Att våga be om hjälp

Jag är duktig. Jag vill klara allt själv och mot bättre vetande och övertyglese så tror jag i smyg att ensam är stark.
Så är det inte.
Jag är ensam och rädd.
Med bilen på verkstan och ett bilberoende arbete fick jag låna företagets bil. Naturligtvis bra på alla sätt, förutom att jag haft körkort i ett och ett halvt år och fortfarande inte är någon bilguru.
Företagets bil är fin Opel, ny och pigg till skillnad från den välbekant knarrande Hondan. Igår spenderade jag säkert minst 30 minuter med att ta mig in och ut från parkeringsplatsen utanför jobbet. Jag skämdes, kände mig dålig, svettades och bara hoppades att jag skulle vakna upp från mardrömmen... Men sen klarade jag det. Allt gick bra och det slutade regna.
Idag var det dags att köra igen. Men nu svalde jag stoltheten.
Jag bad om hjälp att backa ut bilen på parkeringen!
Det var inte ens hemskt att göra det. Ingen tyckte ens att det var märkvärdigt. Det kändes bara bra att erkänna för mig själv och alla andra att jag inte är världsmästare i fordonsmanövrering... Det kändes utmärkt att erkänna att jag inte är perfekt.
Jag ska träna mer på att våga be om hjälp... istället för att svettas ned lakan, andas och noja, för jag är så lättad.

En mekanisk rysare

I lördags agerade jag taxi till Tord och Jenny. Jag skulle bara köra litet i stan. Jag kände mig litet nervös, Malmöfestival, folkvimmel... och bad att Jonas skulle följa med. Till en början gick allt bra.
Det slutade att gå bra ungefär 200 meter från garaget. Då börjar det låta som en bilskrot från det högra bakhjulet.
Försiktigt försöker jag rulla in i garaget. I en korsning, inte mer än 20 meter från garaget stannar bilen.
Den går faktiskt inte en millimeter till. Den står helt stilla.
Men Möllan är ett ypperligt ställe att få problem på. På mindre än en minut strömmar människor till mig, Jonas och Hondan.
Kidsen hjälper till att putta bilen, en kille kommer med råd och en litet äldre man provstartar och ger sin analys.
Det var tydligen något med en broms, kanske rost och kanske kostsamt.
Den hjärtliga hjälpen från alla människor får hoppet om universum att lysa klart. Jag är så tacksam.

Vi lyckades sedan försiktigt köra bilen till Möllevångens bilcity.
Jag är bara så oändligt tacksam att inte bromsen gav upp mitt på motorvägen, utan 200 meter från närmsta verkstad.
Om jag någonsin tvivlat på änglavakt så har jag slutat tvivla nu.

Idag är en champagnedag

Idag är det ett år sedan jag tog körkort.
Jag har hunnit tappa bort två stycken och är inne på mitt tredje. Bortsett från det så har det gått bra.
Körkortet är en gigantisk milstolpe i mitt liv.
En kamp, en skräck, ett vuxenpoäng och en frihet.

Under året har jag lärt mig kontroll. Jag har blivit bättre på manövrering i mitt liv. Jag har massor kvar att lära mig.
Men jag får inte längre träningsvärk i musculus deltoideus eller spänningshuvudvärk efter tjugo minuter vid ratten längre.
Den här dagen ska firas med tacksamhet i kubik och kvadrat.
Och ett stort andetag stolthet.

Ny vana

Jag har verkligen börjat uppskatta bilen som matställe. Eller bilen som allting faktiskt. Jag trivs otroligt bra i bilen.
Och den är som mitt kontor, mitt golv, mitt liv.

En röd vän?

Så här ser den alltså ut. Tillfälligt sovande på en parkering i Brösarp.
Hondan.
Vägarnas springare och löningens apportör.
Hondan...
Den ångestfulla dödsmaskinen som går i över 90 kilometer i timmen och får mig att svettas mer än elva boxningspass.
Vägmaskinen som lägger asfalt bakom sig och ger mig spänningshuvudvärk på världsrekordtid.
Hondan...
Som jag bestämt mig för att bli bästa vän med.
Jag undrar när den och trafiken ska förstå det.