När höstmörkret inte längre är mysigt

Jag är mörkrädd. Så mörkrädd att jag inte riktigt kan sova. Höstmörkret som alla tycker är så mysigt kväver mig. Det går faktiskt inte att andas i mörkret och inte ens nattlampor, stearinljus eller mumintroll lyckas hjälpa mig.
Mörkret tar plats i lungorna. Jag försöker hitta en väg ut ur det här.
Hitta en bot mot att det känns som mina leder växt ihop och att flödet i kroppen stannat upp. Jag får inget gjort. Alla tankehjul har blivit fyrkantiga. Jag vet inte om det är planeterna som står i något underligt läge, om jag är sjuk eller bara inne i en rädd period. Eller så är det igelkottsgenen som påminner mig om att det är hög tid att lägga sig i ide till i april. Men jag är försvunnen.
Konstigt är det.
Tiden snurrar snabbt, löven faller och jag är yr.
Jag kämpar på med artiklar, fotografering, bilkörning, pendling och så den eviga kampen mot disken.
Jag tänker tackla det genom att krypa ned under täcket ett tag och vänta på att det ska börja krypa i blodet igen. För det vet jag att det gör. När bara den här ångesten, feberkänslorna och mattheten svettats ut mot vita lakan.
Hålla ut, titta in i en ljuslåga och leta efter glöden.