Då jag var tretton dog min mormor. Någon vecka senare fyllde jag fjorton. Jag minns att jag drömde att hon ringde och grattade mig. Det kändes självklart och väldigt verkligt. Och jag vet att Momma alltid finns där. Fortfarande.
Hon finns varje dag och jag tänker ofta på henne.
Min mor och hennes bror håller nu på att sälja sommarstugan som var hennes oas i livet.
Då de var där för att ta en bild på stugan syntes något konstigt på bilden.
En kvinna i grått lockigt hår i fönstret. Hon står i mitten. Jag vet inte om ni kan se det. Men för mig är det glasklart.
Hon tittar ut genom fönstret, ut mot den glasklara, kalla meteroritsjön och hon är alldeles lugn.
Det här är det bästa beviset jag någonsin fått. Tack Momma.
Till helgen ska jag till stugan.
Cirklar sluts.
2 kommentarer:
jag ser henne :)
Underbart!
Skicka en kommentar