När jag yogar, springer, slåss, rör mig så slutar min kropp att vara en klump materia med det enda syftet att transportera mina sinnen dit jag för tillfället tycker att det behövs.
I rörelsens flöde blir min kropp och själ ett. De smälter ihop till en tredimensionell enhet. Minst.
Huvudet är inte längre överordnat tårna.
Alla kroppsdelar, alla tankar, alla sinnen befinner sig i symbios.
I en kontorsstol,
i en spegel
är det lätt att glömma bort.
Det är enkelt att förtränga ryggens existens och tårnas befintlighet.
Ryggen som bara finns då jag har ont och underbenen är bara en transportsträcka mellan tråkigt knä och sko.
Där i speglar och kontorsstolar behövs inte kroppen. Där är det hjärnriket som regerar. Kroppen gör bara som jag vill, men med en känsla av ofullkomlighet och alienerande som bitter eftersmak.
Men i rörelsen kommer vi överens.
I springandet finns ryggen.
I yogan kan vaderna regera över huvudet om de vill.
För några år sedan insåg jag att kroppen var mer än tvådimensionell. Det är lätt att glömma bort, särskilt i det schematiska avtecknandet av människokroppen. Muskelplanscher, genomskärningar, magnetresonansbilder, röntgen gör alla att kroppen ser platt ut.
Men vi glömmer att kroppen är tredimensionell. Inte bara då man känner sig tjock av att inse att man ha större midjemått än en platt seriefigur.
Under sjukgymnastutbildningen skulle jag lära mig alla kroppens muskler.
Jag svalde litteraturen med hull och hår.
Men det var lite svårt med komihåget eftersom jag inte kunde se framför mig hur alla muskler låg uppradade och existerade under min hud.
Fram till nu hade de bara barit en massa rött kött som ganska sällan drabbades av mjölksyra. Men nu fick de alla namn och de hade ett ursprung, ett fäste. Och en funktion.
Det var roligt, även om musklerna var många och svåra att hålla isär.
Så jag drog fram tuschpennorna och på underarm och underben började jag rita ut musklernas placering och jag skrev deras latinska namn.
Det gick strålande.
Snart var hela armen orange och med ett tjugotal muskelnamn som påminde mig om deras existens.
Det var då jag förstod. Huden på armen var fullklottrad, men det fanns fler namn från min bok som skulle få plats. Jag hade bara fyllt i det övre lagret, den ytliga muskulaturen. Det fanns ju lika många till där under. Muskler som också hade sina funktioner, ursprung, namn och fästen. Men de låg i det djupa muskellagret.
Jag blev sur.
Sedan skämdes jag även mitt kortsiktiga tänkande och jag fick råplugga in det djupa muskellagret i underarmen utan färgglada tuschpennor.
Tiden gick.
Jag insåg att jag lärde mig massor. Men inte det jag tänkte.
Kroppen rymmer mer än man tror, mer än vad som verkar få plats.
Mer än man kan förstå.
Och det tycker jag är en rätt bra kunskap.
