Det dubbla med döden

RP Encore
Julia DevilleFör den som vill kolla in en kattmatta och annat så kan du spana in Julia Deville litet extra.
Loved to Death
Tokyo Macabre
RP Encore
Jane Wynn
Okänd

Döda djur är skitinne.
Men det är inte därför jag samlar skelett som jag hittar i naturen. Det är inte därför jag sitter på tradera och dreglar över alla underbara kranium som kan bli mina. Det är inte på grund av min trendkänslighet som jag kokar skelett rena i mitt kök.
Jag äcklas. Jag äcklas över att jag kan frossa i andra levande varelsers döda kroppar. Jag äcklas över livets litenhet. För samtidigt är uppstoppade djur och skelett inte värre än att äta kött eller ha skinnskor...
Men samtidigt älskar jag det.
Det finns en enorm respekt och ett stort ansvar att låna någon annans kropp för en tid. Och allt är så vackert.
Jag skulle aldrig döda något djur eller köpa något som blivit dödat för min skull.

Men tiden går och allt dör. Varför inte använda det som återstår?
Jag är vansinnigt facsinerad av anatomi och den är lättast att komma åt genom döda kroppar.
Jag vill frossa i livets litenhet och bräcklighet. Det gör mig spyfärdig samtidigt som jag är så förtjust så jag nästan spricker.

Men varför denna fascination. Varför detta frosseri i död? Och hur kan det bli trendigt?
Jag tror det är för att döden och mörkret inte riktigt tillåts ta plats i våra välordnade liv i våra tillrättalagda samhällen.
Det slår tillbaka. Helt plötsligt blir det förbjudna, det som ligger undangömt i källare och bårhus så lockande. Det vi inte ska titta på blir det vi helst av allt vill se.
Jag fungerar så.
Och jag vill inte se några löjliga zombiefilmer.
Jag vill se hur det jag inte ska titta på ser ut.