Den bokade tvådagarsturen ställdes in av oklara, tydligen av ukrainska myndighetsskäl. Så det blev inget sova över inne i tre-milszonen eller två långa dagar i Tjernobyl och Pripyat med egen guide.
Men sedan blev det av, visserligen bara en dag men ändå, men det är sant. Efter ett antal om och men så gick den skakiga bussen äntligen till Tjernobyl. Någon timma genom den ukrainska landsbygden åkte vi, även om jag nog mest sov... Efter ett antal passkontroller och tystnad så kom vi in i den närmsta zonen.
På vissa håll fick vi inte gå på gräset, utan bara stå på asfalten. Kläderna vi hade på oss fick vi slänga efter dagen och skorna likaså. Det var heller inte tillåtet att sätta sig på marken.
Även om det var väldigt stressigt och alldeles för lite tid för att fotografera så var det helt fantastiskt. Det var svårt att ta in allt som hänt, katastrofen och människorna som fanns där, men ur över-givna-hus-perspektiv så är Pripyat det absolut bästa jag någonsin upplevt.
I rummet i en skolbyggnad med tusentals gasmasker och trasiga jordglober är det svårt att gå vidare, till och med till badhuset som användes till 1997. Där letade sig träden in och det droppade radioaktivt vatten i nacken.
Blandat med ledsenhet över staden så slås jag hela tiden över hur sagolikt vackra de sovjetiska skolböckerna, anatomiska planscherna, diabilderna, dockorna och växterna är.
Vi fick äta lunch på en kantin några hundra meter från olycksreaktorn. Vid reaktor fyra började det att regna och stämningen var både tung och lättande. Tung över allt och lättad över att jag faktiskt nått Tjernobyl... denna märkliga dröm.
En av de bästa sakerna var de stora malar som åt bröd från en järnvägsbro. De bodde i floden ett par hundra meter från reaktor fyra. De var inte mer än två, tre meter vilket skulle vara helt normalt enligt den lokala guiden, men det var de största vattenlevande varelser jag någonsin sett. Och malar är en av mina drömdjur som ofta återkommer till mig och med skräckblandad förtjusning tycker jag otroligt mycket om dem. Bilder på dem kommer. Jag blev så exalterad över de tre malarnas existens att jag alldeles glömde bort att man inte fick sätta sig på marken. Jag fick snabbt en snäll spark på mig av guiden för att jag inte skulle bli alltför radioaktiv. Men jag klarade kontrollerna och kom ut ur zonen sedan, så det var nog ingen större fara.
Jag vet bara att jag vill tillbaka och att jag måste tillbaka.
Tivolit var dock betydligt mindre än vad jag föreställt mig. Kanske hade jag blivit förförd av alla bilder jag sett på det tidigare. Men det var mäktigt att uppleva det med egna ögon, skosulor och andetag.
Jag har tagit oändligt många bilder och det kommer att dyka upp fler så fort jag kommer hem. Nu är det så mycket annat som måste göras. Till exempel dricka öl, titta på blomsterförsäljare, stirra på kyrkor, inte förstå alfabet, äta sagolik ukrainsk mat och imorgon tyvärr lämna Kiev. Det är en fantastisk stad. Det är inte alls speciellt turistiskt, geniunt och billigt.
Imorgon åker vidare till Katowice och Krakow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar