Då man gjort något tre gånger så är det en tradition. Det har jag hört. Jag vet inte om det är sant, men det skulle kunna innehålla några sanningskorn. För en vecka sedan var det tredje gången jag åkte slalom. Eller det var åtminstone tredje gången som jag tog mig nedför en fjällsluttning iförd slalomskidor.
Jag ville inte göra det.
Trodde jag.
Jonas påpekade att jag aldrig har velat åka slalom. Men att det inte beror på att jag tycker att det är tråkigt, utan för att jag är rädd.
Jag ångrade mig inte.
Utsikten från de härjedalska fjällen fick det att pirra i hela kroppen. Av förtjusning. Och minst lika mycket av skräck. Jag är ingen stor beundrare av höga höjder. Jag är mer typen som börjar svettas då jag står på en köksstol.
Den här slalomgrejen gör mitt liv så tydligt. Det visar att jag inte vill och vågar göra roliga saker för att jag är rädd.
Och jag vill inte leva ett liv i rädsla. Jag vill inte förväxla rädsla och ovilja. Jag vill inte ha tråkigare än nödvändigt.
Jag vet att jag tycker att slalom är roligt. Även om tårarna rinner litet i de brantaste backarna, men jag efter en stund finner en slags kontroll och tar mig nedför. Och överlever.
Man kanske inte förväxlar min uppenbarelse med Anja Pärssons, men det är ändå inte mitt mål.
Mitt mål är att ha roligt. Mitt mål är att våga, att inte fega ur och gömma mig. Utan att istället lyssna på vad jag egentligen vill.
Och att inte vara så förbannat rädd hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar