Lita på mig själv

Jag tror att visdom och tecken på var jag kan hitta den finns runt omkring mig.
Framförallt tror jag att djur och växter vill kommunicera.
Och jag vill så förtvivlat gärna lyssna.

I natt kunde jag inte sova, vaknar till en zombietillvaro och vare sig pigga fruktdrinkar eller den gamle trotjänaren kaffe vill ställa upp som lindring.
Zombiejaget kör ut till Sjöbo där jag har intervjuer bokade.
På vägen, i snöslask, lesshet och kilotunga ögonlock springer en liten rödräv genom skogen.
Jag är själv på vägen.
Räven springer fram till vägkanten.
Sedan stannar han upp och tittar på bilen.
Och sedan på mig.
In i mina ögon.
Den är så liten och så skör ut.
Men den ser inte rädd ut och jag har gått om avstånd så det är ingen risk att jag ska köra på den.
Sedan tvärvänder räven och springer in i skogen igen.

Enligt Solöga vill räven ge mig visdomen att jag ska lita helt och fullt på mig själv och mina förmågor. Min gåva är att ha ett sinne.

Rävar klarar sig bra för att de litar på sig själva och sina förmågor.
Den här kunskapen ska jag andas in och bli ett med.
Tack räven!

Tjernobyl, Sellafield, Barsebäck...

Kärnkraft i all ära.
Kolla in!
Det kan inte bara vara jag som blir kärnkraftskonspiratorisk av sådana här saker.
Tecknen är ibland så tydliga att jag blir bländad.

Som en knarkhund

Allt handlar om inställning.
Men jag har tappat bort min positiva och hamnat i en gnällfälla.
Jag rotar, letar, söker.
Jag har efterlyst, men ändå är det bara ett himla gnäll.
På mörkret, kylan, plikter, uteblivna sovmorgnar, för långa sovmorgnar.
Jag blir less på mig själv.

Jag fortsätter att söka. Som en knarkhund.

Vemod

Var kommer vemodet ifrån?
Jag kan inte minnas att jag släppte in det.
Men här sitter det.
Likt förbannat.
Och det stirrar på mig litet i smyg, så där att det börjar krypa i benen och hjärnan känns ofrivilligt kolsyrad.

Vad gör man då man är 28 och inte tycker att det är så underhållande att gå ut längre? Vad gör man då man varit bakfull klart. Iallafall varje helg. Måste man laga fina middagar, diskutera tv-program och planera avel då?
Vad gör man då man är trött på det och inte är sugen på tv, storpack Pampers eller att arbeta sig till ett blodigt magsår.

Är det bara det här? gnyr en liten vilsen lilla My där avlägset i medvetandet.

Nu händer det

Det är förändring på gång.
Förvisso; hela universum är ständigt dynamiskt.
Men jag håller på att ändras.
Jag har sagt att jag vill det.
Det vanliga byts ut mot det ovanliga.
Inte så att jag kommer att synas sjungande i ett par blåjeans.
Förändringar kan se ut på olika sätt.
Det är precis lika jobbigt som behagligt.
Jag har hittat en stig jag trivs att gå på, men samtidigt är allt nytt och det gör mig utmattad av alla intryck som jag brottas med.

Jag vill dricka te och skriva på min bok.
Jag vill sitta i tjocksockar och virka mössor.
Jag vill vandra i skogen.
Jag vill prata med andar.
Jag vill bara existera och låta det vara bra.
För oftast, nästan jämt, är det faktiskt inte så dumt.
Det är bra.
Världen är vacker.

Innerst inne är jag glad

Varför ser kranium så glada ut?
Om vi i skelettet har ett konstant leende, hur kan allt påbyggnadskött och slamsor i våra ansikten bli så gravitationstyngt att vi ser så sura ut?
Jag tycker att det är ologiskt och jag ska lyssna inåt, efter det där benhårda leendet och lyckan som finns längst in.

Kropp och knopp

När jag yogar, springer, slåss, rör mig så slutar min kropp att vara en klump materia med det enda syftet att transportera mina sinnen dit jag för tillfället tycker att det behövs.
I rörelsens flöde blir min kropp och själ ett. De smälter ihop till en tredimensionell enhet. Minst.

Huvudet är inte längre överordnat tårna.
Alla kroppsdelar, alla tankar, alla sinnen befinner sig i symbios.
I en kontorsstol,
i en spegel
är det lätt att glömma bort.

Det är enkelt att förtränga ryggens existens och tårnas befintlighet.
Ryggen som bara finns då jag har ont och underbenen är bara en transportsträcka mellan tråkigt knä och sko.
Där i speglar och kontorsstolar behövs inte kroppen. Där är det hjärnriket som regerar. Kroppen gör bara som jag vill, men med en känsla av ofullkomlighet och alienerande som bitter eftersmak.

Men i rörelsen kommer vi överens.
I springandet finns ryggen.
I yogan kan vaderna regera över huvudet om de vill.

För några år sedan insåg jag att kroppen var mer än tvådimensionell. Det är lätt att glömma bort, särskilt i det schematiska avtecknandet av människokroppen. Muskelplanscher, genomskärningar, magnetresonansbilder, röntgen gör alla att kroppen ser platt ut.
Men vi glömmer att kroppen är tredimensionell. Inte bara då man känner sig tjock av att inse att man ha större midjemått än en platt seriefigur.
Under sjukgymnastutbildningen skulle jag lära mig alla kroppens muskler.
Jag svalde litteraturen med hull och hår.
Men det var lite svårt med komihåget eftersom jag inte kunde se framför mig hur alla muskler låg uppradade och existerade under min hud.
Fram till nu hade de bara barit en massa rött kött som ganska sällan drabbades av mjölksyra. Men nu fick de alla namn och de hade ett ursprung, ett fäste. Och en funktion.
Det var roligt, även om musklerna var många och svåra att hålla isär.

Så jag drog fram tuschpennorna och på underarm och underben började jag rita ut musklernas placering och jag skrev deras latinska namn.
Det gick strålande.
Snart var hela armen orange och med ett tjugotal muskelnamn som påminde mig om deras existens.

Det var då jag förstod. Huden på armen var fullklottrad, men det fanns fler namn från min bok som skulle få plats. Jag hade bara fyllt i det övre lagret, den ytliga muskulaturen. Det fanns ju lika många till där under. Muskler som också hade sina funktioner, ursprung, namn och fästen. Men de låg i det djupa muskellagret.
Jag blev sur.
Sedan skämdes jag även mitt kortsiktiga tänkande och jag fick råplugga in det djupa muskellagret i underarmen utan färgglada tuschpennor.

Tiden gick.
Jag insåg att jag lärde mig massor. Men inte det jag tänkte.
Kroppen rymmer mer än man tror, mer än vad som verkar få plats.
Mer än man kan förstå.
Och det tycker jag är en rätt bra kunskap.

Färgglad garderob ger ett glatt sinne

Efter år. Och åter år av tron, livslögnen, att det bara finns en färg så har jag nu upptäckt att det finns ett helt spektrum av underbara färger. Allt måste inte vara svart (och i viss mån rött och lila).Och det är inte bara att färgerna finns. Utan jag kan ha dem på mig också.Jag kan inte i ord beskriva känslan i att ta på mig något orange, ett blått hårspänne och guldögonskugga.
Med alla färger öppnar sig världen och gör mitt sinne både öppnare och gladare.Att ignorera färgskalan har inte varit något genidrag, men om jag behövde den perioden så är det i alla fall slut nu.Jag är otroligt glad för den här insikten.

28

Fredag.
Alltid lika underbart.
Sovmorgon, repning och Broloppstränanade väntar. Kanske också något spännande pysselprojekt.

Det är bara dagar till jag fyller 28.
Jag tror att det blir en bra ålder.

Jag ska bli bättre på det här med min privatekonomi.
Räkningar ska betalas i tid och skulder ska bort.
Jag ska bara göra sådant som jag vill. Och inte sånt jag inbillar mig att jag vill. Det är inte alltid så lätt att skilja på de där två.
Men 28 är ett jämnt och bra nummer.

Och man är aldrig äldre än man känner sig.

Försök att röka och meditera samtidigt

Försök att röka och meditera samtidigt
Försök finnas i den här världen.

Det är så det känns. Det här med att finnas till.
I vårt moderna, civiliserade samhälle bränner vi ljusen i båda ändar. Det är litet av varje. Dubbelmoral.
Jag är inte det minsta bättre själv. Jag är ingen mästarinna i att hantera stress precis. Jag får ont i magen och har på senare tid utvecklat migrän.
Det är svårt att låta bli att ryckas med i alla karuseller.
Att tro på att det jag gör och den jag är, är tillräckligt bra.

Stress botas med mer stress.
Symptom botas med gift.
Och sen meditation. Locket på. Andas andetag här och nu.
Sen är det bara att köra på igen. Fortsätta som vanligt. Som om ingen migränattack någonsin varit där och viskat om att det är något som är galet.
Stresshantering istället för ett liv utan stress, varför ska det vara så svårt?

Det är så sorgligt att till och med gatstenarna känns stressade. Snabbt smattrar klackar på gågator.
Bara klockorna har tid.
Så är det numera.
Urmakaren har gott om tid.
Arbetslös. Och med ett helt lager klockor.
Som bara ligger där och har tid.

Och vi andra, vi ickeurmakare som spar tid.
Men även om vi sparar oss fattiga så får vi inte någon tid över.
Där ligger tiden utrunnen och spilld i sanden.
Och aldrig kan inte plocka upp den.

Det är en dålig investering att spara tid. För det blir ändå aldrig någon över. Det visste visserligen Momo redan 1973.
Men även om den sanningen kom innan jag föddes så har den inte bleknat.
Tid går inte att spara.
Och ju mer jag gör, desto mindre tid över har jag.

Tid ska spenderas för att jag ska känna mig rik. Jag ska inte spendera tid på sådant som jag mår dåligt av.
Jag ska inte prova kläder i otäckt provrumsljus, inte läsa i sura prettoforum om musik, inte tro att det jag gillar är viktigare än vad jag är.
Jag ska inte gå på näsan-i-vädret-ställen, inte jämföra mig med ”mer lyckade människor”.
Det är bara att sluta. För även om jag har tid så vill jag inte.
Det enda som händer är att hjärtat slår snabbare.
Det finns bara tid till det som är roligt.

Rädda barbastellen!

Det skär i mig.
Barbastellen är missgynnad i världen och väldigt utrotningshotad i Sverige.
Den bor i Kåseberga och nu ska man bygga ett hotell där.
Jag vill bara gråta.

Men jag vill bara gråta en kort stund. Sedan vill jag samla kraft för att stoppa bygget med hela min kropp och själ.
Det finns nog inget i hela världen som gör mig så arg som när människan ger sig på vilda djur och inte visar respekt.

Att få upp ögonen

Gravitationens och vanans krafter kan vara otroligt starka på ögonen. På alla mina sinnen. Jag irriteras över grumliga sinnen, att inte se, att inte förstå.
Jag känner mig trög. Men det gör ingen nytta. Så jag försöker vara tacksam för att ögonen faktiskt ibland öppnar sig.

Jag får otroligt bra presenter av min syster.
Hon är ljusår före mig i tankarna.
Eller så är det bara jag som tror att alla hennes presenter är magiska.

Jag vet att hennes presenter är magiska.

Jag fick en necessär i julklapp.
Min tanke var: Den är fin, men jag har ju redan en necessär.
Sen kommer jag hem till Malmö och inser att mitt liv är ett kaos och att jag aldrig har med mig lypsyl, huvudvärkstabletter och sånt då jag ska iväg, eftersom jag ständigt byter väska då jag vill ha den väska som jag känner för just den dagen.
Och då ligger den där; min nya necessär och är redo att ta emot alla mina små grejer som jag som pendlare behöver ha med mig. Enkelt, fastän jag byter väska.

För länge sedan fick jag ett litet trollspö av plast av min syster.
Fint, men inte så användbart, tänkte jag.
Tills häromdagen då jag i städyra upptäcker att det är hur bra som helst. Perfekt till och med.
Det är bara att ta tag om trollstaven och sända ut mina önskningar till universum. Trollspöet står för att allt jag vill är möjligt. Det behöver jag påminna mig om.
Och trollstaven har bara stått i flera år och väntat på att jag ska komma på hur jag ska använda den.

Jag behöver inte befatta mig med skit

Den här inför-Broloppet-träningen sätter verkligen fart på mina tankar. Och på ett bra sätt. Igår joggade jag för första gången i mitt liv utan att tycka att det var tråkigt.
Det kändes bara bra att få vara ensam och inte tänka på någonting särskilt.
Vilken seger.

Jag jobbar stenhårt på att försöka få litet struktur i tillvaron.
Det låter hemskt torrt och tråkigt.
Matlådor, städning, dygnsrytm och allt annat som jag i flera år har tyckt varit töntig Svenssongöra börjar nu bli en smula intressanta.

Dammråttorna har växt sig stora och förökat sig fritt. Hela min existens är hotad och jag får nästan inte plats hemma. Hotbilden har börjat bli allvarlig.
Jag mår inte bra av att inte ha några rutiner. Så nu är det förändring på gång. Det är jobbigt, men väldigt bra.

Och så försöker jag sluta göra allting som jag mår dåligt av. Bara lägga av helt enkelt.
Jag kan välja bort allt som jag inte trivs med. (Tråkigt umgänge, dåliga tv-serier, kaloriräknande, ångest, värdelösa fester)
Det tillför bara negativitet och jag har ingen lust att vara offer för det.

Att bygga mitt utomhus

Det är alldeles för lätt att glömma bort moder jord. Besväras jag inte av blåst, kyla, eller någon annan av hennes nycker är det lätt att hon glider ur mitt medvetandefält.
Under min norrlandssemester har det varit kallt. Ingen tö alls utan bara jättemånga minusgrader. Det är fortfarande kallt. Men nu är det skånsk januarikyla.
Det är inte så ofta som jag egentligen måste lägga märke till moder jord. För det mesta sitter jag i soffor, på kontor, stolar, promenerar i elljusspår och är ständigt i närheten av en civilisation. Men även om jag inte tänker på henne, så finns hon hela tiden. Och jag blir så rädd för mig själv då jag ibland glömmer bort det.
Samhället är så avskärmat från moder jord. Som att vi bygger in oss för att gömma oss. För att slippa se naturen i vitögat och för att undvika vår egen skam.
Men trots att vi skärmat av oss så ledsnar hon ibland. Knackar på våra dörrar och kräver uppmärksamhet. Hon ryter till, blir kall och hård i flera veckor. Och då kan vi inte fly. Vi blir insnöade i våra borgar, ben bryts på hala fläckar, vi pulsar snö, hackar tänder och skottar kall, vit och alldeles äkta snö.
Vi huttrar och värmer oss. Försöker gömma oss igen.
Men med sina långa iskristallfingrar knackar hon på köksfönstren.
Hon förfryser växellådor, rörledningar och örsnibbar.
Då kan vi inte gömma oss.
Då går hon inte att glömma bort. Inte ens för oss som bor långt ifrån några tsunamiområden eller skarvar i jordskorpan. Även för oss som bor långt ifrån vulkaner och cykloner. Även vi som bort långt ifrån fattigdom drabbas.
Vi påminns.

Jag behöver påminnas om min egen litenhet. Att se att mina egna bekymmer är mikroskåpiska Att ha respekt och visa kärlek till moder jord.
Och istället för att klaga på vädret så kanske det är dags att lyssna på kyliga bett i tårna och vad vindarna säger. Det är moder jord som försöker säga att vi har glömt bort hur man gör när man lyssnar.
I solens guldglans är det lätt att känna sig odödlig. Men där är det samtidigt litet tvång att vara glad. Men i regn, snöstorm och oväder anses det inte lika okej att vara glad. Varför inte?
Varför detta enorma beskyllande på sambandet mellan humör och väder? Men vi kan inte vara sura hela hösten och vintern. Och sedan tro att allt ska vara perfekt och leendespäckat under våren och sommaren. Klart det kan kännas lättare och tyngre om vartannat.
Men årstider, åska och solsken måste få finnas ändå.
Vi kan leva med årstiderna istället för att se dem som problem. Vi kan ju ändå inte bli av med dem.
Tjocka strumpor, te och böcker är vinternjutning, medan insjöbad, midsommarblomster och festivaler är sommarnöjen. Det ena är inte bättre än det andra. Och jag behöver den där balansen. Och jag jobbar på att lära mig att uppskatta den.
Att klättra högre och resa till solen kommer bara att göra fallet hårdare.
Jag vill inte det.

Det dubbla med döden

RP Encore
Julia DevilleFör den som vill kolla in en kattmatta och annat så kan du spana in Julia Deville litet extra.
Loved to Death
Tokyo Macabre
RP Encore
Jane Wynn
Okänd

Döda djur är skitinne.
Men det är inte därför jag samlar skelett som jag hittar i naturen. Det är inte därför jag sitter på tradera och dreglar över alla underbara kranium som kan bli mina. Det är inte på grund av min trendkänslighet som jag kokar skelett rena i mitt kök.
Jag äcklas. Jag äcklas över att jag kan frossa i andra levande varelsers döda kroppar. Jag äcklas över livets litenhet. För samtidigt är uppstoppade djur och skelett inte värre än att äta kött eller ha skinnskor...
Men samtidigt älskar jag det.
Det finns en enorm respekt och ett stort ansvar att låna någon annans kropp för en tid. Och allt är så vackert.
Jag skulle aldrig döda något djur eller köpa något som blivit dödat för min skull.

Men tiden går och allt dör. Varför inte använda det som återstår?
Jag är vansinnigt facsinerad av anatomi och den är lättast att komma åt genom döda kroppar.
Jag vill frossa i livets litenhet och bräcklighet. Det gör mig spyfärdig samtidigt som jag är så förtjust så jag nästan spricker.

Men varför denna fascination. Varför detta frosseri i död? Och hur kan det bli trendigt?
Jag tror det är för att döden och mörkret inte riktigt tillåts ta plats i våra välordnade liv i våra tillrättalagda samhällen.
Det slår tillbaka. Helt plötsligt blir det förbjudna, det som ligger undangömt i källare och bårhus så lockande. Det vi inte ska titta på blir det vi helst av allt vill se.
Jag fungerar så.
Och jag vill inte se några löjliga zombiefilmer.
Jag vill se hur det jag inte ska titta på ser ut.

Utflykt

Det bästa med Skåne är att allt är så nära. Även om det kan kännas långt att åka en eller två timmar så är alla avstånd här så oändligt mycket mer överkomliga än norrlandsavstånden.

Incident med eld

Jag försöker leva ett lugnt liv. Jag jobbar heltid, prenumererar på flera magasin, går till frisören, dricker rött te, tränar för ett halvmaraton.
Mina nattklubbsbesök blir allt färre, jag har dragit ned på kaffedrickandet, försöker hinna betala räkningarna innan inkasso kommer åt dem. Och så vidare.

Men den lilla dramademonen struntar i mina vanor.
Dramademonen vill leka iallafall.

Min lördagkväll spenderades delvis i tvättstugan. Jag tvättade sjalar för hand och hängde upp dem i torkrummet.
Tips: Gör inte det!
Sjalen slaktades i fläkten och spreds ut som en hög med höstlöv i hela torkrummet. Och några delar av min sjal fastnade i värmeelementet och tog fyr.
Hur fan lyckas man elda i tvättstugan.

En känsla av klarhet

2010, förändringarnas år.
Jag har börjat skölja näsan på morgonen. (Jag började idag)
Jag har gjort det på yogan några gånger, men nu var det dags att göra kunskapen till en vana hemma.
Det är inte så obehagligt som det låter att skölja näsan. Det är ganska enkelt. Om man inte gör som Jonas och väger upp saltet (1,8 gram per 2 deciliter vatten) på en liten brev/knark-våg så att lösningen ska bli optimal.

Men när jag väl är klar så är det precis som yogaläraren säger; man får en känsla av klarhet. Sinnena blir mindre grumliga.
Då saltvattnet flödat runt i skallen en liten stund händer det inte bara något med snoken utan med känslan.
För mig är det som att rensa ur alla dumma tankar som rinner runt i huvudet. De sköljs bara ut!
Det är en helt fantastisk känsla. Och ett handgripligt sätt att göra sig kvitt ruttna tankar på huvudets insida.
Kanske tycker du att det låter dödsflummigt. Men jag känner mig renad och fri från tunga tankar. Fri från snor.

Ett avspänt förhållande till dagspressen

Man har en rätt stygg byrå från Ikea som är mätt på strumpor. Man är less på den för att den är furufärgad, urtråkig och drar ned humöret.
Det är då man plockar fram:
En kinesisk dagstidning
En liten flaska trälim
En kopp att blanda trälim och vatten i
Penslar, kökssvamp
Tidningar att skydda golvet med
Kreativitet
Sen är det bara att köra. Riva, limma och mayhemma fast tidningssidorna på byrån.
Och så kan man njuta av att det inte blev så himla dumt. Och att man till på kuppen fick energi från sitt inre barn. Typ.

Jag gick på det

Även om det är världens dyraste film och jag är sur på att avatarierna inte använde sina svansar på ett trovärdigt sätt så är jag otroligt impad.
Så sjukt bra film alltså.
Och snygg.

Papper

Tung, tyngre, tyngst.
När livet, tillvaron och frånvaron andas mörkermåne, bitterhet och ångest känns det som om jag vore gjord av papper.
Skör, kopierad och inte speciellt värdefull.
Jag känns genomskinlig och tråkig. Men framförallt bräcklig.

Nu inväntar jag återvinning och slutlig kompostering av mina ledsna tankar. Snart ska ett glatt vårfrö börja gro.

Värme

En av meningarna med mitt liv är fortfarande pyssel.
Som de här pulsvärmarna som jag stickat och dekorerat med litet spets som jag snodde/fick ta från mammas sylåda.

Dragkampsliv

Idag är en dag då jag måste gömma mig.
Dagens vapen är en filt som jag gömmer mig under.
Ingen får ingen se mig.

Idag är en dag att titta på stearinljuslågor, klappa råttor och dricka rött te.
Idag är en dag då jag går sönder av okända människoblickar. Telefonröster äter mig och utomhusluft får min kropp att vittra sönder.

Jag andas.
Och producerar, levererar, dämpar ångest.
Får ångest av att jag gör det.

Sen tänder jag ett ljus till och övar på andetag.

Djur talar tydligt

En av fjolårets rysare var då jag, Jonas och råttorna skulle avsluta semestern och åka från Östersund till Malmö. Kjell (bilden) hade gått och gömt sig bakom en bokhylla. Han var stationerad där i flera timmar och ett tag kändes det inte som att jag skulle hinna med det där tåget.Vi lockade med ost och hotade med blinkande ljus. Han ville inte åka. Han ville fortsätta semestern. Och vem ville inte det.Men nu sitter han här i mitt knä och slåss för att få uppmärksamhet. Och jag försöker lyssna på vad han har att säga.

Så jävla otäckt

Vad är det som gör att jag tror att världen är så jävla farlig.
Allt är otäckt.
Allt bits.
Jag försöker välja bort de känslorna.
Jag väljer bort dem.
Men sen blinkar jag och helt plötsligt har jag teleporterats tillbaka till ruta ett.

Ripans visdom

I ett av de allra sista slalomåken håller min mössa på att blåsa av i den riktigt bistra fjällvinden. Och kanske litet av fartvinden.
Jag stannar för att rätta till min hemstickade trotjänare. Jag står i kanten av backen. Solen går ned över Härjedalen och världen har kanske aldrig varit vackrare.
Då flyger en fjällripa förbi. Mitt framför ögonen på mig och Jonas susar den förbi. Precis då vi stannat. Eftersom jag är helt fast i Solögas bok Djurens språk letade jag sedan upp vad fjällripan ville säga mig/oss.
”Det viktigaste just nu är att ha det lugnt och skönt omkring dig.
Din gåva är att ha ett ombonat liv. Här gäller det att inte överanstränga sig”.

Det var så självklart. Det är så sant.
Jag har lovat ripan att verkligen lyssna på henne eller honom. Jag ska ta hand om mitt liv.
Tack för att kunskapen kommer till mig.
Jag vet att det här kommer att bli bra.

Jag slutar att vara feg

Då man gjort något tre gånger så är det en tradition. Det har jag hört. Jag vet inte om det är sant, men det skulle kunna innehålla några sanningskorn.
För en vecka sedan var det tredje gången jag åkte slalom. Eller det var åtminstone tredje gången som jag tog mig nedför en fjällsluttning iförd slalomskidor.
Jag ville inte göra det.
Trodde jag.
Jonas påpekade att jag aldrig har velat åka slalom. Men att det inte beror på att jag tycker att det är tråkigt, utan för att jag är rädd.
Jag ångrade mig inte.
Utsikten från de härjedalska fjällen fick det att pirra i hela kroppen. Av förtjusning. Och minst lika mycket av skräck. Jag är ingen stor beundrare av höga höjder. Jag är mer typen som börjar svettas då jag står på en köksstol.
Den här slalomgrejen gör mitt liv så tydligt. Det visar att jag inte vill och vågar göra roliga saker för att jag är rädd.
Och jag vill inte leva ett liv i rädsla. Jag vill inte förväxla rädsla och ovilja. Jag vill inte ha tråkigare än nödvändigt.
Jag vet att jag tycker att slalom är roligt. Även om tårarna rinner litet i de brantaste backarna, men jag efter en stund finner en slags kontroll och tar mig nedför. Och överlever.
Man kanske inte förväxlar min uppenbarelse med Anja Pärssons, men det är ändå inte mitt mål.
Mitt mål är att ha roligt. Mitt mål är att våga, att inte fega ur och gömma mig. Utan att istället lyssna på vad jag egentligen vill.
Och att inte vara så förbannat rädd hela tiden.

Idag är en champagnedag

Idag är det ett år sedan jag tog körkort.
Jag har hunnit tappa bort två stycken och är inne på mitt tredje. Bortsett från det så har det gått bra.
Körkortet är en gigantisk milstolpe i mitt liv.
En kamp, en skräck, ett vuxenpoäng och en frihet.

Under året har jag lärt mig kontroll. Jag har blivit bättre på manövrering i mitt liv. Jag har massor kvar att lära mig.
Men jag får inte längre träningsvärk i musculus deltoideus eller spänningshuvudvärk efter tjugo minuter vid ratten längre.
Den här dagen ska firas med tacksamhet i kubik och kvadrat.
Och ett stort andetag stolthet.

Om att inte förstå så mycket

Jag är inte säker på att jag sovit färdigt. Men semestern är slut och sovmorgnarna och siestorna också.
Men inte drömmarna.
Det har varit en tid då jag inte bara övat på, utan också lärt mig att dricka ur en mugg samtidigt som jag ligger ned.

Att i horisontell position inmundiga dryck handlar i grunden om två viktiga saker.

Dryckeskärlets utformning.
Det får inte vara för djupt eller ha några plötsliga rundningar eller tvära kurvor. Då ökar risken för spill. Är det tillverkat av ett alltför skört eller dyrbart material störs lugnet.
För lugn är den andra pelaren i den ädla konsten att dricka kaffe då jag ligger i soffan.

Misslyckande beror oftast på bristande tålamod och en överdriven iver som bara resulterar i en dränkt kudde och blöt haka.
Men med stor, men inte krystad försiktighet så går det utmärkt.
Under Jämtlandssemestern har det varit tjugo minusgrader dag ut och dag in. Då är det inte speciellt lockande att vistas ute några längre stunder. Jag har tittat ut genom fönstren och sett på väggen av det härskande mörkret.
Utan värme inget liv, så jag har stannat inomhus. Mörkret är som ett omöjliggörande täcke runt all existens. För att det behövs. Det är ett ypperligt tillfälle att lära sig mer om konsten att ligga ned och dricka kaffe.
Inte av någon högre anledning än för att upptäcka vad trötthet och iver gör med ens väsen.
Och att lugnet gör det omöjliga möjligt.