Många timmar i bil. Rädslorna avtar och vägarna tycks på något vis inte lika hotfulla längre.
Landsvägen ligger fri och höstlöven virvlar i den bistra österlensvinden. Mitt i all händelsefrånvaro korsar en padda vägen. Långsamt går den.
Jag tvärnitar. Med gråten i halsen backar jag för att se om jag förvandlats till en mördare. Och om paddan blivit en mosad fläck som blodat mina däck.
Paddan lever. Förstenad av skräck sitter den på landsvägen. Jag backar in till kanten och parkerar. Utan att andas kastar jag mig ur bilen för att hjälpa paddan över gatan.
Den sitter kvar. Kall och in i själen chockad.
Jag placerar honom i gräset på andra sidan vägen och hoppas innerligt att den klarar sig.
Paddan på bilden är inte samma padda som är med i historien. Jag besparade den från en Canonchock också i sin näradödenstund.
2 kommentarer:
sicken action. Jag tror att paddan fick perspektiv på livet och nu kommer leva var dag som om det vore den sista. Du gjorde den en tjänst kan man säga.
Synd att du inte var här i lördags... det var en grym fest, som hade varit ännu grymmare med dej här. Hoppas vi ses snart.. nu väntar antropologin. kramkram!
Klart vi måste ses snart. Det tycker jag absolut. När var och hur är frågan.
Har varit sanslöst osugen på fest och glam senaste tiden. Inte mycket att be för dock.
kram
Skicka en kommentar