skämmas i mitten av sovrummet. Halvt i grönt. Halvnaken och anskrämlig.
Jag sover för litet och med tröttheten kommer skrivkramp.
Eller skrivkramp förresten, kramp hade åtminstone varit ett tillstånd.
Det kommer ingenting. Orden stockar sig någonstans i handleden och kan inte komma ut genom fingertopparna.

En jättestor bäverdamm med oändligt många bra idéer och nydanande planer som bara läggs i en ledsen hög och tidens envisa bävertänder gnager på den. På mina idéer.