I ett av de allra sista slalomåken håller min mössa på att blåsa av i den riktigt bistra fjällvinden. Och kanske litet av fartvinden. Jag stannar för att rätta till min hemstickade trotjänare. Jag står i kanten av backen. Solen går ned över Härjedalen och världen har kanske aldrig varit vackrare.
Då flyger en fjällripa förbi. Mitt framför ögonen på mig och Jonas susar den förbi. Precis då vi stannat. Eftersom jag är helt fast i Solögas bok Djurens språk letade jag sedan upp vad fjällripan ville säga mig/oss.
”Det viktigaste just nu är att ha det lugnt och skönt omkring dig.
Din gåva är att ha ett ombonat liv. Här gäller det att inte överanstränga sig”.
Det var så självklart. Det är så sant.
Jag har lovat ripan att verkligen lyssna på henne eller honom. Jag ska ta hand om mitt liv.
Tack för att kunskapen kommer till mig.
Jag vet att det här kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar