Webshoppen har fyllts på

Inkubationstiden för att få min webshop att blossa har varit lång. Men nu är den öppen, igång och alldeles välmående.
Mer prylar kommer hela tiden! Så kika in lite då och då vetja.
Här

Hagel

Jag har haft kommunikationssvårigheter på sistone. Det har inte funnits något att säga. Därav mitt tigande här.
Nu är det visserligen inte snöstorm. Men det var det förra veckan, hagelstorm till och med.
Så här såg den ut från bilen.

Premiär

Medan mörkret faller illa kvickt, obönhörligen och oupphörligen så finns det bara en sak att göra. Och det är att fira satsumaspremiären. Den söta, soliga frukten med piggt orange skal som bara längtar efter mig firas med glada utrop och ett fotografi.
Säsongens första ljuvliga lilla citrusfrukt är vacker både för kropp och själ.
I en tid då mitt liv präglas hårt av en otroligt jobbig konflikt här hemma gäller det att titta på citrusfrukter, känna hopp och att dela med sig av en klyfta. Konflikten som består i att en av mina råttor fått för sig att jag är en fiende och tar varje tillfälle att spilla mitt blod. Och jag försöker att vara analytisk, förstå, lösa problemet och att läka.
Då är det bra med ett par alldeles fredliga satsumas.

Kamp

Bild från i somras som nu säger väldigt mycket om läget just nu. Krig.
Men ett bra krig. Det är en kamp för mig själv. Och kanske för första gången i mitt liv är det inte jag själv som är den största fienden.

Mat

Jag kokar. Värker och förändrar. Det är fantastiskt.

Idag såg livet ut så här

Jag behöver skala bort allt vad färg heter just nu. Även om hösten är underskön så vill min hjärna intrycksbanta. Jag sitter med öronproppar i min fåtölj och vill att det ska vara tyst. Jag trycker in öronpropparna så långt att jag hör hjärtslagen bulta i kroppen. Alla onödor måste bort... och jag som aldrig varit speciellt mycket för enkelhet tidigare. Ovant.

Osmältbar

Jag är oförmögen att smälta in, på arbetsplatser, i sociala sammanhang och i folkmassor. Orden gömmer sig när jag som bäst behöver dem och jag förvandlas till en skrämd kanin.
Kanske har jag en högre smältpunkt och därför inte lyckas smälta in. Jag är kanske av ett annat material.
Kanske borde jag ha vant mig vid det här efter snart trettio år. Men jag gör inte det. Jag fortsätter att känna mig som ett exotiskt djur, eller som en gråsugga bland arapapegojor. Det ena är inte bättre än det andra.

Välja och välja bort

Skala av.
Välj.
Prioritera.
Det känns våldsamt, men jag skalar. Allt som inte får mig att må bra läggs på komposten. Rent bildligt åtminstone, för ännu har jag ingen fysisk kompost tillgänglig.

Tjockt

Det är mycket jobb just nu. Kastanjer i jackfickorna, svettiga mardrömmar på nätterna, ett mörker som sveper sig runt mig tätare än dimman som legat Stephen King-troget över Skåne nu i flera veckor känns det som.
Även om blodet flyter trögt i ådrorna så vet jag att det är så här som det ska vara. Jag känner mig lite som ett höstlöv som vägrar gå vidare...

Fångst

Jonas, pappa, två främmande människor och en främmande staty på Carlsbergs glyptotek, Köpenhamn.

Förmultning är så spännande

Hösten är precis som våren. Fast tvärtom.
Varje dag är en stor förändring. Ett blad som letar sig ut i solen eller en växt som sjunker ihop allt mer.
Eller jorden som drar sig samman till vila. Jag tycker att förändringarna och skiftningarna i naturen blir mer och mer spännande för varje år som går. Det ger en frid inför att åldras. Om allt fortsätter att öka i spänning så blir ju livet bara mer och mer spännande ju fler varv jorden snurrar. Det ger en otrolig frid. Och en längtan efter att titta mer på när löven långsamt förmultnar.

Det går en fluga på fönstret

Det är första november.
Jag ser en fluga. Och blir förvirrad och glad.
Den går på fönsterrutan i solsken.

Löven har fallit av träden och jag vill att flugan ska få komma in i värmen.
Inte frysa.
Det är inte bra att frysa, så därför har jag köpt nya skor som det inte är hål i.
Så att jag ska slippa frysa om fötterna.
Med varma fötter är det lättare att upptäcka en fluga som promenerar på fönsterrutan.

Andetag

Allt är inte perfekt. Jag tänker ofta att jag ska ut i skogen under dimmiga gryningstimmar och andas och fotografera. Det är rått och kallt i luften, världen vaknar och ljuden är svaga. Men jag tycker väldigt mycket om att sova på morgnarna, så mina helgmorgnar brukar inte se ut så. Faktiskt aldrig.
Men andas och fotografera kan man göra ändå. Och gärna samtidigt. För det ser dimmigt ut när man andas på linsen... Och då får jag både drömska bilder och sovmorgon.

Största möjliga tystnad

Elen har försvunnit i mitt pysselrum, propparna går, råttorna är osams, den jättespindel som jag gav uppehållstillstånd inne på badrummet för att den inte skulle frysa ihjäl utomhus har försvunnit, drömmarna är märkligare än vanligt. Det är stora förändringar på gång. Det viskar luften om.
Och kanske är det därför som jag just nu hela tiden letar, längtar efter tystnaden. Jag står inte ut med radiosorl, trafikbrus, människoprat eller egentligen något ljud alls. Jag vill knarka tystnad, försvinna in i den och återskapas i tomrummet. Det är så underbart när det är tyst, som att gå genom nyfallen jämtländsk snö då höstmorgon övergår till vintermorgon.

Jag skyller på att jag hör dåligt och att det är därför som jag måste ha det tyst. Det är kanske en bit av sanningen, men långt ifrån hela. Jag vill ha frid att höra vad de där svaga rösterna viskar om. En vit tystnad i vilken jag kan ordna upp alla sammankrånglade trådar av funderingar, möjliga livsval, strategier och framtider. Men för att ens börja så måste det vara alldeles tyst, stilla och lugnt.
Och det är ju faktiskt inget fel att vilja ha lite lugn och ro omkring sig, man kan kalla det arbetsro.

Höst

Höstsol. Vissnande bär, buskar och natur. Precis som det ska vara just nu. Jag blir allt bättre på att hitta sekunder, minuter och timmar att njuta av det. Det handlar om att lära sig se naturens magi. Kanske har jag alltid kunnat det, men glömt bort det... I vilket fall som helst så känns det som att jag åter lär mig att se.
Och att inte förbanna några höststormar eller bitska vindar utan att inse att jag behöver dem. Och att jag behöver sitta inomhus alldeles för länge och konsumera avsnitt efter avsnitt av True Blood.

Två ljus

Idag tänder jag två ljus. Ett för min blogg som sakta och säkert utvecklar sin motorik och balans. Och fyller tre år idag.
Ett ljus tänder jag för Momma. Mormor Maja som skulle ha fyllt 89 år idag om hon fortfarande hade levt. Fast hon lever allt lite i smyg, i fotografier och ibland när jag går genom ett rum så känner jag hur hon luktar. Tydligt. Och så har hennes ord och uttryck börjat hoppa in i min mun och mitt medvetande ibland, allt oftare.
Grattis.

Självporträtt

Orden är slut, förbjudna och svalda. Så här ser det ut.

Mitt hår, min fot och havet

Ribban i min tappning

Här är tre bilder som jag tagit med inspiration från den japanska fotografen Asako Narahashi.
Ribban från andra sidan. Jag har tagit bilderna med tången vajande längs vaderna och kameran i en fryspåse.

En inblick i utveckling

Idag arbetar jag min första dag på kontor i Lund. Det är inget mer skrivande på Malmökontor för min del.
Lund luktar nyduschat och jag känner mig gammal och lätt. Gammal för att jag är äldre än många av de studenter som trängs på gatorna och lätt för att jag inte har någon kurslitteratur, längre. Jag har pluggat i Lund i fyra år. Visst kan jag sakna det, men samtidigt är det skönt att känna att jag har egna ben att stå på och att jag har klarat av att plugga och avverka de där måste-åren som jag inbillade mig att jag behövde. Men jag tror att jag behövde få något slags kvitto på att jag dög inför mig själv och därför var tvungen att plugga.
Jag behöver inte tentaångest, i alla fall inte just nu.
Men samtidigt är det ju bra att lära sig saker och jag skulle inte för en sekund vilja ha alla de där anatomistudierna och filosofiuppsatserna ogjorda. Men jag har insett att sjukgymnastik och universitetshierarki inte var min väg att gå.
Kanske behöver jag gå omvägar ibland för att inse att det är rätt mycket kunskap och vetskap som finns inom mig om jag bara vågar kolla. Och kanske hade jag inte gjort det om det inte varit för att jag svimmat inför halvklass på en obduktion eller hållit käcka gympapass till Systrarna Graaf-låtar, klämt på hundratals knän och läst mig till nackspärr och visdom...

Lansering av webshop

Nu har det hänt. Nu finns min webshop inte bara i tanken och framtiden utan också på riktigt. Majjsans universum

Om drygt en vecka fyller min blogg tre år. Och under nästan hela den tiden har min tanke varit att öppna en webshop. Först har grejerna varit fula, dåliga och jag har varit alltför värdelös. Kanske är det inte så längre. Kanske behöver det inte vara så... Och kanske har det aldrig varit så och nu har dimridån skingrats av klar höstluft och ren magi. För i all enkelhet och utan motstånd, ångest eller tråkigheter föddes den.

Fler prylar kommer så småningom för nu är det hej då blygsamhet och mesigt självförtroende.


Bilden på mig har Jonas tagit i våras.

Tandfén kommer ju aldrig

Här kommer det första smycke som jag har gjort på länge. Det är gjort av en gammal sked, mina eller kanske min systers mjölktänder (för vad ska man ha dem till om inte i ett smycke) plast, lite färg, ett gammalt fågelben och kedjor...

Kanske är jag på väg upp ur diket där jag nu legat i ett par veckor. Det känns i alla fall så. Känslor strömmar genom mig hela tiden. Ilska, ännu mer ilska och mitt i den där stormen så hittar jag ett ljuvligt flöde.

Jag har halkat av

Det är en underlig tid. Jag har halkat ur universums snurrande och cirkulation. Det är inte förkylningens fel, inte halsontets och inte min normala förvirring och marginaltillvaro i verkligheten. Nej, jag har hamnat i diket av min egen väg.
Men jag kommer tillbaka.
Jag letar mig upp. Försöker.

Osvenskt

Det här känns inte som en vanlig syn nu för tiden. Kor mitt på vägen. Massor av kor. Sist jag såg kor i en korsning var i Indien, men detta är Skåne.

De var alldeles lugna och fina men fyllde inte bara ängar, utan också vägen.
Eftersom jag körde bil så är det Jonas som stått för plåtandet.

Om utmaningar

I smyg gillar jag så kallade utmaningar. Jag vill veta var gränserna sitter, hur de ser ut och i vilken utsträckning jag kan bli bekant och kanske vän med dem.
Utmaningarna väljer jag inte utifrån någon regelbok utan det är magkänslan som styr, hoppas jag i alla fall.

Det kan vara att läsa egenskriven poesi på skolavslutningen (skönt att ha det gjort), hänga i tio köttkrokar och sväva endast förankrad i min egen hud, komma med i tävlingsgruppen i kickboxning, våga hålla en föreläsning mot rasism, prova på att åka slalom, springa ett halvmaraton, testa att göra en scarification... Det är några av de företeelser som jag provat.
För det mesta vill jag vidare när jag provat en sak. Och så är det även nu.
Idag börjar träningen inför Berlin maraton 2013! Nu ska det in massor av luft under vingarna och jag ska våga.

Nina Hagen bekänner

Idag kommer Nina Hagens Bekännelser ut. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta mig i min fåtölj och plöja den. Det är höst och jag är trött. Och det enda som står på agendan är vila, te och böcker.
Okej, det är inte hela sanningen. Det är lite jobb också, men jag jobbar på att skära ned lite på den fronten. Jag lovar.

Om vardaglig generositet på Hemköp

En sak som jag jobbar väldigt mycket med just nu är att inte vara snål med mig själv. Jag försöker att inte vara blyg och att inte hålla inne på information om mig själv i onödan. Jag kan inte fortsätta utgå från att allt som tangerar mitt jag är totalt ointressant.
Det är bara hämmande för mig själv och bara dumt, onödigt och självplågande. Och det ska väck och bort snarast.

Igår när jag blöt som en dränkt katt handlar mat tillsammans med Jonas på Hemköp får jag ett gyllene exempel på vad generositet handlar om.
Jag står och lastar upp varor på bandet i kassan. Det är onsdagsgrått och jag är förutom blöt både trött och hungrig. Det kanske kassörskan ser.
För sedan frågar hon om jag inte vill ha ett recept på en härlig höstgryta. Det vill jag självklart ha.
Hon tipsar om att jag kan använda flera av grönsakerna som jag köpt i grytan och att den är både nyttig, enkel och fantastiskt god.
Så otroligt otippat och generöst. Jag lär!

I grytan ska man koka grönsaker i några förpackningar krossade tomater. Man kan ha vilka grönsaker man vill, men det är viktigt att ha med rotselleri för då blir det rikitgt gott!

Andakt, naturvetenskap

Lite så här var Berlin. Andakt. Jag spenderade närmare två timmar tillsammans med fiskar i sprit på Naturkundemuseum. Bilden på mig har Jonas tagit. Det finns något odödligt, sorgligt och vackert med dem. Jag krälade på golvet med min kamera, utan min kamera. Andades och var på något nytt och märkligt vis i fullkomlig balans.
Museet ligger på Invalidenstrasse, mycket centralt och är väl värd alla investerade timmar.

Hej då augusti

Nu är augusti snart slut. Det är en av mina absoluta favoritmånader, även om jag gillar alla månader och årstider. Men just den där varma augustiluften där det nästan går att höra hösten som viskar om sitt intåg är speciell. Stora löv som sveper in träden i en sista grön omfamning innan avslutningsfyrverkeriet. Och jobbstart efter semester, skolstarter och rotfruktsveckor i butikerna. Jag tycker om det.
Jag njuter av att vardagen är tillbaka. Min resa har varit alldeles underbar på många vis. Men att vara tillbaka i soppkokartänkande, jobbfunderingar, höstplaner, kvällskurs i fotografi, filmkvällar, pysselkvällar, tjocksockstider och måndag-till-fredag-liv är alldeles underbart. Det är klart att jag uppskattar att vara ledig, men jag njuter också av att vara tillbaka i vardagens neongrå lunk.

Åter

Jag är tillbaka. Efter att ha överlevt ett kokande Prag och ett stekhett och sedan regnande Berlin står fötterna på malmöitisk mark. Jag är proppmätt på intryck och saknar förmåga att uttrycka mig i skrift.
Men jag känner inget behov av att tvångsmässigt sortera mig själv. Det kommer.
Den här vilse-resan har gjort att jag ännu mer vet att jag är på alldeles alldeles rätt spår.

Livet går vidare

Nu har jag kommit till Prag efter åtta timmar på tåg, med byte i Katowice. Här är det stekhett och det är svettigt i pannan. Polen kändes väldigt hemma, västerländskt och bekant jämfört med Ukraina. Och här i Prag är det ännu mer hemma, nästan lite vardagligt. Det är tätt mellan Marks and Spencer, HM, Starbucks och taxichaffisarna gör allt för att blåsa svettiga personer med stora resväskor.
Men jag klagar inte. Det är en perfekt resa. Tempot är lugnt och jag får kolla på obskyra konsthantverkare så länge jag vill och dricka öl på kvällarna. Och alla sevärdheter håller sig på betryggande avstånd från monument och tråkigheter. Jag kunde faktiskt inte ha det bättre.
Vi har varit på resa i en vecka nu, men det känns som betydligt längre. Tiden går långsamt och ibland står den lite stilla.
På vårt hostel i Kiev låste vi aldrig dörren till rummet, men här känns nyckelhantering ständigt prioriterat.
Om sanningen ska fram så längtar jag tillbaka till Ukraina. Jag vill lära mig ukrainska och jobba i kantinen tillsammans med bistra ukrainskor nära reaktor fyra och koka borstij dagarna i ända.
Husen i Kievs förorter såg lockande och hemtrevliga ut. Och jag funderar allvarligt och snart på att återvända.

Och en riktig galen sak är att internetet på hostelet är långsammast här i Prag. i Ukraina var det bättre än hemma...

Salt

Idag har jag inte snuddat vid vare sig död, förintelse, olycka, ondska eller radioaktivitet, men den polska vodkan som jag drack igår har gjort sig påmind hela dagen.
Jag har mått riktigt illa och kollat på saltgruvan i Wieliczka. Väggarna smakade salt och det var helt annorlunda från någon annan grotta som jag upplevt.
Krakow är fyllt med turister, roliga små butiker som säljer billiga smycken och god stämning. Jag har hunnit bli inspirerad och fått en siesta.
Imorgon går tåget till Prag och där ska jag försöka överleva trettiofyragradig värme och spana in en kyrka.
Kanske besöker jag Kafkas grav också.
Vi får se.

Ondska och en stork

Idag var jag där. Auschwitz Birkenau.
Jag vet inte om det var rätt beslut att åka dit, men jag var där trots allt.
Allt var bara fruktansvärt och på alla sätt. När inte tårarna brände ögonlocken så mådde jag fysiskt illa. Samtidigt som jag försökte tänka på annat för att på rikigt och verkligen ens hålla samman lite grann så försökte jag ta in det som hänt.

Men det var ju inte mig det var synd om. Det hemska var inte hur jag mådde utan hur världen varit och fortfarande är.
Jag har aldrig varit med om dess like till obehag och ondska.

Innan jag åkte funderade jag på om jag skulle ta med kameran eller inte, men beslutade mig för att trots allt ta med den. Och det var väldigt skönt att ha något att distansiera sig med. Ett filter mot verkligheten. Att kunna gömma mig bakom något vardagligt och ytterligare ett öga som inte gjorde att alla hårtussar, bilder på människor och skor gick raka vägen in.
Äckligt var också att det var så fruktansvärt många människor som slussades runt eländt, samtidigt som jag kan glädjas åt att människor bryr sig. Om de gör det?
Och när vi gick upp i ett torn i Birkenau och spanade out över elakhetsfälten så på en åker intill förintelselägret står en stork. Under hela resan har jag och framförallt Jonas peppat för att se en stork. Och där brevid vakttornet så står den där, ensam, vacker och på alldeles för långt håll.

Bilder kommer när jag orkar fixa. Nu väntar polsk vodka. Och kanske lite äppeljucie.

Det har regnat i Krakow

Nu har jag kommit till Krakow. Först ett taxikaos från vårt hostel i Kiev till flygplatsen, buss, flyg, buss och mer buss innan vi var framme. Det har varit vansinnigt varmt, regnat och åskat. Det är underbart att förstå bokstäverna på skyltarna även om jag inte begriper språket, men här förstår folk lite engelska och det är EU... och inte någon direkt sport att klara sig här.
Men det är fint här.

Vi har hunnit kolla in hemma-pysslar-butiker och fått både inspiration och kanske till och med en gnutta självförtroende.
Jag har också hunnit med att dricka ett par polska öl och imorgon är det Auschwitz som står på schemat. Jag har stått i valet och kvalet i flera dagar om jag ska åka dit eller bara stanna i Krakow, men nu ska jag dit iallafall. Det är mitt tredje besök på koncentrationsläger i livet. Tidigare har jag varit på Sachsenhausen och Dachau, men det var mer än tio år sedan. Jag är rädd att jag kommer att ta in ondska och elände på ett helt annat sätt nu än tidigare.
Jag både vill ta in det på ett annat, kanske mer vuxet sätt nu, samtidigt som jag gruvar mig för att komma nära all ondska och elände igen. Visserligen är den kasnke alltid närvarande och jag vill i så liten mån som möjligt vara en del av den... men jag har å andra sidan inte tillräckligt många bra argument för att avstå. Inte heller magkänsla och hjärta säger att jag ska låta bli, även om det känns ... hemskt.
Och än en gång tar orden bara slut.

Jag fick se Tjernobyl

Den bokade tvådagarsturen ställdes in av oklara, tydligen av ukrainska myndighetsskäl. Så det blev inget sova över inne i tre-milszonen eller två långa dagar i Tjernobyl och Pripyat med egen guide.

Men sedan blev det av, visserligen bara en dag men ändå, men det är sant. Efter ett antal om och men så gick den skakiga bussen äntligen till Tjernobyl. Någon timma genom den ukrainska landsbygden åkte vi, även om jag nog mest sov... Efter ett antal passkontroller och tystnad så kom vi in i den närmsta zonen.
På vissa håll fick vi inte gå på gräset, utan bara stå på asfalten. Kläderna vi hade på oss fick vi slänga efter dagen och skorna likaså. Det var heller inte tillåtet att sätta sig på marken.

Även om det var väldigt stressigt och alldeles för lite tid för att fotografera så var det helt fantastiskt. Det var svårt att ta in allt som hänt, katastrofen och människorna som fanns där, men ur över-givna-hus-perspektiv så är Pripyat det absolut bästa jag någonsin upplevt.
I rummet i en skolbyggnad med tusentals gasmasker och trasiga jordglober är det svårt att gå vidare, till och med till badhuset som användes till 1997. Där letade sig träden in och det droppade radioaktivt vatten i nacken.

Blandat med ledsenhet över staden så slås jag hela tiden över hur sagolikt vackra de sovjetiska skolböckerna, anatomiska planscherna, diabilderna, dockorna och växterna är.

Vi fick äta lunch på en kantin några hundra meter från olycksreaktorn. Vid reaktor fyra började det att regna och stämningen var både tung och lättande. Tung över allt och lättad över att jag faktiskt nått Tjernobyl... denna märkliga dröm.

En av de bästa sakerna var de stora malar som åt bröd från en järnvägsbro. De bodde i floden ett par hundra meter från reaktor fyra. De var inte mer än två, tre meter vilket skulle vara helt normalt enligt den lokala guiden, men det var de största vattenlevande varelser jag någonsin sett. Och malar är en av mina drömdjur som ofta återkommer till mig och med skräckblandad förtjusning tycker jag otroligt mycket om dem. Bilder på dem kommer. Jag blev så exalterad över de tre malarnas existens att jag alldeles glömde bort att man inte fick sätta sig på marken. Jag fick snabbt en snäll spark på mig av guiden för att jag inte skulle bli alltför radioaktiv. Men jag klarade kontrollerna och kom ut ur zonen sedan, så det var nog ingen större fara.
Jag vet bara att jag vill tillbaka och att jag måste tillbaka. Tivolit var dock betydligt mindre än vad jag föreställt mig. Kanske hade jag blivit förförd av alla bilder jag sett på det tidigare. Men det var mäktigt att uppleva det med egna ögon, skosulor och andetag.

Jag har tagit oändligt många bilder och det kommer att dyka upp fler så fort jag kommer hem. Nu är det så mycket annat som måste göras. Till exempel dricka öl, titta på blomsterförsäljare, stirra på kyrkor, inte förstå alfabet, äta sagolik ukrainsk mat och imorgon tyvärr lämna Kiev. Det är en fantastisk stad. Det är inte alls speciellt turistiskt, geniunt och billigt.
Imorgon åker vidare till Katowice och Krakow.

Nu börjar en fysisk resa

Det är alltid lite kaos innan jag ska resa. Det är bara fem timmar till tåget går och jag har vänt ut-och-in på väskor, velat på vilka linnen jag ska ta med, om ögonskugga är prioriterat eller inte, om jacka är ett nödvändigt plagg och vad vegetarian heter på ukrainska. Om fem timmar börjar min, Jonas, Isabells, Rikards, Annsos och Pers resa till Östeuropa.
Första anhalten blir Kiev, sedan förhoppningsvis Pripyat och Tjernobyl. Hur det blir med den saken är inte helt solklar utan ytterst osäker då guidebolagen velar fram och tillbaka om man får komma in i zonen eller inte. Om det blir några bilder på kärnkraftverk, övergivna hus, växtlighet och ett radioaktivt tivoli återstår alltså att se. På onsdag vet jag.
Det känns märkligt att sitta och hoppas på att få komma in till en sådan otäck och säkert ångestfull plats. Men jag vill. Jag vill se vad vi människor gjort och gör mot jorden. Och kanske vilken miljö vi alla kanske måste anpassa oss till i framtiden... Då vill jag inte ha blundat. Jag kan inte.
De övergivna husen lockar. De av människor lämnade, till synes ensamma men av Moder jord slukande platser har en enorm dragningskraft på mig.
Jag kan inte låta bli. Och jag hoppas att jag inte ska behöva låta bli.

Efter Kiev väntar Katowice och Krakow i Polen. Därefter går tåget till Prag och fantastiska kyrkor, Kafkas grav och säkert en hel del annat och öl.
Sedan avslutas den här trippen i Berlin. I Berlin finns två göromål inplanerade. Naturkundemuseum med 276 000 djur inlagda i sprit. Och man får tydligen fotografera där, så min nyinköpta kamera ska inte behöva ligga orörd. Sist men inte minst så ska jag handla pärlor på vad jag tycker är Europas absolut bästa butik; Tukado vid Hackescher markt.
Vi hörs.

Råttor på bord

Råttor är fantastiska djur, även om de gnager olivkärnor i soffan så att det blir smuligt. Och även om de gömmer sig när man ska åka bort eller gå hemifrån, dansar på borden när det inte passar, kittlas, struntar i att sitta stilla... Det finns mycket att lära av dem.Trollet och Möbius inväntar i tveksam vetskap två nya råttor som ska flytta in hos oss, så snart de blivit stora nog att flytta hemifrån.

Vägen hit

Det är ganska underhållande att kolla på hur folk har hittat till den här bloggen.
Sökord som använts den senaste tiden som lett fram till min koja i rymden:
skalbaggar
Ika i rutan
en koja

allt är åt helvete

(Det tål att tänka på ett varv till.)

Brottsplats: köket

Bakning och matlagning är svåra saker. När Leila Lindholm bakar så ser det så enkelt ut och det imponerar så klart på mig. Och jag låter mig villigt luras av förrädiska kokboksbilder. Det som förvånar mig mest är väl att jag tror att jag ska lyckas få till bakverken lika snitsigt som på bilderna. För ett tag sedan skulle jag överraska Jonas då han kom hem från semester med att baka raw cake pops.
Inte så svårt, var det ända jag tänkte.
Så svårt, lyder facit. Här kan du spana hur det skulle se ut. Runda, snygga, jämna... Men de blev riktigt goda, så det kan kvitta att de blev buckliga och ... fyllda av karaktär!

Bra just nu

Jag vandrar runt i sensommaren och tänker att "nu är den bästa tiden, nu är den finaste och vackraste årstiden och inget kan bli bättre". Jag har gått runt så i flera månader. Det är alltid bäst just nu. Det är väldigt behagligt att inte längta framåt eller bakåt i tiden, utan att gilla regnet, blåsten och sommarens begynnande uttåg. Jag gillar värmen, den klibbiga luften och den fuktiga marken.
Det är att komma in i en annan värld det där med att vara nöjd. Jag behöver inte hoppa på väder-gnäll, nu-är-semestern-slut-suckandet, regn-surande eller det-har-ju-ätits-för-lite-glass-i-sommar-missnöjet. Allt är bra, alldeles precis som det är.
Spindlarna under gatlyktorna växer sig stora och visserligen lite hotfulla, men det är som det ska. Och jag uppskattar det. Blommorna växer och vinkar åt mig i rabatter, planteringar och i det vilda.Insikterna trillar på plats och jag vandrar vidare i värmen, blåsten, lugnet, för det är ändå inte lönt att oroa mig för sedan.

Växttrappa

Ett av mina många projekt är att få det grönare, frodigare och livligare runt omkring mig. Ett steg i den processen är att få det trevligare på gården, eller rättare sagt på taket på tvättstugan som fungerar som ett soldäck. Jag har satt ut krukor med växter och det är trevligt och så... men lite platt.
Men bredvid soptunnorna hittade jag en lastpall. Den sågade jag och Jonas av för att bygga en växttrappa.
Jag blev mycket nöjd med resultatet. Lite mer höjd och frodighet.