Att gå i cirklar...

Det blir aldrig som jag tänkt mig då jag åker till Hammenhög. I jobbet åker jag dit litet lagom sällan. Det är en märklig ort. Tyst och sovande, men samtidigt bubblande av något osynligt. Idag kändes det som introt till en Stephen King-film då jag kom dit.
Damen jag skulle intervjua var spårlöst försvunnen och det blåste upp till storm. Hon svarade inte i telefon och det började hagla. GPS:en tappade satellitmottagningen och himlen blev svart. Och tungt att andas.
Hela Österlen kändes overklig.
Mitt fokus och energi kändes stulet. Som om livet i mina ådror blivit en törstig och släpande sensommarbäck.
Ministry på högsta volym i bilen för att locka fram något liv.
En kropp och en själ som vägrar reagera.
Jag känner mig handlingsförlamad. Trött men utan ögonlock av bly.
Men det är något visst ändå med de där slätterna. Bruna och kuvade av en outtröttlig vind. För varje dag som går så blir civilisationen allt mer plågsam. Staden skaver.
Det måste finnas ett annat sätt att leva ett liv. Jag måste bara komma på hur.