Jag är så trött på saker som bara blir liggande. Det där inte-bli-avandet. Hela jag blir en apatisk dammsamlare och jag blir sur på att jag inte lyckas styra upp mitt liv. Att jag vid näst-nästan 30 års ålder inte lagt av med att slänga räkningarna i pappersinsamlingen så att jag den sjunde i månaden får stå och svettas och rota i soporna.
Att jag har haft körkort i nio månader, men ändå är inne på mitt tredje. För att sakerna bara kastar sig ur händerna på mig.
Och kvar sitter jag och samlar damm.
Odiskade glas, soppåsar som frodas, klädhögar som växer så att det knakar.
Och så dammet. Damm är visserligen mjukt. Men jag hinner knappt blinka förrän dammet har förökat sig och täcker hela golvet. Som en mjuk och grå heltäckningsmatta. Min relation till den är inte okomplicerad. Jag hatar den, men samtidigt tycker jag om den.
Den där känslan av att det löser sig i alla fall. Att duktighet ändå bara ger rynkor, cancer och plutoniumtunga mungipor.
Oföretagsamhet. Jag vet inte om det är här diagnosen lathet kommer in i bilden, om det är en sällsynt sjukdom eller bara ett fuck-you till alla urtråkiga dammtrasor och alla bländande dammfria ytor som ändå aldrig gjort mig glad.
Så jag drar upp fötterna under mig i soffan så att inte dammråttorna ska bita mig och gör något kreativt istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar