
Och för det känner jag tacksamhet. Enormt mycket tacksamhet.
Att bara lyssna på idisslande och andetag gör att jag glömmer bort hur det går till att stressa. De tar mig med in i en annan värld där allt är lugnt och vackert.
Det är något annat med djur. En helt annan värld som helt plötsligt blir mycket viktigare än kontokort, mobiltelefoner, räkningar och ett strukturerat liv där disken aldrig förökar sig i diskhon. Jag vill stanna i den världen. Andas saga och borra ned händerna i mjuk päls.
Min koldioxidkräkande existens är en skam. Att handla i vanliga butiker, spola i toaletter, dricka vatten från kranen, dricka kaffe, äta mat...
Jag vet att självmord vore det ekologiskt mest kloka beslutet. Ändå är jag också idag alltför egoistisk för att göra det.
Jag är för tacksam och för underhållen av Moder Jords sagolika värld. Jag älskar att vara i den här världen, men världen älskar inte att så många människor står på Moder Jords bröstkorg.
En paradox. Och jag vet inte hur jag ska komma ur labyrinten.
Utan att behöva ta livet av mig.
