Att bygga mitt utomhus

Det är alldeles för lätt att glömma bort moder jord. Besväras jag inte av blåst, kyla, eller någon annan av hennes nycker är det lätt att hon glider ur mitt medvetandefält.
Under min norrlandssemester har det varit kallt. Ingen tö alls utan bara jättemånga minusgrader. Det är fortfarande kallt. Men nu är det skånsk januarikyla.
Det är inte så ofta som jag egentligen måste lägga märke till moder jord. För det mesta sitter jag i soffor, på kontor, stolar, promenerar i elljusspår och är ständigt i närheten av en civilisation. Men även om jag inte tänker på henne, så finns hon hela tiden. Och jag blir så rädd för mig själv då jag ibland glömmer bort det.
Samhället är så avskärmat från moder jord. Som att vi bygger in oss för att gömma oss. För att slippa se naturen i vitögat och för att undvika vår egen skam.
Men trots att vi skärmat av oss så ledsnar hon ibland. Knackar på våra dörrar och kräver uppmärksamhet. Hon ryter till, blir kall och hård i flera veckor. Och då kan vi inte fly. Vi blir insnöade i våra borgar, ben bryts på hala fläckar, vi pulsar snö, hackar tänder och skottar kall, vit och alldeles äkta snö.
Vi huttrar och värmer oss. Försöker gömma oss igen.
Men med sina långa iskristallfingrar knackar hon på köksfönstren.
Hon förfryser växellådor, rörledningar och örsnibbar.
Då kan vi inte gömma oss.
Då går hon inte att glömma bort. Inte ens för oss som bor långt ifrån några tsunamiområden eller skarvar i jordskorpan. Även för oss som bor långt ifrån vulkaner och cykloner. Även vi som bort långt ifrån fattigdom drabbas.
Vi påminns.

Jag behöver påminnas om min egen litenhet. Att se att mina egna bekymmer är mikroskåpiska Att ha respekt och visa kärlek till moder jord.
Och istället för att klaga på vädret så kanske det är dags att lyssna på kyliga bett i tårna och vad vindarna säger. Det är moder jord som försöker säga att vi har glömt bort hur man gör när man lyssnar.
I solens guldglans är det lätt att känna sig odödlig. Men där är det samtidigt litet tvång att vara glad. Men i regn, snöstorm och oväder anses det inte lika okej att vara glad. Varför inte?
Varför detta enorma beskyllande på sambandet mellan humör och väder? Men vi kan inte vara sura hela hösten och vintern. Och sedan tro att allt ska vara perfekt och leendespäckat under våren och sommaren. Klart det kan kännas lättare och tyngre om vartannat.
Men årstider, åska och solsken måste få finnas ändå.
Vi kan leva med årstiderna istället för att se dem som problem. Vi kan ju ändå inte bli av med dem.
Tjocka strumpor, te och böcker är vinternjutning, medan insjöbad, midsommarblomster och festivaler är sommarnöjen. Det ena är inte bättre än det andra. Och jag behöver den där balansen. Och jag jobbar på att lära mig att uppskatta den.
Att klättra högre och resa till solen kommer bara att göra fallet hårdare.
Jag vill inte det.