Just nu kan jag inte komma på något i hela världen som slår underbarheten i att leta rätt på och utforska ett övergivet, bortglömt och oönskat hus.
Helst ska det vara på natten. Även om det försämrar dokumentationen så höjer det spänningen. Det är kallt, gärna fullmåne och jag får ha mössa, långkalsonger och ficklampa. Stämningen luktar skräckfilm, mer eller mindre beroende på vad jag utforskar.
Helt mänskliga är tankarna på vilka som levt här, uppehållit sig här. Och säkert här också dött. Människornas historia och det ignorerade husets historia. Huset bara står där och andas djupa andetag i vinden och är helt fritt. Som en övergiven sommarkatt som inväntar sitt öde.
Det här gamla sanatoriet var inte så våldsamt skräckinjagande. Men fullt tillräckligt för att min kropp ska påminnas om adrenalinproduktionen.
Jag kan byta ut alla klubbkvällar, drinkar och discokulor mot det här. Och jag är så där barnsligt tjuren-ferdinand-lycklig.
Naturen smyger sig långsamt och målmedvetet in i byggnaden och maler sakta ned byggnaden tugga för tugga. Och husen verkar inte ledsna. De bara är. Kanske nöjda med att deras nya hyresgäster är löv, fåglar och en och annan ungdom med starköl och grafitti i blick. Och så vi som börjar hyperventilera av lycka över de här husens existens.
Bilderna är från i fredags. Tagna i Skåne. Av mig.
Och den här bilden är tagen av
någon annan.
Just nu kan jag inte komma på något i hela världen som slår underbarheten i att leta rätt på och utforska ett övergivet, bortglömt och oönskat hus. 
Helst ska det vara på natten. Även om det försämrar dokumentationen så höjer det spänningen. Det är kallt, gärna fullmåne och jag får ha mössa, långkalsonger och ficklampa. Stämningen luktar skräckfilm, mer eller mindre beroende på vad jag utforskar.
Helt mänskliga är tankarna på vilka som levt här, uppehållit sig här. Och säkert här också dött. Människornas historia och det ignorerade husets historia. Huset bara står där och andas djupa andetag i vinden och är helt fritt. Som en övergiven sommarkatt som inväntar sitt öde.
Det här gamla sanatoriet var inte så våldsamt skräckinjagande. Men fullt tillräckligt för att min kropp ska påminnas om adrenalinproduktionen.
Jag kan byta ut alla klubbkvällar, drinkar och discokulor mot det här. Och jag är så där barnsligt tjuren-ferdinand-lycklig.
Naturen smyger sig långsamt och målmedvetet in i byggnaden och maler sakta ned byggnaden tugga för tugga. Och husen verkar inte ledsna. De bara är. Kanske nöjda med att deras nya hyresgäster är löv, fåglar och en och annan ungdom med starköl och grafitti i blick. Och så vi som börjar hyperventilera av lycka över de här husens existens. 
Bilderna är från i fredags. Tagna i Skåne. Av mig.
Och den här bilden är tagen av någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar