I morse då jag vaknade lyste min flugsvampslampa ett mjukt och snällt ljus mot mina utanlinserblinda ögon. Det nästan kliade i fingertopparna av tangentlängtan. Och när jag tittade i spegeln så hittade jag ett leende. Och i magen fanns en utandning, en det-är-över-suck.
Ibland är det bara 30 timmars sömn, en påse chips och en snabbdvala man behöver för att hitta tillbaka in i flödet som ska finnas i kroppen.
Fuldansa i köket och koka kaffe.
Det är sorgligt att det i dagens samhälle inte finns så mycket utrymme för att vara ur balans och avhalkad från alla världens banor ett par dagar.
Utan att någon katastrof ägt rum så har jag ändå dagar när jag inte kan röra mig i vare sig den fysiska eller psykiska världen. Men man ska alltid prestera maximalt, alltid låta glad i telefon, alltid skriva snabbt, alltid vara glad, social och inspirerad, alltid vara engagerad och lukta lotion om händerna.
Jag vägrar tro att det bara är jag som inte är högpresterande och med en perfektmask på mig alla dagar.
Jag vägrar tro att det bara är jag som ryter i onödan, som svettas ångest och knappt orkar vända på mig fastän jag känner antydan till både liggsår och magsår.
Det måste finnas något friskt i att våga ligga i dvala en liten stund.
